Dan Andersson, Grangärde finnmarks store poet, tillbringade vintern 1914/15 på Brunnsviks folkhögskola en knapp mil norr om den skogssluttning ner mot den långsmala sjön i vilken byggandet av mitt föräldrahem skulle planeras en sisådär 60 år senare. Den claim-to-fame:n saknar en del wowfaktor, det kan jag hålla med om. Men jag kan lugnt luta mig tillbaka och föreställa mig era miner när ni läser nästa sats, ty den lyder: Min farmors mormors far byggde orgeln som stod i skolhuset i Skattlösberg när Dan Andersson föddes, och på vilken hans far, byskolläraren, spelade. Fortsätt läsa
Ludvika
Krabbsjön
Ganska precis en mil norr om Norrvik, en av Ludvikas nordvästligaste förorter, ligger Krabbsjön, en långsmal, vindlande sjö vid Näsbergets fot. Det är en av få sjöar, hittills, som jag kan tänka mig att även personer utan märkliga badprojekt skulle kunna finna tillfredsställelse i att ta sig till och bada i. För medan Lejbergstjärnen ligger långt bort i tok, Mellantjärnen mest består av dy och Klosstjärnen upplevs helt sakna botten, ligger Krabbsjön hyggligt lättillgängligt, är tillräckligt djup för att du inte ska behöva bekanta dig så mycket med botten (som ändå finns där bara utifall) och ett vatten som kanske är lite klarare än ditt genomsnittliga skogssjövatten. Det skadar heller inte att sjön kantas av barrskogsklädda sluttningar och har en tallbarsströdd sjökant med en liten eldstad med kvällssol.
Utan Citroën DS till Fagerlidtjärnen
Projektet att bada i alla 581 sjöar i Ludvika kommun har redan första sommaren tagit mig till platser som jag, som det heter, aldrig skulle ha besökt annars. Alla utom en av vägarna till dessa sjöar har varit fullt farbara med en modern bil med onödigt låg markfrigång. Undantaget var Fagerlidtjärnen. Här hade jag behövt ha kvar min Citroën D Spécial* från 1972, som jag ägde i lite drygt ett år men aldrig riktigt blev kvitt de komprometterande Fortsätt läsa
Botjärnen och att bo i Ludvika
Min vän T tycker om stående skämt. Jag är lite tveksam till om T själv vet om att han har dragit dem flera gånger; däremot är jag helt säker på att han tycker om dem. Skämten handlar ofta om ords innebörd. Ett av skämten, som jag alltid åker dit på, berör boende. När jag är i Ludvika och ringer honom brukar han fråga ”Är du hemma?” ”Ja,” svarar jag, för Ludvika är mitt hem om än inte där jag bor. Den här distinktionen gör inte T, som menar att hem är där man bor. Och eftersom jag inte bor i Ludvika längre kan jag inte vara hemma när jag är där, påtalar han för Fortsätt läsa
Klysningen och min far, sprintern
Källbottens elljusspår är inget man besöker naturligt under sin uppväxt om denna har sin utgångspunkt i en 70-talsvilla två och ett halvt stenkast från Biskopsnäsets elljusspår. Men jag har ett minne från min barndom som äger rum i Källbotten. Det är en regnig dag, troligtvis ungefär vid den här tiden på året. En massa människor i galonkläder – det här var innan regnkläder kunde se Fortsätt läsa
Lilla Sandsjön och ett makalöst skådespel
En långgrund, enslig sandstrand. En spegelblank skogssjö. Avsaknad av blodiglar, något min far annars hade varnat för, för när han badade där på 50-talet fanns det minsann sådana där. En ljummen sommarkväll i finnmarkens mitt. Vad kunde gå fel? Ledtrådarna finns redan, men jag ska förklara. Fortsätt läsa
Östertjärn och minnen från när det var varmt i Väsman
Efter att den tänkta lunchen på Lejberget blivit inställd på grund av knott (läs mer här) besökte F och jag Pizzeria Jägarn i centralorten Fredriksberg på väg mot civilisationen igen. Närmaste konkurrent inom branschen (pizzeria, inte civilisation) ligger 32,5 kilometer bort och för att komma till denna, Långbans pizzeria i Lesjöfors, måste man korsa länsgränsen till Värmland. Dessa omständigheter skulle i en sämre värld ha kunnat innebära Fortsätt läsa
Lilla Lejen
På väg till Lejbergstjärn passerade vi ett vackert område med utsikt över en örik sjö som på kartan visade sig vara Lilla Lejen. Den sitter ihop med Stora Lejen och Norra Lejen och är för övrigt den sjö som Lejbergstjärn rinner ut i. Eftersom Lejbergstjärn var dagens huvudmål fick Lilla Lejen vänta till hemvägen, då den plockades. Botten var betydligt bättre, knottansamlingen inte fullt så rik, vattnet lite varmare och tillgängligheten från vägen gjorde den på det stora hela betydligt mer användarvänlig. Fortsätt läsa
Lejbergstjärn
Vad är det första man gör när man har nått sitt mål, efter en och en halv timmes promenad i stiglös terräng, rakt ut i vildmarken? Man ringer ett videosamtal till sin fru för att bevisa att man är framme. I alla fall om man är min vän F. Målet för dagen var Lejbergstjärn, och från förra veckan minns ni den fantastiska cliffhangern som hintade om att ni skulle få reda på vad som är så unikt med den. Tiden är nu mogen för dess avslöjande: Fortsätt läsa
Stängselmosstjärnen
Projektet inleddes med dramatik då det visade sig att jag hade placerat handduken i en myrstack. Jag, och myrstacken, var när detta uppenbarade sig belägna på en minimal tuva en bit ut i tjärnen, och detta krävde att många beslut fattades på kort tid. Lyckligtvis för min skull, men inte för lösnummerförsäljningen, fattade jag så pass kloka beslut att jag kom i land utan att åter trilla i. Dessutom vann jag striden om handduken. Fortsätt läsa
581 sjöar 