I stod med mobilkameran redo. Jag tvekade några ögonblick, där jag stod med fötterna på en smal sten belägen strax under ytan i den lilla skogstjärnen. Liggbad var aldrig behagliga, men när det nu dessutom skulle förevigas på rörlig bild fick inget gå snett. Till sist tog jag ett stadigt tag om det blåa repet och lutade mig bakåt.
Oftast är det enkelt. En sjö har en del och ett namn i tydlig singularisform. Någon enstaka gång delar två små sjöar på ett namn, t ex Hälltjärnarna, men det är fortfarande inget problem på taket, biffen är spikad och allt sånt där, för det finns inga frågetecken om vilka, eller hur många, vattensamlingar som åsyftas. Även om det inte alltid är lättbadat är det lätt att förstå vad som ska göras.
Och så finns det Mörthöjdsflyna.
Fortsätt läsaNaturen på Rytjärns östra sida har en utdragenhet som jag verkligen gillar. Skogen glesnar långsamt ur, sakta blir marken våtare. Träden blir lägre, börjar utöva social distansering. Till sist är det bara myr, ödslig som Ekonomikumparken i Uppsala denna märkliga sista april. Och därefter Rytjärn, glittrande i den sena eftermiddagssolen.
Fortsätt läsa
Del tre i årets hösttrilogi utgörs inte så mycket av bad eller vandring, utan av en trevlig kväll i en liten stuga ute i skogen. Stugan är den finaste raststugan i hela kommunen, av dem som jag har besökt, och är belägen vid Skifsens östra strand. I år var fjärde gången jag var här, men det var första gången jag åt kyckling som hängts upp och grillats bredvid en eld.
Nu finns 581 sjöar även på Instagram. Där kommer jag att lägga ut bilder från badturerna snabbare än vad som sker här på bloggen. Till exempel har jag lagt upp en bild på mina tidigare vita strumpor från turen runt Torrfastsjön, fastän den ännu inte är färdigredovisad i skrift. Bara en sån sak. Det blir #ThrowbackThursdays och #FreakyFridays må ni tro. Ja, hade jag varit Pellefant hade jag talat om en knakelibraksuccé och sedan gått och gjort livet surt för Filur. Kontot på Instagram är öppet, så följ det gärna. Tack för att ni läser.
Vi börjar en ny följetong idag. I juli 2018 gjorde S2 och jag en tur med övernattning i trakterna runt det sällan omskrivna Ryberget i västra delen av kommunen. Som ni minns var juli 2018 varm (för att inte överdriva) och eldningsförbud rådde i hela landet hur länge som helst. Därför var det putslustigt att vi planerade in vår tur på en dag som skulle visa sig bli lite svalare och också föra med sig en rejäl regnskur framåt eftermiddagen. Allt som allt förde turen dock med sig bad i sju olika vatten och, mestadels, perfekt hajkväder. I det här inlägget ska jag mappa ut rutten (som det heter på modern svenska) och ge lite bakgrund om området. Fortsätt läsa
”Det lider, Gustavsson. Det lider”, kom gubbarna i byn och sa till farmors morfar när de kände att slutet var nära. Det lider. Gustavsson var ingen helbrägdagörare eller läkekunnig man, så det var inte för botande som byns äldre sökte sig till den lilla gården en bit utanför byn. Nej, Gustavsson var snickare, och det gubbarna sökte upp honom för var för att få sin kista tillverkad, när de kände att det inte var lång tid kvar innan det skulle trillas av kosmisk pinn.
Gustavsson hade inte alltid varit snickare. Han inledde sin yrkeskarriär som så många andra i trakten som gruvarbetare, i hans fall i Burängsberg. I början av ett skift gick repet till den primitiva tunnhissen av och Gustavsson och några arbetskamrater störtade ner i gruvan. De klarade sig undan med blotta förskräckelsen, och för Gustavsson fick det vara nog. ”Jag har sagt ôpp mig från gruva'”, förklarade han när han kom hem och berättade vad som hade hänt. ”Hur skä du försörj’ ôss nu?” undrade farmors mormor, som också hette Gustavsson men även Anna-Stina, och det var ju en berättigad fråga. ”Jag tänkt’ jag skull’ gör’ speglar,” sa Gustavsson och det var ju kanske inte det som en som andra hälft i ett äktenskap som redan alstrat ett antal barn allra helst ville höra. Lite som mottagaren av vykortet i Al Jardines A Postcard From California måste ha reagerat när författaren till det plötsligt i en vers säger att han kanske ändrar sig och struntar i den där säkra anställningen som han åkte till Kalifornien för och satsar på att bli rockstjärna istället. Men för Gustavssons del blev det här med att byta karriär en succé. Han tillverkade alltså speglar. Och ramar. Och träskulpturer. Och möbler. Och byggnader, både privata och offentliga. Och, som nämnt, likkistor.
