Uppe i kommunens norra delar finns flera fina naturreservat. Utöver det som blev aktuellt senare under den här turen, Malingarna, finns fin utsikt vid Tansväggen, ett helt ledsystem i väglöst land i Gyllbergen och hällristningar på toppen av Hästbergs klack.
Fast just den här bilden är tagen vid Skuthamn samma höstdag som badturen vi snart kommer till. Den är inte efterbehandlad mer än att den är hårt beskuren.Fortsätt läsa →
Varje gång jag åkt förbi Malingarna har jag tänkt att man borde stanna där någon gång. Gå längs strandkanterna, utforska de små uddarna, dricka en kopp te och fundera över alla pilgrimer som gick sträckan fram till reformationens start 1528 när pilgrimsfärder förbjöds. I höstas, under S2:s och min dagstur, var det dags. Vi hittade ett par solglasögon, såg en ovanlig vägskylt och grillade korv i solskenet. Det var en bra dag.
Bredsjön utanför Ulriksberg har jag badat i förut, så vill ni ha betygen för den som badsjö klickar ni här. Idag går jag igenom hur eldpallkojan och dess omgivningar funkar att övernatta i och vid. Jag vill vara noga med att påpeka att jag är tacksam över att det över huvud taget finns stugor som sköts om och som man får övernatta i gratis utan att ens behöva boka. Jag förväntar mig inga lyxhotell (sannolikt skulle inte ens det göra att jag sov gott) även om det kan verka så när jag anmärker på saker som att det saknas gästbok och att ingen behagat köra ut ved åt mig. Det jag tar upp på minuslistan är sådant som finns i/vid minst en annan övernattningsstuga i Ludvika kommun. Så nedanstående ska ses som en jämförelseguide.
Stigen från Hökfallets grind söderut ner mot Låsån är bitvis otydlig, men gör som vi och gå där ni tror att den är så kommer ni nog rätt. När ni kommer in i gammelskogen är den tydligare. Stigen korsar Låsån, och jag var nyfiken på vilken sorts bro som använts. En enkel spång? En modern gångbro med räcken? Eller något äldre som en gång i tiden hållit för häst och vagn? Svaret visade sig vara: Ingen bro alls.
Kvarntjärn sydost om Stora Låsen satte nytt köldrekord för sommarbad. Aldrig tidigare har jag badat i tolvgradigt vatten i juni. Jag önskar att jag hade kunnat skriva att den strålande middagssolen snabbt värmde upp mig när jag kom upp, men så var inte fallet. Molnen låg över hela himlen och hade bäddat ner solen ordentligt. Regnet hade åtminstone gett med sig, men varmare än 10,5 i luften var det inte. Kvarntjärn var inget vidare bad.
Vintern 2025/26 föll den första ordentliga snön först på nyårsafton. Senast jag minns att det hände var säsongen 2007/08, långt innan jag började med de här tokigheterna. Men nuförtiden betyder nyår nytt bloggstatistikinlägg, så nu kör vi.
Det är den tionde december och +8°. Utanför fönstret faller ett duggregn som inte alls förmår att lätta upp stämningen, men det är kanske inte heller dess avsikt. Nästan på dagen ett halvår tidigare, mitt i den tidiga sommaren, när dagen var som ljusast, var jag på sedan länge inplanerad badtur i Säfsens finnmark. Vädret? +8°. Duggregn.
… och sist i urvalet, på plats 189 av 189, av behagliga badsjöar i Ludvika kommun, hittar vi Hamptjärn strax intill Gagnefs kommungräns. Den här vattensamlingen är ett nästan igenvuxet kärr som Gagnefs kommun gott hade kunnat få ha på sin sida gränsen. Jag ägnade säkert en kvart åt att försöka närma mig sjön, ett ord använt i väldigt vid bemärkelse, men vart jag än gick var det svårframkomlig sankmark.
Det var den 27 september 2025 och dagen var allt man rimligtvis kunde begära av en sen septemberdag i Dalarna. De få lövträden, insprängda i barrskogen, hade fina färger, luften var mild och solen sken. Ett toppenbad – ännu ej redovisat – hade redan avklarats. Men så skulle vi alltså till Hamptjärn.
Byggnadsrester i skogen på Gagnefsidan av gränsen.
