I en liten stuga mitt ute i skogen sitter en person och väntar. Ibland hälsar andra personer på personen, och då blir personen glad, tar upp gitarren och berättar om en annan person som tidigare har suttit i samma stuga och också kunde spela gitarr. Personerna som hälsar på blir även de ofta glada, trots att de måste skiljas från pengar i samband med besöket. När de glada personerna har gått sitter den förste personen kvar. Det är varmt. Personen tittar på amerikaklockan på väggen, men det är mest för att det känns som att det är där man bör titta för att se vad klockan är i ett så gammalt hus. Amerikaklockan står stilla sedan tjugo år tillbaka, men av mobiltelefonens klocka framgår att hon har passerat ett på eftermiddagen. Personen reser sig, lägger ifrån sig gitarren och sätter en lapp på dörren om att personen åter tar emot glada personer klockan tre. Personen låser dörren och går.
Toppen av Luossaberget, Grangärde finnmark, 20 juli 2024.
Över ett berg i söder, eller i alla fall en skogsklädd höjd, med samma namn som stugan, ginar personen mellan träden. Det är sommar och personen hyser förståelse för att andra personer hellre åker och badar än går långväga genom kuperad terräng för att lyssna på en person som sjunger visor som en annan person skrivit om skogarna som personen just nu är på väg igenom. Om andra badar vill den här personen också göra det.
I somras sprang frun och jag till Hakalamm på en sällsynt utflykt utan barn. Vana vid plattare löpterräng än bergen i Grangärde finnmark protesterade lår och vader om vartannat: ”Är vi framme snart?” kunde vi höra från en meter över marken, så det var egentligen inte så stor skillnad från en utflykt med barn. Men framme var vi långtifrån, för vi var ute på sommarens längsta och mest kuperade löptur. Första vätskekontroll tog vi vid Heby källa, där klart och kallt vatten sipprar upp ur marken som om det inte var något konstigt med det.
Längs vägen till Hakalamm kan man höra forsandet från Pillisoån, som för med sig finnmarkens vatten ut i Burån och, långt senare, Saltsjön. Förutom att vara ett vackert vattendrag är Pillisoån ett av mina favoritortnamn, för på det lokala tungomålet uttalas det med ytterligare en vokal på slutet: Pillisoåa, där man får bromsa in hastigheten på o och å för att få till det rätt. Pillisooååa.
Vid Hakalamm var det dags för det andra stoppet och bad. Hakalamm är en fisketjärn med tillhörande faciliteter som bryggor, vindskydd, eldstad och soptunna. Det ska även gå att hyra båt enligt hemsidan. Det erbjudandet nyttjade vi inte utan nöjde oss med att bada från en av bryggorna. Det låter inte särskilt äventyrligt, men det är inte så bara att ta sig upp på en brygga som saknar stege. Det visste jag sedan Östansbotjärn.
Bevuxen brygga, utan stege.
När vi väl kommit upp sprang vi – i en generös bemärkelse av ordet – längs vandringsleden Gruvtrampen och bjöds på fin utsikt över blånande berg vid ett hygge. En fin respit innan det återigen steg uppåt. Senast jag gick Gruvtrampen var lite mer än tjugotre år sedan. På den tiden hade Ludvikas niondeklassare nattvandring i slutet av vårterminen och gick de 22 kilometerna från Grängesberg till Skattlösberg för att inmundiga kultur vid Dan Anderssons minnesstuga Luossastugan.
Nattvandring antyder att vandringen skedde på natten, men så var inte fallet. Jag tror att vi förväntades sova på natten, men vi var några som tyckte det var en bättre idé att sitta runt lägerelden tills solen gick upp. Att vi skulle gå ytterligare nio kilometer dagen därpå kändes högst irrelevant där och då, men blev snart klart påtagligt. Jag minns inte så jättemycket av dag 2 och den del av leden som frun och jag sprang på i nutid, men det var säkert fint redan 1999.
Väder: 19 grader, mulet Vattentemperatur: 19,5 grader Höjd över havet: 256 meter Botten: dy (1) Vatten: u.a. (3) Strand: torr, stenig tallmark (3) Placering: några kilometer sydost om Skattlösberg (3) Tillgänglighet: 20 meter stig från vägen (5) Faciliteter: brygga, vindskydd, eldstad, soptunna Officiell badplats: nej Folk: 0 Fiskesjö: ja, tillhör Sunnansjö FVOF Återvända: kanske
(Det här inlägget är inte badrelaterat. Oroa er inte, det är inget som kommer att förekomma särskilt ofta.)