”Vi går fäll ut då,” sa Gustavsson till gubben som kände att det led, och tog täten ut till verksta’n, som utgjorde hälften av uthuset som också inrymde vedbod. Den åldrande besökaren fick se ut virket som skulle utgöra hans slutliga hemvist (”dä brädan vill ja ha, och dä, men int dä, för dä är ful i kantn”), och gick nöjd därifrån varpå Gustavsson påbörjade arbetet.
Vid ett sådant tillfälle dröjde gubbens frånfälle längre än väntat. Kistan stod stor och åbäkig i den lilla verksta’n och Gustavsson hade lätt kunnat använda utrymmet den upptog till annat. (Men min farmor, som berättade allt detta för mig, tyckte det var roligt, för hon använde kistan att leka i med morfaderns goda minne och till moderns och mormoderns förfäran.) ”Nu får han fäll ta och dö någun gång!” lär han ha utbrustit efter en tid. Om gubben så gjorde förtäljer inte historien, men det får väl ändå ses som sannolikt. Gustavsson själv har varit död i snart 85 år och vem som tillverkade hans kista vet jag inte.
Förmågan att förvandla trä till praktiska och/eller vackra produkter återfinns även hos andra personer i min släkt men har ännu inte manifesterat sig hos mig själv – – för mig är bokstäver och skiljetecken råmaterial jag är tryggare med.
Tjärnen för idag heter, passande nog efter den här ingressen, Dödtjärn. Den stod på tur efter den vackra och kalla Höjdtjärn, vars öppning i myren var för ogästvänlig för S2 men fick duga för mig. S2 och alla andra som följer med mig har alltid det där på sin sida, att det är jag och inte de som fått för sig att bada i 581 sjöar i samma geografiska område. Dödtjärn bjöd ändå på lite bättre förutsättningar än Höjdtjärn. Solen tittade fram när vi tog av åt sydväst från vägen och gick in i skogen. Inte långt från tjärnen dök en liten glänta upp, och sedan vattensamlingen själv, där den ligger i en dal i sydväst-nordostlig riktning. Solen sken på dess nordvästra sida, så dit gick vi. Strålarna värmde trots att kalendern stod på november! I samspel med att vinden mojnade blev både bad och uppstigning en behaglig upplevelse, men som brukligt för lågsäsongsbad handlade det bara om att ta sig i och sen upp igen.
Dödtjärn
Datum: 2018-11-17
Löpnummer: 86
Område: Skifsen
Väder: 6 grader, halvklart, vindstilla
Vattentemperatur: 6 grader
Strand: myr (3)
Botten: dy (1)
Vatten: u.a. (3)
Omgivningar: numera obebodd finnmark (4)
Utsikt: en ombonad dal skyddad av Harkullhöjden, Torrberget och Trindåsen (4)
Tillgänglighet: 200 meter in från vägen (4)
Placering: någon mil söder om Fredriksberg (2)
Faciliteter: –
Folk: 0
Officiell badplats: nej
Fiskesjö: nej
Återvända: nej
Novemberbad! För att få till den rätta stämningen i det här inlägget har jag stängt av värmen i rummet med datorn, satt på mig en blå mössa och låter således fingrarna vila någon millimeter ovanför tangenterna istället för att vidröra de kalla plastknapparna när jag funderar över nästa mening. Kanske beror det kalla rummet egentligen på att vi numera betalar vår värme själv och därför är sjukt snåla med den i rum som vi inte använder så mycket. Sant är i alla fall att termometern i rummet står på åtta grader, och kanske är det också sant att det hjälper mig att transportera tankarna inåt landet, tillbaka i tiden två veckor, till en badtur med övernattning i en stuga i skogen. Vi får se.
En av de stora drivkrafterna med att så i detalj utforska en kommuns geografi är viljan att bli överraskad. Att hitta den där platsen som är sevärd och njutbar men som inte är utmärkt som sådant på kartan och som inga skyltar visar till. Som inte ens Tomas Ljungs utmärkta Strövtåg i Ludvika nämner i den minsta fotnot. I och jag hittade ett sådant ställe i förra inlägget, där kallkälla och å gjorde gemensam sak och bjöd på en säregen badupplevelse. Någon kilometer längre ut på tallheden kom nästa! Fortsätt läsa
Efter knappa tio år och bara ett fall från skrivbordet och blott en händelse med olyckligt placerade magneter som orsakade rökutveckling valde min dator att ge upp. Bara så där. Helt oförutsägbart. Därför skrivs det här inlägget på en telefon, och därför blir det kortare än vanligt. Att det heller inte har kommit förrän nu beror på omvärldsomständigheter som min dragelse till att följa olika sammansättningar av yngre män som sammanstrålat på utvalda platser i Ryssland för att motionera tillsammans.
581 sjöar 