Återigen får man vara försiktig med vad man önskar sig. Förra årets bloggstatistiksinlägg avslutades med orden ”med förhoppning om ett stort och spännande badår 2024”. Jag såg framför mig överraskande upptäckter av sällan besökta, utsökt lämpliga badställen, möten med vilda djur, vandringar förbi ödehus. Det jag inte avsåg var att jag skulle köra sönder bilen på en sten alldeles i början av junituren, men det hade jag ju inte specificerat så jag får väl skylla mig själv.
I en liten stuga mitt ute i skogen sitter en person och väntar. Ibland hälsar andra personer på personen, och då blir personen glad, tar upp gitarren och berättar om en annan person som tidigare har suttit i samma stuga och också kunde spela gitarr. Personerna som hälsar på blir även de ofta glada, trots att de måste skiljas från pengar i samband med besöket. När de glada personerna har gått sitter den förste personen kvar. Det är varmt. Personen tittar på amerikaklockan på väggen, men det är mest för att det känns som att det är där man bör titta för att se vad klockan är i ett så gammalt hus. Amerikaklockan står stilla sedan tjugo år tillbaka, men av mobiltelefonens klocka framgår att hon har passerat ett på eftermiddagen. Personen reser sig, lägger ifrån sig gitarren och sätter en lapp på dörren om att personen åter tar emot glada personer klockan tre. Personen låser dörren och går.
Över ett berg i söder, eller i alla fall en skogsklädd höjd, med samma namn som stugan, ginar personen mellan träden. Det är sommar och personen hyser förståelse för att andra personer hellre åker och badar än går långväga genom kuperad terräng för att lyssna på en person som sjunger visor som en annan person skrivit om skogarna som personen just nu är på väg igenom. Om andra badar vill den här personen också göra det.
Fortsätt läsa”Hur går det med badandet?” är en fråga jag ganska ofta får, och jag berättar så gärna. Följdfrågan brukar vara hur många sjöar jag har badat i vid det här laget, men det är bara vid ett tillfälle den frågan i sin tur har följts av ”Inte fler?” Det gjorde mig lite förvånad, för någonstans tror jag ju ändå att det är ganska få personer som har badat i 160+ sjöar, men jag kan förstås ha fel.
Fortsätt läsa(forts. från föregående nummer)
Efter ett mycket framgångsrikt bad i Gäddtjärn var det dags att återställa badordningen. Den planerade förstasjön för dagen, Sultentjärn, stod härnäst på menyn och dit var det bara en norrviksbacke.
C tyckte det var otäckt att gå längs riksvägen trots att vi gick i ett välklippt dike. Som den gentleman jag är hittade jag en parallell skogsväg att bevandra. Det gick att invända, vilket blev gjort, att den var något igenvuxen. Jag förklarade att den minsann var en väl framkomlig skogsväg när jag var liten men det var på något sätt inte relevant.
I somras sprang frun och jag till Hakalamm på en sällsynt utflykt utan barn. Vana vid plattare löpterräng än bergen i Grangärde finnmark protesterade lår och vader om vartannat: ”Är vi framme snart?” kunde vi höra från en meter över marken, så det var egentligen inte så stor skillnad från en utflykt med barn. Men framme var vi långtifrån, för vi var ute på sommarens längsta och mest kuperade löptur. Första vätskekontroll tog vi vid Heby källa, där klart och kallt vatten sipprar upp ur marken som om det inte var något konstigt med det.
Längs vägen till Hakalamm kan man höra forsandet från Pillisoån, som för med sig finnmarkens vatten ut i Burån och, långt senare, Saltsjön. Förutom att vara ett vackert vattendrag är Pillisoån ett av mina favoritortnamn, för på det lokala tungomålet uttalas det med ytterligare en vokal på slutet: Pillisoåa, där man får bromsa in hastigheten på o och å för att få till det rätt. Pillisooååa.
Vid Hakalamm var det dags för det andra stoppet och bad. Hakalamm är en fisketjärn med tillhörande faciliteter som bryggor, vindskydd, eldstad och soptunna. Det ska även gå att hyra båt enligt hemsidan. Det erbjudandet nyttjade vi inte utan nöjde oss med att bada från en av bryggorna. Det låter inte särskilt äventyrligt, men det är inte så bara att ta sig upp på en brygga som saknar stege. Det visste jag sedan Östansbotjärn.
När vi väl kommit upp sprang vi – i en generös bemärkelse av ordet – längs vandringsleden Gruvtrampen och bjöds på fin utsikt över blånande berg vid ett hygge. En fin respit innan det återigen steg uppåt. Senast jag gick Gruvtrampen var lite mer än tjugotre år sedan. På den tiden hade Ludvikas niondeklassare nattvandring i slutet av vårterminen och gick de 22 kilometerna från Grängesberg till Skattlösberg för att inmundiga kultur vid Dan Anderssons minnesstuga Luossastugan.
