Kvarntjärn sydost om Stora Låsen satte nytt köldrekord för sommarbad. Aldrig tidigare har jag badat i tolvgradigt vatten i juni. Jag önskar att jag hade kunnat skriva att den strålande middagssolen snabbt värmde upp mig när jag kom upp, men så var inte fallet. Molnen låg över hela himlen och hade bäddat ner solen ordentligt. Regnet hade åtminstone gett med sig, men varmare än 10,5 i luften var det inte. Kvarntjärn var inget vidare bad.
Fortsätt läsawild swimming
Stentjärn nr 2 av 4
Sommardagen gick vidare och hade så långt fört med sig det unika i att alla medföljande hade badat i alla sjöar. Skulle trenden fortsätta? Oddsen var emot oss. Stentjärn nummer 1, med sitt gungfly och sin totala avsaknad av ställen där man kontrollerat och i sakta mak kunde ta sig i sjön, skulle visa sig vara en barnlek jämfört med Stentjärn nummer 2. Det var i alla fall konsensus bland mina medbadare. Man kan uttrycka det som att jag tillhörde minoriteten som såg möjligheter snarare än problem med den här tjärnen.
Lärktjärn och Strömsdal
När jag läser fantasy har jag ofta svårt att lista ut vilken storlek på det är på naturen i berättelsen. Är floden de kommer fram till bred som Pajso, Dalälven eller Nilen? Är branten de ska passera som stigningen från Fosksjön upp till toppen av Storvätteshågna eller som västsidan av Biskopsnäset, där den störtar ner mot Gårlången – visserligen dramatiskt men inte under så hemskt många höjdmeter? Tar det minuter, timmar eller dagar att rida förbi sankmarken som den elaka författaren placerat tvärs över närmaste väg in i fiendeland? Det här är ett stort problem för mig, i den mån problem kan vara stora när man läser fantasy, för jag vet inte hur upprörd jag ska bli över det hinder som dyker upp. Hur mycket kommer det sinka dem – mig – i deras jakt? Är det ett kort kapitels avstickare från huvudquesten eller kommer det bli Tom Bomdadill av alltihopa? För att inte försätta er, kära läsare, i samma osäkerhet och upprördhet ska jag förtydliga avstånd och storlekar efter bästa förmåga i det här inlägget.
Fortsätt läsaKamptjärn och kampen om tiden
Blixten slår inte ner två gånger i samma naturreservat, eller hur man säger, så i Kamptjärn fick jag bada ensam, trots surfbrädan. Kamptjärn är lite större och lite mindre ombonad än grannen Morfarstjärn, men till sin fördel har den en lång gungflystrand som gör att det är djupare i vattnet vid iklivningsstället. Det är som bekant att föredra, för då riskerar man inte att virvla upp så mycket dy när det skas upp igen. Nackdelen är förstås att gungfly inte alltid upplevs som stabilt och tryggt att gå på.
Fortsätt läsaMorfarstjärn mitt ute i allting
Jag har inga minnen av min morfar, men jag har en sovsäck. Den är lite för liten – om än inte lika för liten som den som jag råkade få med mig upp på Ludvika högsta berg. Det luktar lite vind om den, men kvaliteten verkar oklanderlig. Jag tänker mig att den en dag passar en växande familjemedlem alldeles utmärkt, och till dess ska jag väl ha lyckats vädra den i nyskick.
Morfar var orienterare. Att hålla koll på riktningar är en färdighet jag ännu inte tillägnat mig, lika lite som jag förfärdigat att förädla träprodukter vilket annars farfar var bra på. Någon Farfarstjärn känner jag inte till, men en av de två tjärnarna i Kamptjärnsbrännans naturreservat i Hällefors (!) kommun heter Morfarstjärn. Den ligger oförskämt pittoreskt och glittrar i eftermiddagssolen intill en liten skogsbeklädd höjd.
Stora Ångtjärn utan avdrag
För inte så längesen lärde jag mig att om man bor i Ludvika får man en regional skattereduktion om 1675 kr per år för att Ludvika är glest befolkat. Jag har surat lågintensivt över det sedan dess. Det är ju jag som borde få ersättning för att jag bor där jag gör. För att jag behöver stå ut med att mina barn säger beeeige istället för bäige. Ska jag även behöva lida ekonomiskt, jag som bor i en landsdel där man behöver förklara såväl gustafskorv som mörksugga? Där kommunen ännu inte infört hushållsnära källsortering så att jag måste transportera förpackningarna till parkeringen vid Ica och allt som oftast ta hem plasten igen för att den behållaren är full? Där en slumpmässigt kastad snöboll träffar ett nybyggt flerfamiljshus med tvivelaktig arkitektur istället för en näringsfattig skogssjö?