Det skulle finnas en stig. Det gjorde det inte. Det skulle finnas en sjö. Det var nära att den inte heller fanns. När vi hade kommit fram över hygget och tagit oss genom den sanka skogen mötte oss en stor strandäng – med en oproportionerligt liten vattensamling mitt i.
Var är min badsjö?
När jag ska till att hoppa i en lite knepigare vattensamling vill jag fokusera på just det och inte störas av att jag sjunker ner i tidigare nämnda strandäng. Detta fick jag göra avkall på den här gången. Från mitt inrättade högkvarter en bit ut i kärret, där jag kunde stå om inte torrskodd så åtminstone utan att sjunka, planerade jag badet. Det var fem långa kliv innan jag med det sjätte skulle kunna ta mig i. Problemet skulle bli kliv nummer fyra. Efter många bad från myrar har jag en god kännedom om vilken sorts tuvor och mossor som oftast håller att gå på. Inte nödvändigtvis att stå på, men att raskt passera. Och kliv nummer fyra såg inte ut som en av dem som höll.
Högkvarteret längst till höger i bild i höjd med nedersta delen av tjärnen. Den högra av de lite frodigare tuvorna på hitsidan av vattnet var den jag skulle bada ifrån.
Kliv nummer fem, alldeles intill vattnet, skulle inte heller vara till full belåtenhet. Dess tuva skulle sjunka ganska fort. Ingen tid för beslut där ute. De fick göras i förväg. Från min plats kanske åtta meter bort visualiserade jag hur jag kastade mig i lite snett utåt på surfbrädan, för att landa där det var någorlunda öppet, niogradigt, vatten utan växtlighet. Sedan tillbaka upp och ännu snabbare tillbaka till tuvan som eventuellt inte höll, därefter några någorlunda torra kliv och tillbaka till högkvartet.
Foto: S2.
Och ovanstående genomförde jag, med det lilla tillägget att det för första gången var lite, lite skrämmande att bada. Säkerhetsmässigt var det väl egentligen ingen fara. Jag hade en flytbräda, som kunde hålla mycket av min vikt, och strumpor och handskar i neopren som höll mig någorlunda varm. På torr mark väntade S2 som hade kunnat veva in mig med fiskespöet om det behövdes. Nej, det skulle inte gå någon direkt nöd på mig. Men kontrollförlusten från kliv 4 och framåt (tuva nr 4 höll), tills jag åter stod på någorlunda fast mark med tjärndyn insmetad i benhåret, nej, den var jag inte jätteförtjust i. Och det är den – kontrollförlusten, inte dyn – som får mig att utnämna Hamptjärn till den sämsta badsjön hittills i Ludvika kommun. Sannolikt kommer någon av de 392 återstående vara sämre. Det försöker jag låta bli att tänka på.
Hamptjärn (nära Flen)
Löpnummer: 189 Datum: 2025-09-27 Höjd över havet: 325 meter Område: Malingarna
Väder: 14 grader, halvklart Vattentemperatur: 9 grader (uppmätt i myren vid högkvarteret) Botten: okänd (-) Vatten: u.a. (3) Strand: mycket sank myr (1) Placering: 6 km sydväst om Malingarna (2) Tillgänglighet: 350 m svårforcerat hygge dit (2), 400 m hyggligare väg tillbaka (3) Faciliteter: – Officiell badplats: nej Folk: 0 Fiskesjö: nej Närmaste andra sjö: Hommanbergstjärn, 725 meter åt nordväst
I slutet av september hängde Nya Ludvika Tidning, NLT, med på ett bad. Det var andra gången jag uppmärksammades i lokaltidningen, som därmed leder över sin lokalkonkurrent Dala-Demokraten, DD, med 1002-0. Visst har jag skrivit tidigare om hur jag som litet barn blev gravt tillskriven upplevelser jag inte hade av DD:s reporter? Vänta. Det verkar inte så. Då är det dags.
För två veckor sedan tog jag sommarens sista bad. Det skedde efter en vecka med strålande sensommarväder som sammanföll med att jag tillbringade arbetsdagarna ute i skogen på lägerskola med våra nya sjundeklassare.
Torsdag och fredag den veckan både inledde och avslutade jag arbetsdagen med bad. Detta är ett bevis på att arbetsplatser lämpligast väljes med omsorg.Fortsätt läsa →
Är det här din nya webbplats? Logga in för att aktivera administratörsfunktioner och stäng det här meddelandet.