Jag gillar överraskningar! Eller, nja, jag gillar överraskningar som är positiva, inte innebär så stor förändring och inte kräver att jag måste ändra mitt tankesätt kring någonting allt för mycket, så med andra ord långt ifrån alla. Men överraskningen jag har i åtanke här och nu tyckte jag mycket om:
Fortsätt läsavandring
Bloggstatistik 2022
Tjugohundratjugotre! Blir det året när vi behöver räkna ut vad som är klokast av att
- sälja badbyxorna för att ha råd med värme
- ha på sig badbyxorna för att låta dem värma en
- elda upp badbyxorna för att på så vis bli varm?
Förhoppningsvis behöver vi aldrig undersöka hur begagnatmarknaden för badkläder ser ut, eller ta reda på hur bra de brinner. Vad jag däremot redan har undersökt och tagit reda på är hur statistiken för 581 sjöar föll sig i år, och det är ju därför ni är här.
Fortsätt läsaÄlg på väg till Grävlingtjärn
Lämpligaste vägen mellan Hamptjärn och Grävlingtjärn lär ju vara stigen söderut som leder ut på skogsvägen västerut, men hade jag tänkt på att den fanns hade vi aldrig kommit ut på höjden på hygget, och då hade vi aldrig sett älgen. Delvis för att vi skulle ha passerat partiet där vi såg den långt innan den kom dit, eftersom det är lättare att gå på en stig än genom kuperad skog, delvis för att utsikten gav så mycket bättre överblick än stigen skulle ha gjort.
Fortsätt läsaGravstensfunderingar. Rifallet. Hamptjärn.
Nästa bad i ordningen att redovisas ägde rum vid Hamptjärn nära Rifallet, och då finns det all anledning att åter ta upp farmors morfar, Gustavsson. Rifallets skolhus är byggt av honom, och det är allt jag behöver för att knyta honom till det här blogginlägget. Gustavsson var som tidigare avhandlats likkistsnickare i grannbyn. Till slut gick ju även han och dog och blev begraven, och det vore väl helt i sin ordning om inte en oväntad möjlighet som jag behöver ha hjälp med plötsligt dykt upp: Vad ska vi göra med han och fru Gustavssons gravstenar?
Fortsätt läsaLilla Leotjärns 70-talspalett
Plötsligt började I skratta. Så kul var det väl ändå inte just nu, tänkte jag. Här var vi på väg genom något så ovanligt som sankmark bevuxen med meterhögt gulgrönt gräs. Jag saknade helt vanligt myrlandskap, där sikten är god och man ser vad man sätter fötterna. Inte som här, där man tog ett ankeldjupt klafsande steg och förhoppningsvis kunde ta ett till precis inpå det förra utan större åthävor, men lika gärna kunde ha trampat ner i knähög gyttja. Jag såg ner mot fötterna, försökte hitta nästa tuva som kunde bära min vikt. Nej, särskilt kul var det då inte.
Lärktjärn och Strömsdal
När jag läser fantasy har jag ofta svårt att lista ut vilken storlek på det är på naturen i berättelsen. Är floden de kommer fram till bred som Pajso, Dalälven eller Nilen? Är branten de ska passera som stigningen från Fosksjön upp till toppen av Storvätteshågna eller som västsidan av Biskopsnäset, där den störtar ner mot Gårlången – visserligen dramatiskt men inte under så hemskt många höjdmeter? Tar det minuter, timmar eller dagar att rida förbi sankmarken som den elaka författaren placerat tvärs över närmaste väg in i fiendeland? Det här är ett stort problem för mig, i den mån problem kan vara stora när man läser fantasy, för jag vet inte hur upprörd jag ska bli över det hinder som dyker upp. Hur mycket kommer det sinka dem – mig – i deras jakt? Är det ett kort kapitels avstickare från huvudquesten eller kommer det bli Tom Bomdadill av alltihopa? För att inte försätta er, kära läsare, i samma osäkerhet och upprördhet ska jag förtydliga avstånd och storlekar efter bästa förmåga i det här inlägget.
Fortsätt läsaTveksamheter kring Gällingsflyets lämplighet som badsjö
Efter Kviddtjärn gick det brant uppåt och här snubblade vi över de jobbigaste av de 27 000 steg som dagen förde med sig. Lövberget och Gällingshöjden tog emot oss i gammal skog, som tyvärr verkar vara på väg att avverkas. En gata har huggits i nordsydlig riktning sedan vi var där ifjol, och det finns inte riktigt någon anledning att göra så om man inte ämnar omvandla skogen till timmer. Ska vi se det positivt? Utsikten kommer bli strålande. Åt öster ligger den långsmala Gällingen, och västerut kanske det kommer att bli fri sikt ända ner till Gravendal och Skärsjön.
Fortsätt läsaÄr det en baguette du har vid Kviddtjärns strand?
Jag ägde en Simca en gång. Det var ingen bra bil, men den var min och jag tyckte om den. Den slutade rulla lagligt innan jag började med det här badandet, men under dess glansdagar var den med på andra sorters badturer. När jag jobbade på kollo i grannkommunen hände det att vi for till Skräddartorpsfallet och badade med barnen. Det kunde bli diskussioner om vilka barn som skulle få åka i min bil, för den hade ”fett sköna säten”.
Fyra badande i Ormtjärn
Vi hade laddat med vatten ur Patronkällan längs ridstigen och stod nu redo att lämna Gravendal bakom oss. De skogsklädda bergen i Ludvikas sydvästra hörn väntade otåligt på oss, trummade med trädrötter och stampade med sandåsar i väntar på vår ankomst. Solen sken och en lätt vind fläktade finnmarken. Varför kommer de aldrig någon gång? susade sälg och sjöng pil. Tja, vi kom inte för att jag hade tappat min banan och vänt åter för att hämta den, ty bananer växer inte på träd i finnmarken. Men så – plötsligt – tågade vi fram på rad längs skogsstigen, fyra vandrare med attiraljer som sträckte sig från mina kamraters korrekta vandringskängor till mina utslitna innebandyskor och färgglada surfbräda i plast. Det här blir intressant, tänkte de skogsklädda bergen.
Fortsätt läsaHögsjöläger
Flaskposten har strömmat in under förhöststormarna. Varför lägger du tid på att besöka två fina men genomsnittliga tjärnar i ett naturreservat utanför Ludvika kommun? Du har ju ~450 sjöar kvar inom kommunen? Så lyder meddelandena, alla skrivna på samma brevpapper och med samma handstil, vilket är anmärkningsvärt och lite läskigt, särskilt som texten är i versaler och rosa krita. Men det är befogade frågor. Svaret är också befogat:
Fortsätt läsa
581 sjöar 