Nattvandring antyder att vandringen skedde på natten, men så var inte fallet. Jag tror att vi förväntades sova på natten, men vi var några som tyckte det var en bättre idé att sitta runt lägerelden tills solen gick upp. Att vi skulle gå ytterligare nio kilometer dagen därpå kändes högst irrelevant där och då, men blev snart klart påtagligt. Jag minns inte så jättemycket av dag 2 och den del av leden som frun och jag sprang på i nutid, men det var säkert fint redan 1999.
Hakalamm
Datum: 2022-08-05
Löpnummer: 150
Område: Skattlösberg
Väder: 19 grader, mulet
Vattentemperatur: 19,5 grader
Höjd över havet: 256 meter
Botten: dy (1)
Vatten: u.a. (3)
Strand: torr, stenig tallmark (3)
Placering: några kilometer sydost om Skattlösberg (3)
Tillgänglighet: 20 meter stig från vägen (5)
Faciliteter: brygga, vindskydd, eldstad, soptunna
Officiell badplats: nej
Folk: 0
Fiskesjö: ja, tillhör Sunnansjö FVOF
Återvända: kanske
Det var den varmaste sommaren dittills, 2,8 grader över medelvärdet 1961-1990. I vanliga fall hade det känts lite si och så att behöva arbeta en vecka när det var trettio grader, men nu var det den temperaturen som gällde för jämnan, kändes det som, så en vecka hit eller dit gjorde ingenting. Att arbetet bedrevs mitt ute i Grangärde finnmark var heller ingen nackdel; att uppleva så torr och så varm sommar i finnmarken var fascinerande. Men okej, även något plågsamt.
Arbetet ifråga var mitt ibland återkommande extraknäckssommarjobb, som guide vid Dan Anderssons minnesstuga Luossastugan. Hårdraget går det ut på att spela gitarr och sjunga de visor som en ung man skrev i samma byggnad för ungefär hundra år sedan, förslagsvis när det kommer besökare. Det är ett bra jobb. Men när det är trettio grader inomhus och trettio grader utomhus på dagtid en hel vecka är det även ett påfrestande jobb.
Fortsätt läsaNorra Pungtjärn, Grangärde socken, 24 oktober 2021. Nordanvinden kyler ner oss och utgör en skarp kontrast mot värmekänslan i benen, som kommer sig av risporna från det döda blåbärsriset. Tio meter bakom oss, i fåfängt lä bland de glesa träden, hänger vinterjacka, tröja, t-shirt, ulltröja, strumpor, byxor och överdragsbyxor på trädgrenar. Två par tjocka skodon står i undervegetationen.
Fortsätt läsaIdag kör vi ett annorlunda inlägg. Det är min blogg.
Härom morgonen gick diskussionen varm här på redaktionen på 581 sjöar. Jag satt förstås coronaensam på kontoret, men mina kollegors upprörda röster fick datorhögtalarna att skorra på en volym som påminde om tackropen när Rickard bjöd på kassler med ananas till frukost en helt vanlig torsdag förra hösten. Jag höjde blicken från skärmen, såg bort mot Riddarfjärden, stålgrå i februarigryningen. Det där vattnet kommer från Lilla Låsen, tänkte jag förstrött, eller i alla fall en mycket liten del av det. Lilla Låsen var en trevlig bekantskap. Dess knottfauna mindre så. Undrar vad J gör just nu? Lagar säkert turbon på Saaben, det är väl en lågoddsare, tänkte jag förnumstigt.
Inte långt från Tanstjärn i Ludvika kommuns nordligaste delar står resterna av Dalarnas läns första naturminne. Naturminnen har samma juridiska skydd som naturreservat men utgörs av enskilda naturenheter som stenar eller, vanligtvis, träd. Naturminnet på vägen till Tanstjärn tillhör det senare slaget. Det var den 12 oktober 1915 som Karl Erik Forsslund, författare och vid den tidpunkten fd föreståndare vid Brunnsviks folkhögskola, vann gehör för behovet att skydda en mäktig fura öster om vägen upp mot Brynberget, Predikstolen och Tanstjärn. En dikt skrevs till och med till trädets ära, vilken fortfarande står att läsa på en skylt invid trädet. Hundra år efter naturminnesförklaringen står resterna av tallen fortfarande upprätt, numera bara tolv meter hög efter att ha brutits av för trettiotalet år sedan, men fortfarande med den värdighet som det anstår Dalarnas första naturminne.
Fortsätt läsaDet finns många tjärnar som heter Hamptjärn i kommunen men det är bara den här som ser ut som en bönsyrsa. Dagens Hamptjärn ligger inte långt från utflyktsmålet Predikstolen och är du sugen på att kombinera dess utsikt med ett repbad är Hamptjärn helt klart att föredra framför grannen Lorttjärn. Den sistnämnda ligger dock väldigt vackert i sin lilla skogsglänta, så varför inte göra ett dubbelt tjärnbesök när du ändå är i krokarna? Eller så nöjer du dig med att titta på utsikten över skogen från Predikstolen som normalstörda människor.
Fortsätt läsa
581 sjöar 