Vi lämnade hjortron och tankar på Marnässkolans matsal bakom oss och begav oss uppåt, uppför berget, mot Paddflyet, dagens fjärde sjö, om termen sjö används generöst. Hade vi förväntat oss en bergstjärn likt Lejbergstjärnen, som en lisa för varma kroppar efter en lång vandring i sol, hade vi blivit besvikna, men nu förväntade vi oss mest ett kallt dyhål efter en kortare promenad genom oländig terräng en mulen sommardag, och det var precis vad vi fick. Men då har jag hoppat över något som så vitt S och jag kunde bedöma var ett avtryck av en björntass, så besöket vid Paddflyet var inte helt ominnesvärt. Och det var det ju inte heller om vi ser till själva badandet. För här stod vi vid projektets hittills minsta vattensamling, helt och hållet omgiven av gungfly och med en största bredd som jag inte hade blivit förvånad om Michel Tornéus hade lyckats hoppa över. Eller, rättare sagt, jag hade blivit extremt förvånad om Michel Tornéus plötsligt hade störtat fram ur skogen och faktiskt gjort just det, men poängen jag vill få fram var att Paddflyet inte är så stort. Min första tanke vid åsynen av det var ”Var de tvungna att ge den här ett namn?”, för hade den inte haft det hade jag ju sluppit bada här. Fortsätt läsa
Författare: Martin
Strejksallad vid Smalsjön: Tillbaka till Marnässkolan
En heldag i skogen kräver mat, men vad gör man om man inte är den som utan vidare drar upp en lägereld ur bakfickan och börjar woka rötter? Eller när pizzeria Jägarn i Fredriksberg ligger i fel ände av finnmarken? Svaret är ganska trist – man tar med sig en matlåda. Men varför inte då fylla den med en strejksallad? Rätten strejksallad har sin existens att tacka en fackföreningsåtgärd en vecka under det inte alltför glada 90-talet. Låt mig berätta. Fortsätt läsa
Hjortronställe 1: Lilla Käringtjärnen
Jag tycker inte om hjortron. Men jag har förstått att det finns människor som gör det (men jag har inte förstått varför). Därför är min likgiltighet inför dem (hjortronen, inte människorna) någonting som de (människorna, inte hjortronen) kan dra nytta av. För jag har ju ingen anledning att mörka de hjortronställen som jag, ibland bokstavligt, snubblar över ute i skogarna. Därav följande avslöjande: Ett sådant ställe finns vid Lilla Käringtjärnens nordöstra strand. Fortsätt läsa
Allhelgonabad 2015: Sönntjärn
Med 542 tjärnar kvar går det inte att sjåpa sig bara för att november står för dörren och bultar och kräver att få komma in i värmen. Därför begav sig min vän S2 och jag oss ut till den ensamt belägna Sönntjärn, en vattensamling som med Douglas Adams ord bäst kan beskrivas som i stort sett menlös. S2 är inte av det sjöbadande slaget, men följde glatt med som säkerhetsaspekt och leverantör av sarkasmer (Jag: ”Det här var ju inte så farligt, jag känner mig ganska varm!” S2: ”Det kallas hypotermi.”). Trots ovanstående dialog var vattnet tillräckligt kallt för att det skulle vara svårt att röra sig i det, och en av alla saker jag har lärt mig det här första, lärdomsrika terrängbadande året är att om man prompt ska i en tjärn när det är allhelgonahelg bör man välja en som är lätt att ta sig i och ur. Eftersom den lärdomen inte hade inträffat förrän just den här dagen stod jag alltså nu vid vattenkanten av ett gungfly med tjärnen långsamt sipprande in i foppatofflorna, som skänkte en trevlig men snabbt övergående våtdräktskänsla, och funderade hur i all sin dar det här skulle gå till. Fortsätt läsa
Stora Käringtjärnen, dialekter och knott
