Ibland undrar jag hur jag fortfarande kan få med mig människor på de här turerna. Visst, den här turen hade fint sommarväder och ett bekvämt boende med bastu hägrade i slutet av dagen, men där var vi ju verkligen inte riktigt än, I och jag. Faktum är att vi just lämnat dagens första bad vid Norrtjärn bakom oss och hade sju bad kvar innan bekvämlighet åter skulle råda. Titta på kartan nedan. Hade ni tyckt att den lämpligaste vägen mellan A och B hade varit via C, som var ett särdeles slyrikt, uppväxt hygge, eller hade ni lyssnat på er medbadare och gått vägen D, som ju ändå ”verkade vara åt det håll vi skulle”?

Jag tror att ni helst hade valt vägen D, och jag önskar att vi också hade gjort det. I också, tror jag. Hon brukar ha åsikter om sånt. Nu gick vi genom C, och det tog ett bra tag. Sista meterna var meterhögt gräs i stället och det är inte mycket bättre det, även om det var skönt att inte ha grenar i ansiktet. ”Enastående i sitt slag!”, konstaterade jag när vi stod i säkerhet på grusvägen och borstade bort potentiella fästingar från benet.

Fästingar ja. Jag var vuxen innan jag fick mitt första fästingbett. De har över huvud taget inte spelat lika stor roll i mitt liv som i vissa andras, verkar det som. Jag minns en gång när jag var 8-10 år och min kompis och jag just tagit oss ut ur högt gräs, varpå han började stryka sig över benen på ett vad jag då tyckte märkligt sätt. ”Vad gör du?” frågade jag. ”Borstar bort fästingar”. Det var konstigt, tyckte jag. Vi bodde på samma gata och jag hade aldrig hört talas om fästingar. Trettiofem år senare, med betydligt fler fästingar i omlopp, gör jag något liknande, ett par metodiska strykningar uppifrån och ner längs benen efter att ha gått i högt gräs.

I blev snart på bättre humör, för från grusvägen tog vi in på en stig som jag inte visste skulle finnas där och som gick åt rätt håll. Det växte blåbär längs stigen, som snart mynnade ut på en äldre dammvall som avgränsade Hamptjärn från resten av världen. Hamptjärn har ni som läst tidigare stött på förut. Men som jag skrev i förra inlägget från den här turen var det inte den här, den här, den här och tack och lov inte den här Hamptjärn som vi var till just idag. Ja, Hamptjärn är det vanligaste namnet på sjöar som jag har badat i, men det beror på min fixa idé att när jag väl badar i kommunens tio Abborrtjärn ska jag ta alla på en och samma tur.

Dagens Hamptjärn ligger vid en klippa inte olik den vid Jätturn i grannkommunen Smedjebacken, fast Hamptjärns klippa saknar grotta. Det är någorlunda lätt att ta sig i sjön, som snabbt blir djup, men det kan lätt bli en syn för gudar om man ger sig fan på att man ska ta sig upp ur vattnet utan att nudda botten och försöker sig på att gå armgång på fundamentet till den gamla bryggan. Så där får man göra som man vill, tycker jag.

Vi tyckte det var anmärkningsvärt att det var nästa sjö och inte den här som hette Bergtjärn, eftersom berget intill sjön var väldigt påtagligt, men det skulle snart visa sig att Bergtjärn var korrekt döpt. Vi återkommer till det.

Hamptjärn

Löpnummer: 202
Datum: 2026-07-13
Höjd över havet: 299 meter
Område: Grängesberg

Väder: 22 grader, sol
Vattentemperatur: 20 grader
Botten: dy (2)
Vatten: u.a. (3)
Strand: starkt sluttande dammvall (3)
Placering: 15 km sydväst om Ludvika (3)
Tillgänglighet: 200 meter från vägen, stig ända fram (4)
Faciliteter: grill, eldstad, stol, tidigare brygga
Officiell badplats: nej
Folk: 0
Fiskesjö: nej
Närmaste andra sjö: Bergtjärn 300 m söderut
Återvända: nej