Fortsätt läsaLövtjärn, +1°
I början av april ligger isen fortfarande på de flesta mindre sjöar i kommunen. Men smältvattnet som börjar rinna till gör att det är lättare att hitta öppet vatten än en månad tidigare, och framför allt kan terrängen vara lite mer lättgången på vägen till det öppna vattnet. Jag ska inte säga att jag har blivit bekväm av mig när det gäller sånt, men jag är rädd om mina följeslagare. För mycket snår och sankmark idag och de börjar hitta på ursäkter i framtiden. Särskilt F2, tidigare känd från aprilbadet 2017, skulle lätt kunna skylla på att han ska blästra en Bubbla eller byta fönster eller tröska en harv eller något annat handarbete. Men den här gången gjorde han inte det, och jag bjöd till så gott jag kunde så att han ska resonera likadant nästa gång.
Fortsätt läsaSista badet före pandemin: Loforsdammen
En augustidag 2019 efter mitt jobb som guide i Dan Anderssons Loussastuga stannade jag till vid Loforsdammen utanför Norhyttan. Det här är den enda vattensamling som har anlagts i Ludvika kommun under min levnad, och jag minns till och med när den var ny. Jag kommer inte ihåg hur det såg ut på platsen innan dess, men jag minns att vi kommenterade den höga dammvallen som ligger intill länsväg 245 precis före Norhyttan när vi åkte förbi. Eftersom kraftstationen, som ersatte den tidigare, invigdes 1990 bör ju dammen ha varit på plats lite tidigare än så, så jag lär ha varit 5-6 år då. Jag minns dess tillkommande som negativt, för den häftiga ström som var Loforsen och som man, när vattnet var påsläppt, kunde få en hastig glimt av genom Jettans högra sidoruta i höjd med Tjärnsveden syntes plötsligt nästan alltid som en stenbädd. Men dammvallen var ju imponerande, även om jag störde mig på att de vuxna såg vattenytan från sin upphöjda position medan jag inte gjorde det.
Fortsätt läsaÖstra Hedtjärn … men först Västra, tydligen
I entrén till Ludvika lasarett fanns det på det glada 90-talet en televerksbrandgul mynttelefon i ett bås. Det fanns två bås, och jag tror att det fanns en telefon som tog nymodigheter som telefonkort i den till höger, men jag minns inte säkert. Det viktiga här är mynttelefonen, för den gick det nämligen att ringa från även utan mynt. Om man lyfte luren och direkt slog fyrkant fyrkant hände det att man kunde få kopplingston och ringa utan att ha lagt i mynt. Av någon anledning hördes det inte vad man själv sa men man kunde höra den man ringde till. Ganska värdelöst för kommunikation men fullt tillfredsställande för att busringa. Hur någon från början kom på det här går mig dock förbi.
Fortsätt läsaClub Amor, Östansbotjärn och annat viktigt i Ludvika
I förra inlägget skrev jag om att all kunskap jag har samlat på mig genom att bo i och sedermera läsa om Ludvika och dess historia gör att jag kan ”sätta liv på skogen”, för att använda min vän H:s ord. Det gäller även för Ludvika tätort. För tillfälliga besökare kan jag förstå att inte alla delar att Ludvika riktigt glänser och får en att vilja ströva omkring planlöst på gatorna och ta in den kombination av arkitektur och stadsplanering som, slumpmässigt kan det tyckas, lett fram till det Ludvika vi känner idag.
Där turisten bara ser en brun, igenbommad byggnad i korsningen Grågåsvägen-Timmermansvägen ser jag Pia närköp, sedermera Pressbyrån, salustället för det vi kallade vaniljkolor för 1 kr och det hutlöst dyra lösviktsgodiset (14:90 kr/hg i mitten på 90-talet, mina damer och herrar). Här köpte vi ammunition till våra ballongbellor i form av gula ärter i blåa kartonger.
Fortsätt läsa
581 sjöar 