För två veckor sedan tog jag sommarens sista bad. Det skedde efter en vecka med strålande sensommarväder som sammanföll med att jag tillbringade arbetsdagarna ute i skogen på lägerskola med våra nya sjundeklassare.

I helgen var det dags för höstens första bad. Mellan 5 och 19 september sjönk temperaturen från 19,5 till 17,7 grader i vattnet och från 25 till 19 i luften. Då, när det fortfarande var sommar, simmade jag hundrafemtio meter och stannade i en kvart. Nu, utrustad med neoprenhandskar och -strumpor, blev det mindre än tio minuter. Två grader gör mycket.

I solen vid min lokala badplats – tillkortakommande nog förlagd långt från Ludvika – minns jag plötsligt ett otydligt minne av en idrottslektion på högstadiet när vi simmade längder vid Skuthamn. Kan det verkligen stämma? Jag frågar i vår tråd. S3 svarar inte, men det är i sin ordning; hade han kommit ihåg en sån här detalj hade jag fortfarande letat efter min haka nere i ryamattan. F2 skriver att han tror att man fick välja på flera aktiviteter den dagen. Jag kan inte förstå hur jag, på den tiden utan ett uns underhudsfett, resonerade som valde simning utomhus. I Väsman. I slutet av augusti.

Idag är det förstås en annan sak. Både somrarna och jag har blivit varmare. Till och med Väsman har gått från kall till sval. Så nästa vecka blir det höstens första Ludvikabad, och det första badet i september i Ludvika kommun sedan 2018. Det blir en stadsnära sjö på fredag kväll, helst innan det mörknar, och några fler längre bort på lördagen.

Jag gillar septemberbad. Varje gång känns det som ett trolleritrick som mitt ungdomliga jag står gapande inför. Men kanske, kanske är den där inre femtonåringen vid Väsmans strand inte fullt så överraskad som jag trodde. Kan det vara så att grunden för det här lades redan med sommarens sista bad den där augustidagen 1998?