När jag läser fantasy har jag ofta svårt att lista ut vilken storlek på det är på naturen i berättelsen. Är floden de kommer fram till bred som Pajso, Dalälven eller Nilen? Är branten de ska passera som stigningen från Fosksjön upp till toppen av Storvätteshågna eller som västsidan av Biskopsnäset, där den störtar ner mot Gårlången – visserligen dramatiskt men inte under så hemskt många höjdmeter? Tar det minuter, timmar eller dagar att rida förbi sankmarken som den elaka författaren placerat tvärs över närmaste väg in i fiendeland? Det här är ett stort problem för mig, i den mån problem kan vara stora när man läser fantasy, för jag vet inte hur upprörd jag ska bli över det hinder som dyker upp. Hur mycket kommer det sinka dem – mig – i deras jakt? Är det ett kort kapitels avstickare från huvudquesten eller kommer det bli Tom Bomdadill av alltihopa? För att inte försätta er, kära läsare, i samma osäkerhet och upprördhet ska jag förtydliga avstånd och storlekar efter bästa förmåga i det här inlägget.
Fortsätt läsaTveksamheter kring Gällingsflyets lämplighet som badsjö
Efter Kviddtjärn gick det brant uppåt och här snubblade vi över de jobbigaste av de 27 000 steg som dagen förde med sig. Lövberget och Gällingshöjden tog emot oss i gammal skog, som tyvärr verkar vara på väg att avverkas. En gata har huggits i nordsydlig riktning sedan vi var där ifjol, och det finns inte riktigt någon anledning att göra så om man inte ämnar omvandla skogen till timmer. Ska vi se det positivt? Utsikten kommer bli strålande. Åt öster ligger den långsmala Gällingen, och västerut kanske det kommer att bli fri sikt ända ner till Gravendal och Skärsjön.
Fortsätt läsaÄr det en baguette du har vid Kviddtjärns strand?
Jag ägde en Simca en gång. Det var ingen bra bil, men den var min och jag tyckte om den. Den slutade rulla lagligt innan jag började med det här badandet, men under dess glansdagar var den med på andra sorters badturer. När jag jobbade på kollo i grannkommunen hände det att vi for till Skräddartorpsfallet och badade med barnen. Det kunde bli diskussioner om vilka barn som skulle få åka i min bil, för den hade ”fett sköna säten”.
Fyra badande i Ormtjärn
Vi hade laddat med vatten ur Patronkällan längs ridstigen och stod nu redo att lämna Gravendal bakom oss. De skogsklädda bergen i Ludvikas sydvästra hörn väntade otåligt på oss, trummade med trädrötter och stampade med sandåsar i väntar på vår ankomst. Solen sken och en lätt vind fläktade finnmarken. Varför kommer de aldrig någon gång? susade sälg och sjöng pil. Tja, vi kom inte för att jag hade tappat min banan och vänt åter för att hämta den, ty bananer växer inte på träd i finnmarken. Men så – plötsligt – tågade vi fram på rad längs skogsstigen, fyra vandrare med attiraljer som sträckte sig från mina kamraters korrekta vandringskängor till mina utslitna innebandyskor och färgglada surfbräda i plast. Det här blir intressant, tänkte de skogsklädda bergen.
Fortsätt läsaFrån Gravendal till Strömsdal
Gravendal är inte bara en cider. Det är också ett alldeles utmärkt ställe att utgå från på en badtur, och så skedde sistlidna juli när stjärnorna som styrde pandemi och småbarn stod rätt där uppe i skyn. Vart valde vi att gå från Gravendal? Vänta, valde vi, frågar du nu? Brukar inte jag bestämma sånt där ganska mycket på egen hand? Jo, men tänk för att jag lät utöva en viss demokrati den här gången. Mina medbadare fick fyra val på tur och valde den som slingrar sig över de idag obebodda skogsbeklädda bergen mellan Gravendal och Strömsdal i kommunens sydvästra hörn. Var jag nöjd med deras val? Självklart. Som om jag skulle ha lagt fram ett förslag som jag inte hade kunnat tänka mig.
