Nästa bad i ordningen att redovisas ägde rum vid Hamptjärn nära Rifallet, och då finns det all anledning att åter ta upp farmors morfar, Gustavsson. Rifallets skolhus är byggt av honom, och det är allt jag behöver för att knyta honom till det här blogginlägget. Gustavsson var som tidigare avhandlats likkistsnickare i grannbyn. Till slut gick ju även han och dog och blev begraven, och det vore väl helt i sin ordning om inte en oväntad möjlighet som jag behöver ha hjälp med plötsligt dykt upp: Vad ska vi göra med han och fru Gustavssons gravstenar?
Fortsätt läsavandring
Lilla Leotjärns 70-talspalett
Plötsligt började I skratta. Så kul var det väl ändå inte just nu, tänkte jag. Här var vi på väg genom något så ovanligt som sankmark bevuxen med meterhögt gulgrönt gräs. Jag saknade helt vanligt myrlandskap, där sikten är god och man ser vad man sätter fötterna. Inte som här, där man tog ett ankeldjupt klafsande steg och förhoppningsvis kunde ta ett till precis inpå det förra utan större åthävor, men lika gärna kunde ha trampat ner i knähög gyttja. Jag såg ner mot fötterna, försökte hitta nästa tuva som kunde bära min vikt. Nej, särskilt kul var det då inte.
Lärktjärn och Strömsdal
När jag läser fantasy har jag ofta svårt att lista ut vilken storlek på det är på naturen i berättelsen. Är floden de kommer fram till bred som Pajso, Dalälven eller Nilen? Är branten de ska passera som stigningen från Fosksjön upp till toppen av Storvätteshågna eller som västsidan av Biskopsnäset, där den störtar ner mot Gårlången – visserligen dramatiskt men inte under så hemskt många höjdmeter? Tar det minuter, timmar eller dagar att rida förbi sankmarken som den elaka författaren placerat tvärs över närmaste väg in i fiendeland? Det här är ett stort problem för mig, i den mån problem kan vara stora när man läser fantasy, för jag vet inte hur upprörd jag ska bli över det hinder som dyker upp. Hur mycket kommer det sinka dem – mig – i deras jakt? Är det ett kort kapitels avstickare från huvudquesten eller kommer det bli Tom Bomdadill av alltihopa? För att inte försätta er, kära läsare, i samma osäkerhet och upprördhet ska jag förtydliga avstånd och storlekar efter bästa förmåga i det här inlägget.
Fortsätt läsaTveksamheter kring Gällingsflyets lämplighet som badsjö
Efter Kviddtjärn gick det brant uppåt och här snubblade vi över de jobbigaste av de 27 000 steg som dagen förde med sig. Lövberget och Gällingshöjden tog emot oss i gammal skog, som tyvärr verkar vara på väg att avverkas. En gata har huggits i nordsydlig riktning sedan vi var där ifjol, och det finns inte riktigt någon anledning att göra så om man inte ämnar omvandla skogen till timmer. Ska vi se det positivt? Utsikten kommer bli strålande. Åt öster ligger den långsmala Gällingen, och västerut kanske det kommer att bli fri sikt ända ner till Gravendal och Skärsjön.
Fortsätt läsaÄr det en baguette du har vid Kviddtjärns strand?
Jag ägde en Simca en gång. Det var ingen bra bil, men den var min och jag tyckte om den. Den slutade rulla lagligt innan jag började med det här badandet, men under dess glansdagar var den med på andra sorters badturer. När jag jobbade på kollo i grannkommunen hände det att vi for till Skräddartorpsfallet och badade med barnen. Det kunde bli diskussioner om vilka barn som skulle få åka i min bil, för den hade ”fett sköna säten”.
