Kolbäcksån är Mälarens näst största tillflöde, vilket betyder att en betydande del av det vatten som stockholmare dricker, njuter av att titta på och dumpar senare uppfiskade potentiella palmevapen i i själva verket är begagnat vatten som ludvikaborna har tröttnat på. Jag skulle ljuga om jag skrev att den tanken skänker mig mycket glädje i vardagen, men nog kan jag le i mjugg vid särskilt utvalda tillfällen åt detta faktum. Kolbäcksån själv tror jag är ganska likgiltig inför det här; jag föreställer mig att den är upptagen med att gräma sig över att den bara är 199 km och inte 200 km lång. Fortsätt läsa
Uncategorized
Den upptagna sandstranden vid Stora Låsen
Sommaren 2015 funderade jag på om Bibeln hade missuppfattat det här med Guds utseende bara för det där stycket om att människorna är gjorda till hens avbilder. Mina tankar gick i riktningen mot att Gud i själva verket var en knottsvärm, eftersom hen tycktes befinna sig precis överallt, som Gud ibland påstås göra. Fortsätt läsa
Ett återseende i regnet vid Stora Ursen
”Är det här det dummaste jag har gjort?” frågade J sin fru i ösregnet, vars droppar slog i marken i takt med att knotten bet honom.
”Det är åtminstone på topp 10”, svarade hon. Fortsätt läsa
Gnuttarna bor inte vid Älgbergstjärnen
När jag var liten fanns det en fantastisk serietidning som hette Gnuttarna, tecknad av Hälges skapare Lars Mortimer. Konceptet har likheter med smurfarna, men i Gnuttarna har den svenska skogen en stor och närvarande roll, och kanske blev tidningen en favorit hos mig för att vi ofta åkte förbi platser som skulle ha kunnat vara hämtade ur tidningen. Beskrivningen hur man hittar till Gnuttbyn tjänar som ett gott exempel:
”Man följer stigen nedanför de blå bergen, förbi tjärnen och över myren. Sen svänger man in mellan granarna och går till jättestenen. Klätta upp på den så kan du se Gnuttbyn!”
Bloggstatistik 2015
Ni vet de där julavsnitten som sitcoms och tecknade satirserier brukar visa? När de tänker tillbaka på tidigare händelser och sedan visar små snuttar ur program som ni redan sett? När Seth MacFarlane sitter framför brasan och pratar om Family Guy? Som ni tänker ”Hade de inte bara kunnat göra ett vanligt avsnitt istället?” kring? Här är min bloggs version av detta. 2015 är slut och 581sjoar.wordpress.com fyller 5 månader och 3 veckor. Så här var året på bloggen: Fortsätt läsa
Julbad 2015: Kviddtjärn
Förra söndagen kom vädret jag egentligen hade velat ha. Tolv grader varmt om än lite blåsigt. Det höll förstås inte i sig en vecka, så nu blev det fyra grader varmt, och mycket blåsigt, istället. Det blåste så mycket att isen på andra sidan tjärnen tog med sig en infrusen tuva och blåste bort till vår sida för att se vad i herrarns namn vi höll på med egentligen. Fortsätt läsa
Mellantjärnen, projektets första liggbad
Det finns särskilda myrskor, som är som snöskor fast med mindre broddar eller dubb. Precis som snöskor fungerar de genom att fördela vikten över en större yta och därmed inte sjunka ner lika mycket i myren. De är inte så lätta att få tag på. Första gången jag letade efter dem hittade jag bara en affär i Sverige som sålde dem, och den låg i södra Lappland och svarade inte på mail. Det kan i och för sig bero på att det jag frågade var om det visste någon butik längre söderut som saluförde myrskor, eftersom jag inte fann det rimligt att åka hundra mil för att prova skor. Så därför hade varken S2 eller jag några myrskor den här dagen då vi närmade oss Mellantjärnen, som ligger vid foten av Mellanälgberget. S2 trampade stoiskt ut i gungflyn i sina kängor, sjönk ner till anklarna och drog några kast. Fortsätt läsa
Ludvikas dolda sandstrand finns vid Storsjön*
Om du korsar en dalahäst med en giraff, vänder den upp och ner och tittar på den från sidan ser du ungefär samma form som Storsjön har. Om inte det är skäl nog att besöka sjön har den också en fin sandstrand där chanserna att du får vara i fred är bland de största i kommunen. Stranden ligger nämligen en kilometer stiglös skog från närmaste väg. Hit begav oss S2 och jag en mulen julieftermiddag i jakt på bad- och fiskevatten. Fortsätt läsa
Om Stora Sandsjön och att transportera en säng i en eka
Efter en dags badande i sjöar vars existens inte berättigas av deras fantastiska playor var det slutligen dags för ett bad på ett ställe där även normalstörda människor kunde tänkas bada. Nu uppehöll sig ändå inga normalstörda människor på stranden i badsyfte, sannolikt för att det var mulet och nitton grader i både luft och vatten, men helt ensamma var vi inte. Vid Stora Sandsjön ligger ett sommarstugeområde som jag kanske skulle beskriva som att det har det bästa läget i hela finnmarken om jag inte vid varje tanke åt det hållet angrips av stor och väldigt lokal lokalpatriotism kring ”min egen” finnby. Jag kan i alla fall drista mig till att det är väldigt vackert vid Stora Sandsjön. Bilderna nedan gör inte området rättvisa. Vägen dit har ljung i mitten och en sandig gles tallhed på båda sidor. Vid sjön ligger små röda stugor utplacerade med vy över mörkgröna skogar och blånande berg, sådana där som Dan Andersson hävdade att det fanns någonting bakom (sannolikt mer skog). Hur som helst, just den här dagen befann sig en man på stranden i full färd med att lasta av en släpvagn kopplad till en äldre Toyota och bära det avlastade godset i form av en sängbotten till ett i mitt tycke mycket mindre lämpligt transportmedel, nämligen en vit plasteka med elmotor. Fortsätt läsa
När vi 3 blir 1: Gällingen, vattenkraft och tjärnar som inte längre finns
Gälllingen har 23,4 km strandlinje och endast två av mänskligheten skapade byggnadsverk längs hela den sträckan. Då kan man ju undra varför vi valde att stanna vid just ett av dessa, nämligen vattenkraftverket från 1959, istället för någon orörd udde eller skyddad vik. Längtade vi redan tillbaka till civilisationen? Var vattenkraftverket ett arkitektoniskt mästerverk, dömt att knappt beskådas av någon över huvud taget? Hade man kombinerat fallhöjden på 33 meter med en särdeles lustig vattenrutschbana? Svaret på alla tre frågorna är nej: Det kändes fortsatt bra att vara skogsslukad, mänskligheten skulle behöva vara bra kreativ för att skapa en kategori som kraftverket skulle kunna vinna ett designpris i och man tänkte inte alls på några rekreationella värden när det byggdes. Nej, skälet till att vi bredde ut picknickfilten på den konstgjorda udden med grov sten och grus var att det här var det enda stället där vägen gick precis bredvid sjön och det gick lätt att parkera. Och ingreppen i naturen till trots får man ändå ge stället att det växte smultron där. Fortsätt läsa
581 sjöar 