Med 542 tjärnar kvar går det inte att sjåpa sig bara för att november står för dörren och bultar och kräver att få komma in i värmen. Därför begav sig min vän S2 och jag oss ut till den ensamt belägna Sönntjärn, en vattensamling som med Douglas Adams ord bäst kan beskrivas som i stort sett menlös. S2 är inte av det sjöbadande slaget, men följde glatt med som säkerhetsaspekt och leverantör av sarkasmer (Jag: ”Det här var ju inte så farligt, jag känner mig ganska varm!” S2: ”Det kallas hypotermi.”). Trots ovanstående dialog var vattnet tillräckligt kallt för att det skulle vara svårt att röra sig i det, och en av alla saker jag har lärt mig det här första, lärdomsrika terrängbadande året är att om man prompt ska i en tjärn när det är allhelgonahelg bör man välja en som är lätt att ta sig i och ur. Eftersom den lärdomen inte hade inträffat förrän just den här dagen stod jag alltså nu vid vattenkanten av ett gungfly med tjärnen långsamt sipprande in i foppatofflorna, som skänkte en trevlig men snabbt övergående våtdräktskänsla, och funderade hur i all sin dar det här skulle gå till.

Att vara mitt ute i skogen är ingen anledning till att inte klä sig snyggt

Det gick medelst ett rep som S2 höll i ena änden och jag i den andra. Som en van bergsbestigare som firar sig ner, fast oändligt ograciösare eftersom jag upptäckte att det inte fanns någon botten som bar, klev jag ner i tjärnen. Vänsterbenet, som jag började med, blev snabbt svårbrukbart, noterade jag. Nå, jag var i ända upp till halsen som tanken är, och påbörjade utan något ytterligare stajlande den lika ograciösa uppstigningen.

Vi hade fått bra tryck i elden vid skogsbrynet, så upptiningsprocessen var till en början inte särskilt dramatisk och det var i samband med den som dialogen ovan utspelade sig. Sedan hände det grejer. Någonting sved till på min fot, och jag fick för mig att det var så här det kändes att bli biten av en blodigel. Jag släppte det jag hade för händerna och slet av mig toffeln. Det jag hade för händerna var en raggsocka, och den landade i elden – men S2 räddade den heroiskt! Den kunde släckas i gungflyet, med resultatet att jag nu hade en både bränd och blöt raggsocka. Ingen blodigel syntes heller till, utan min fot hade troligen attackerats av en yster sektion av en numera hädangången gran.

Sammanfattningsvis var det här inte alls så farligt som jag från början trodde att det skulle vara, och det var bara mitt löfte till frun därhemma att jag inte skulle dra på mig en förkylning som gjorde att jag inte gjorde mer än att leka med tanken på att bada i ett par till tjärnar vi stannade till vid på vägen därifrån. (Argumentet att det står på Wikipedia att sambandet mellan nedkylning och förkylning fortfarande omtvistas hade fallit för döva öron.) Istället grillade vi vid Igeltjärn och hörde IFK Norrköping ta sitt första SM-guld i fotboll sedan 1989, till stor glädje för mig som haft dem som mitt lag sedan jag först spelade Sensible Soccer ’92-’93 på Amiga. En toppendag, helt enkelt.

Höst i Finnmarken

Sönntjärnen
Datum: 2015-10-31
Löpnummer: 33

Väder: 8,5 grader, disigt
Vattentemperatur: 4,5 grader
Höjd över havet: 237 meter
Botten: mjuk dy, grund (2)
Vatten: u.a. (3)
Strand: gungfly/myr (2)
Placering: i närheten av Burån (3)
Tillgänglighet: 400 meter ostigad skog (2)
Utsikt: barrskog (3)
Omgivningar: tallhed, myr, skog (3)
Faciliteter: –
Officiell badplats: nej
Folk: 0
Fiskesjö: Nej, sjön är grund att döma av näckrosorna som växer mitt i. S2 säger att det betyder att den är bottenfrusen på vintern, och då blir det svårt för fisken.
Återvända: nej
Övrigt: en jaktstuga, utmärkt på kartan, ligger längs vägen till tjärnen

Jaktstugans uthus hade viss patina

Mossbelupet

Hade vädret varit klarare hade Brunnklacken i förgrunden och Skattlösberg i bakgrunden synts mer. Bilden är tagen längs den mellersta av vägarna som sticker iväg västerut från vägen som går förbi tjärnen, i närheten av den fantastiskt namngivna Elakmossen