Fyra badande i Ormtjärn
Vi hade laddat med vatten ur Patronkällan längs ridstigen och stod nu redo att lämna Gravendal bakom oss. De skogsklädda bergen i Ludvikas sydvästra hörn väntade otåligt på oss, trummade med trädrötter och stampade med sandåsar i väntar på vår ankomst. Solen sken och en lätt vind fläktade finnmarken. Varför kommer de aldrig någon gång? susade sälg och sjöng pil. Tja, vi kom inte för att jag hade tappat min banan och vänt åter för att hämta den, ty bananer växer inte på träd i finnmarken. Men så – plötsligt – tågade vi fram på rad längs skogsstigen, fyra vandrare med attiraljer som sträckte sig från mina kamraters korrekta vandringskängor till mina utslitna innebandyskor och färgglada surfbräda i plast. Det här blir intressant, tänkte de skogsklädda bergen.
Fortsätt läsaHögsjöläger
Flaskposten har strömmat in under förhöststormarna. Varför lägger du tid på att besöka två fina men genomsnittliga tjärnar i ett naturreservat utanför Ludvika kommun? Du har ju ~450 sjöar kvar inom kommunen? Så lyder meddelandena, alla skrivna på samma brevpapper och med samma handstil, vilket är anmärkningsvärt och lite läskigt, särskilt som texten är i versaler och rosa krita. Men det är befogade frågor. Svaret är också befogat:
Fortsätt läsaKamptjärn och kampen om tiden
Blixten slår inte ner två gånger i samma naturreservat, eller hur man säger, så i Kamptjärn fick jag bada ensam, trots surfbrädan. Kamptjärn är lite större och lite mindre ombonad än grannen Morfarstjärn, men till sin fördel har den en lång gungflystrand som gör att det är djupare i vattnet vid iklivningsstället. Det är som bekant att föredra, för då riskerar man inte att virvla upp så mycket dy när det skas upp igen. Nackdelen är förstås att gungfly inte alltid upplevs som stabilt och tryggt att gå på.
Fortsätt läsaMorfarstjärn mitt ute i allting
Jag har inga minnen av min morfar, men jag har en sovsäck. Den är lite för liten – om än inte lika för liten som den som jag råkade få med mig upp på Ludvika högsta berg. Det luktar lite vind om den, men kvaliteten verkar oklanderlig. Jag tänker mig att den en dag passar en växande familjemedlem alldeles utmärkt, och till dess ska jag väl ha lyckats vädra den i nyskick.
Morfar var orienterare. Att hålla koll på riktningar är en färdighet jag ännu inte tillägnat mig, lika lite som jag förfärdigat att förädla träprodukter vilket annars farfar var bra på. Någon Farfarstjärn känner jag inte till, men en av de två tjärnarna i Kamptjärnsbrännans naturreservat i Hällefors (!) kommun heter Morfarstjärn. Den ligger oförskämt pittoreskt och glittrar i eftermiddagssolen intill en liten skogsbeklädd höjd.
Där juni, juli, Dalarna och Västmanland möts
Gränser? Vad brydde sig skogsfinskan som blickade ut över sin svedjeråg, vajande i den ljumma junifinnmarksvinden för fyra hundra år sedan, om gränser? Skulle de svedja i Dalarna eller Västmanland härnäst? Nås eller Noraskoga socken? Frågan behövde aldrig ställas. Inte spelade det någon roll att sjön som idag kallas Högsjön fördelats på två olika landskap; inte skiljde sig granskogen åt mellan södra och norra sjöändan. Pratade man kanske en annan dialekt vid sydspetsen av det vi kallar Högsjötjärnen än vad man gjorde vid Hyttsjön i andra ändan av det lilla sjösystemet? Nej, för de enda som bodde i trakten var svedjefinskan och hennes familj. Gränserna var inte viktiga.
Nä.
Till vänster svedjeråg vid Kättboåsens fäbod. Foto: B. Till höger Högsjötjärns sydspets.
Så det här är försättsbladet till junis badtur. Den ägde rum i Kamptjärnsbrännans naturreservat. Som ligger exakt 1 600 meter från gränsen till Ludvika kommun. Men jag har ju just förklarat att det inte spelar någon roll.
Fortsätt läsa
581 sjöar 