Högsjöläger
Flaskposten har strömmat in under förhöststormarna. Varför lägger du tid på att besöka två fina men genomsnittliga tjärnar i ett naturreservat utanför Ludvika kommun? Du har ju ~450 sjöar kvar inom kommunen? Så lyder meddelandena, alla skrivna på samma brevpapper och med samma handstil, vilket är anmärkningsvärt och lite läskigt, särskilt som texten är i versaler och rosa krita. Men det är befogade frågor. Svaret är också befogat:
Fortsätt läsaKamptjärn och kampen om tiden
Blixten slår inte ner två gånger i samma naturreservat, eller hur man säger, så i Kamptjärn fick jag bada ensam, trots surfbrädan. Kamptjärn är lite större och lite mindre ombonad än grannen Morfarstjärn, men till sin fördel har den en lång gungflystrand som gör att det är djupare i vattnet vid iklivningsstället. Det är som bekant att föredra, för då riskerar man inte att virvla upp så mycket dy när det skas upp igen. Nackdelen är förstås att gungfly inte alltid upplevs som stabilt och tryggt att gå på.
Fortsätt läsaMorfarstjärn mitt ute i allting
Jag har inga minnen av min morfar, men jag har en sovsäck. Den är lite för liten – om än inte lika för liten som den som jag råkade få med mig upp på Ludvika högsta berg. Det luktar lite vind om den, men kvaliteten verkar oklanderlig. Jag tänker mig att den en dag passar en växande familjemedlem alldeles utmärkt, och till dess ska jag väl ha lyckats vädra den i nyskick.
Morfar var orienterare. Att hålla koll på riktningar är en färdighet jag ännu inte tillägnat mig, lika lite som jag förfärdigat att förädla träprodukter vilket annars farfar var bra på. Någon Farfarstjärn känner jag inte till, men en av de två tjärnarna i Kamptjärnsbrännans naturreservat i Hällefors (!) kommun heter Morfarstjärn. Den ligger oförskämt pittoreskt och glittrar i eftermiddagssolen intill en liten skogsbeklädd höjd.
Där juni, juli, Dalarna och Västmanland möts
Gränser? Vad brydde sig skogsfinskan som blickade ut över sin svedjeråg, vajande i den ljumma junifinnmarksvinden för fyra hundra år sedan, om gränser? Skulle de svedja i Dalarna eller Västmanland härnäst? Nås eller Noraskoga socken? Frågan behövde aldrig ställas. Inte spelade det någon roll att sjön som idag kallas Högsjön fördelats på två olika landskap; inte skiljde sig granskogen åt mellan södra och norra sjöändan. Pratade man kanske en annan dialekt vid sydspetsen av det vi kallar Högsjötjärnen än vad man gjorde vid Hyttsjön i andra ändan av det lilla sjösystemet? Nej, för de enda som bodde i trakten var svedjefinskan och hennes familj. Gränserna var inte viktiga.
Nä.
Till vänster svedjeråg vid Kättboåsens fäbod. Foto: B. Till höger Högsjötjärns sydspets.
Så det här är försättsbladet till junis badtur. Den ägde rum i Kamptjärnsbrännans naturreservat. Som ligger exakt 1 600 meter från gränsen till Ludvika kommun. Men jag har ju just förklarat att det inte spelar någon roll.
Fortsätt läsaHögsommar vid Olsjön
I förra inlägget skrev jag om Marnässkolan och mina önskemål om att bevara dess inringningssignal. Inte så sjöaktigt, kan jag hålla med om, men jag lovade att binda ihop det till något för bloggen relevant i det här inlägget. Och det kommer jag att hålla, för nu har det blivit dags att titta närmare på Olsjön, en med mina mått lite större sjö i gränstrakterna mellan finnmark och svenskbygd. Olsjöns skolkoppling finner vi i att författaren Dan Anderssons far Adolf arbetade som byskollärare vid Olsjömossen i närheten av sjön.
Men var exakt? Det finns en gård vid namn Olsjömossen intill sjön, åt väster, och det finns en några kilometer söderut. Jag har inte listat ut vilken av dem som skolan låg vid, men vill man fundera själv och samtidigt läsa mer om hur det kunde vara beställt med skollärarna i dalaskogarna på 1860-talet är det intressant läsning att leta reda på novellen En gammal finnes anteckningar ur Dan Anderssons novellsamling Kolarhistorier (1914). Vill man inte slita på sin signerade originalutgåva kan man läsa den online här.
Fortsätt läsa
581 sjöar 