Oktober i Norra Pungtjärn

Norra Pungtjärn, Grangärde socken, 24 oktober 2021. Nordanvinden kyler ner oss och utgör en skarp kontrast mot värmekänslan i benen, som kommer sig av risporna från det döda blåbärsriset. Tio meter bakom oss, i fåfängt lä bland de glesa träden, hänger vinterjacka, tröja, t-shirt, ulltröja, strumpor, byxor och överdragsbyxor på trädgrenar. Två par tjocka skodon står i undervegetationen.

Fortsätt läsa

Kristi himmelsfärdbad 2019: Kalven, men inte med badare som på grönbete

Redaktionen har vittjat extra mycket flaskpost ur Gårlångens strida vatten efter det förra inlägget, där jag berörde mina erfarenheter av lifehacks från 90-, 00- och 10-talet. “Skriv någonting mer om din och Ludvikas nutidshistoria”, ber läsekretsen nästan samstämmigt, “och koppla samman det hjälpligt med nästa sjö att redovisa”. Nästan samstämmigt, ja. En trogen flaskpostskickare, som enträget påpekar att jag använder “ord som inte finns”, nämnde som vanligt inga önskemål om framtida ämnen. I det här fallet, upplyste brevskrivaren mig genom det prydligt ihoprullade tabulatorpapperet, som hämtat ur skrivaren till en Amiga 500, att ordet “ambitiösade” inte finns. Jag skickade mitt standardsvar till vederbörande, att från början fanns inget ord över huvud taget, men så småningom hittade någon på dem, ett efter ett, och nu hade det blivit tur för “ambitiösade” som ett verb i preteritum, vad hen än tyckte om saken.

Fortsätt läsa

Östra Hedtjärn … men först Västra, tydligen

I entrén till Ludvika lasarett fanns det på det glada 90-talet en televerksbrandgul mynttelefon i ett bås. Det fanns två bås, och jag tror att det fanns en telefon som tog nymodigheter som telefonkort i den till höger, men jag minns inte säkert. Det viktiga här är mynttelefonen, för den gick det nämligen att ringa från även utan mynt. Om man lyfte luren och direkt slog fyrkant fyrkant hände det att man kunde få kopplingston och ringa utan att ha lagt i mynt. Av någon anledning hördes det inte vad man själv sa men man kunde höra den man ringde till. Ganska värdelöst för kommunikation men fullt tillfredsställande för att busringa. Hur någon från början kom på det här går mig dock förbi.

Fortsätt läsa

Pappersbruket, Långtjärn och knotten

Det är inte alltid självklart var man börjar en badberättelse. Oftast tar jag det kronologiskt, men ibland kastar jag ner läsaren i vattnet det första jag gör. Både inledningarna funkar, så vad ska vi börja med den här gången? Det vi absolut inte ska börja med är att berätta om vårt besök i Fredriksbergs nedlagda pappersbruk, eftersom dylika aktiviteter är strängeligen förbjudna på grund av öppna schakt, rasrisk och starkt förorenad mark, varför detta givetvis aldrig ägde rum.

Fortsätt läsa

Sjöstatistik 2017. Tillägnad Margot.

Idag kör vi ett annorlunda inlägg. Det är min blogg.

Härom morgonen gick diskussionen varm här på redaktionen på 581 sjöar. Jag satt förstås coronaensam på kontoret, men mina kollegors upprörda röster fick datorhögtalarna att skorra på en volym som påminde om tackropen när Rickard bjöd på kassler med ananas till frukost en helt vanlig torsdag förra hösten. Jag höjde blicken från skärmen, såg bort mot Riddarfjärden, stålgrå i februarigryningen. Det där vattnet kommer från Lilla Låsen, tänkte jag förstrött, eller i alla fall en mycket liten del av det. Lilla Låsen var en trevlig bekantskap. Dess knottfauna mindre så. Undrar vad J gör just nu? Lagar säkert turbon på Saaben, det är väl en lågoddsare, tänkte jag förnumstigt.

Fortsätt läsa

Tanstjärn och naturminnen

Inte långt från Tanstjärn i Ludvika kommuns nordligaste delar står resterna av Dalarnas läns första naturminne. Naturminnen har samma juridiska skydd som naturreservat men utgörs av enskilda naturenheter som stenar eller, vanligtvis, träd. Naturminnet på vägen till Tanstjärn tillhör det senare slaget. Det var den 12 oktober 1915 som Karl Erik Forsslund, författare och vid den tidpunkten fd föreståndare vid Brunnsviks folkhögskola, vann gehör för behovet att skydda en mäktig fura öster om vägen upp mot Brynberget, Predikstolen och Tanstjärn. En dikt skrevs till och med till trädets ära, vilken fortfarande står att läsa på en skylt invid trädet. Hundra år efter naturminnesförklaringen står resterna av tallen fortfarande upprätt, numera bara tolv meter hög efter att ha brutits av för trettiotalet år sedan, men fortfarande med den värdighet som det anstår Dalarnas första naturminne.

Fortsätt läsa

Saxen, årsmötesprotokoll och fladdrande korkmattor

Den här sjön har jag tänkt skriva om länge. Över tre år, eftersom jag badade i den 6 augusti 2017. Den var det nionde badet på I:s och min tur vars första dag oplanerat slutade med övernattning i Skifsenstugan, men detta till trots infann sig inte inspirationen för Saxen vid Saxhyttan förrän nu. Vi tar avstamp vid Saxenborg, den före detta kursgården vid Saxens östra strand. Här hade Skattlösbergs bygdegille länge sina årsmöten och beslutade om städdagar vid Finngammelgården och eventuella höjningar av entréavgiften till Luossastugan. Eller så beslutades sådant på styrelsemötena, jag var ung och lyssnade inte så noga.

Fortsätt läsa