Från idag och fram till lördag 3 augusti 2019 pågår Dan Andersson-veckan i Ludvika och omgivande byar. Poeten firas och koms ihåg med visuppträdanden, konstutställningar och andra kulturella yttringar. Veckan avslutas (eller kulminerar, om ni frågar mig) med Luossafesten i Skattlösberg lördag 3 augusti kl 14.00. Dan Andersson, som bodde i Luossastugan mellan 1911 och 1915, inledde sin författarkarrär under sin tid där. Stugan är öppen som museum under sommaren och veckan efter Dan Andersson-veckan, 5-10 augusti, är det jag som är på plats och guidar er med en resa genom hans liv i ord och musik. Lördagen dessförinnan, alltså 3 augusti, fungerar jag som konferencier på Luossafesten. Det vore roligt om ni kom dit. Det blir uppträdanden och utdelande av priser. Och det serveras kaffe ur porslinskoppar på ett gårdstun mitt ute i finnskogen, bara det är värt ett besök.
Intresset för föreningsliv (och därmed insikten att om en vill ha någonting gjort är det lika bra att göra det själv) är något som jag har fått med mig från mor min. Hon har sedan långt före min födelse varit aktiv inom en hembygdsförening i Dan Anderssons hemtrakter, främst som kassör. En årligen återkommande händelse från min barndom var när räkenskaperna skulle gås igenom inför årsmötet ungefär den här tiden på året. Från skrivbordslampans sken ute i hallen kunde jag när kvällen fortskred höra milda svordomar (som t ex ”järnspikar”, och, om det ville sig riktigt illa, ”gudars skymning”) när någon kolumn vid summeringen inte fick det förväntade värdet. Så vitt jag förstod det fick hon alltid ihop det hela till sist ändå, men det verkade inte alldeles lätt att få till alla gånger. Fortsätt läsa →
Varje år sedan 1944 arrangerar Skattlösbergs bygdegille Luossafesten till minne av finnmarksskalden Dan Andersson. Luossafesten är som Uppsala reggaefestival fast med slokhattar istället för rastaflätor och något färre polisingripanden för brott mot narkotikalagstiftningen. Dessutom hålls den mitt ute i skogen och inte i Sveriges fjärde största stad. När Dan Anderssons popularitet var som störst befann sig 3 000 personer på Luossastugans tun. Det var den första söndagen i augusti 1988 och har världen någon gång varit nära att nå en kritisk massa av slokhattar på ett och samma ställe så var det där och då. Sedan dess har det gått närmare trettio år. De har slagit hårt på Luossafestens målgrupps förmåga att vandra de 800 kuperade meterna från parkeringarna på slåtterängarna uppe i byn ner till stugan, där Dan Andersson bodde under några år på 1910-talet. Det hindrar inte att parkeringen fortfarande behöver bemannas för att hindra att trafikstockningar uppstår på den mötesfria* byvägen. Men svunna är de dagar när en arbetsstyrka på tolv tretton personer sprang över stenrösena och pratade i komradior inte bara för att det var häftigt utan för att det behövdes för att inom loppet av ett par timmar lotsa in många hundra bilar i byn där det under lågsäsong inte bor mer än tjugo personer.Fortsätt läsa →
Lijsbeth van den Nieuwenhuizen och hennes man Pieter var på väg hem till Baambrugge efter två veckor i vildmarken. Ja, de hade ju förstås bott på en camping i sin husbil, men campingen i sin tur låg i Fredriksberg i Dalarna i Sverige, och det var väl bara machostinna före detta soldater som söker till Naked and Afraid som inte ansåg att det kunde räknas som vildmark. De hade haft en trevlig vistelse (Lijsbeth och Pieter alltså, inte de machostinna männen som söker till Naked and Afraid), precis som förra gången de var där, men semestern hade saknat det där lilla extra som man gärna sätter som rubrik på en semester när man sorterar in den i sina minnen. Som förra gången, när de fick lov att uppsöka vårdcentralen och en älg knallade förbi utanför läkarens fönster, vilket läkaren också såg men inte verkade tycka var något att hetsa upp sig över. Snarare blev han lite vresig över att behöva vänta ytterligare några minuter på att Pieter skulle varva ner så att han skulle kunna ta hans blodtryck. De här fjorton dagarna hade inte inbegripit några älgar, men paret hade bestigit Stora Kullerberget (231 meter högre än Nederländernas högsta berg), besökt den sjungande guiden i Luossastugan samt ätit sylt till maträtter som inga andra än svenskarna skulle komma på att ha sylt till. Men det här hade de gjort förra gången de var här också. (För övrigt var vanan att göra samma sak varje gång de besökte ett resmål anledningen till att deras nästan vuxna barn vägrade semestra med dem längre.) Kort sagt, resan saknade en unik upplevelse.Fortsätt läsa →
Är det här din nya webbplats? Logga in för att aktivera administratörsfunktioner och stäng det här meddelandet.
581 sjöar 