Som tidigare har nämnts är Ludvika fortfarande mitt hem trots att jag inte bor där. Det betyder inte att min nya stad inte har satt några spår hos mig. Vissa saker med den nya staden har jag tagit till mig och ser numer som normalt och icke avvikande, medan motsvarande saker i Ludvika nu ses som det som avviker från normen. (Dit hör inte färgen på bussar. Även om jag rent logiskt borde tycka att det är väldigt trevligt med färgglada bussar i grönt och gult ska en buss vara vit med mörkblåa och röda detaljer, och allra helst med en ful stiliserad häst*.) Fortsätt läsa
Hur man får in ABB, Dan Andersson, The Beach Boys och Kenta Nilsson i ett blogginlägg om en sjö
Dan Andersson, Grangärde finnmarks store poet, tillbringade vintern 1914/15 på Brunnsviks folkhögskola en knapp mil norr om den skogssluttning ner mot den långsmala sjön i vilken byggandet av mitt föräldrahem skulle planeras en sisådär 60 år senare. Den claim-to-fame:n saknar en del wowfaktor, det kan jag hålla med om. Men jag kan lugnt luta mig tillbaka och föreställa mig era miner när ni läser nästa sats, ty den lyder: Min farmors mormors far byggde orgeln som stod i skolhuset i Skattlösberg när Dan Andersson föddes, och på vilken hans far, byskolläraren, spelade. Fortsätt läsa
Krabbsjön
Ganska precis en mil norr om Norrvik, en av Ludvikas nordvästligaste förorter, ligger Krabbsjön, en långsmal, vindlande sjö vid Näsbergets fot. Det är en av få sjöar, hittills, som jag kan tänka mig att även personer utan märkliga badprojekt skulle kunna finna tillfredsställelse i att ta sig till och bada i. För medan Lejbergstjärnen ligger långt bort i tok, Mellantjärnen mest består av dy och Klosstjärnen upplevs helt sakna botten, ligger Krabbsjön hyggligt lättillgängligt, är tillräckligt djup för att du inte ska behöva bekanta dig så mycket med botten (som ändå finns där bara utifall) och ett vatten som kanske är lite klarare än ditt genomsnittliga skogssjövatten. Det skadar heller inte att sjön kantas av barrskogsklädda sluttningar och har en tallbarsströdd sjökant med en liten eldstad med kvällssol.
Utan Citroën DS till Fagerlidtjärnen
Projektet att bada i alla 581 sjöar i Ludvika kommun har redan första sommaren tagit mig till platser som jag, som det heter, aldrig skulle ha besökt annars. Alla utom en av vägarna till dessa sjöar har varit fullt farbara med en modern bil med onödigt låg markfrigång. Undantaget var Fagerlidtjärnen. Här hade jag behövt ha kvar min Citroën D Spécial* från 1972, som jag ägde i lite drygt ett år men aldrig riktigt blev kvitt de komprometterande Fortsätt läsa
Botjärnen och att bo i Ludvika
Min vän T tycker om stående skämt. Jag är lite tveksam till om T själv vet om att han har dragit dem flera gånger; däremot är jag helt säker på att han tycker om dem. Skämten handlar ofta om ords innebörd. Ett av skämten, som jag alltid åker dit på, berör boende. När jag är i Ludvika och ringer honom brukar han fråga ”Är du hemma?” ”Ja,” svarar jag, för Ludvika är mitt hem om än inte där jag bor. Den här distinktionen gör inte T, som menar att hem är där man bor. Och eftersom jag inte bor i Ludvika längre kan jag inte vara hemma när jag är där, påtalar han för Fortsätt läsa
Klysningen och min far, sprintern
Källbottens elljusspår är inget man besöker naturligt under sin uppväxt om denna har sin utgångspunkt i en 70-talsvilla två och ett halvt stenkast från Biskopsnäsets elljusspår. Men jag har ett minne från min barndom som äger rum i Källbotten. Det är en regnig dag, troligtvis ungefär vid den här tiden på året. En massa människor i galonkläder – det här var innan regnkläder kunde se Fortsätt läsa
581 sjöar 