Jag följer en blogg som heter Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad, för alla borde följa åtminstone en skåning som jobbar inom Dalarnas kollektivtrafik. Lars Grahn delar med sig av betraktelser av vardagen på ett alltid tänkvärt, ibland vemodigt sätt, nästan alltid med en nyfikenhet på mot- och medmänniskor. Ett av mina favoritinlägg berör det allmängiltiga behovet av att ha en egen busstation. Det är det, och den där nyfikenheten på folk som vi med största sannolikhet bara interagerar med en enda gång i livet, som har inspirerat det här inlägget.
Fortsätt läsaFörfattare: Martin
Finnmarkens minsta sandstrand: Grantjärn
För sex år sedan utsåg jag Holmsjön i Säfsens socken till innehavare av finnmarkens minsta sandstrand. Det kan ha varit förhastat. Ty vid Grantjärn hittade S2 och jag en aspirant på den titeln.
Fortsätt läsaFurubergs-Mosstjärn och en bok med posten
Visst minns ni att jag var med i Naturmorgon häromhösten? Jag tyckte det var en väldigt behaglig upplevelse – klart mer så än när man i Aftonbladet TV ombad mig visa hur jag tog mig i besvärliga tjärnar utan att ha en tjärn att visa på. Naturmorgons programledare Mats Ottosson hade en stor del i att det blev ett bra inslag, för som C uttryckte det efter att ha hört programmet: Han fattade vad det handlar om.
Fortsätt läsaPandemibad 1: Norra Sörlingstjärn
Maj 2020. Pandemi och Tegnell, R-tal och fladdermöss. Jag hade varit väldigt noga med att följa restriktionerna, så där satt vi – eller snarare jäktade runt – i staden på slätten. Pandemin och två nya familjemedlemmar hade inneburit att tiden gått, småjoggat och så småningom sprungit. Gränsen för hur lång tid som passerat sedan jag senast hade satt min fot i Ludvika eller ens Dalarna hade överskridits med vete och råge. Nå, det fick ju gå. Sjöarna skulle ju ligga kvar. Mor och far hade lärt sig WhatsApp så de kunde ha visuell kontakt med barnbarnen ändå. En ny vardag hade etablerats. Den var inte lika bra som den förra, men den var det som fanns och det accepterade vi.
Men så kom den från ingenstans.
Fortsätt läsaLilla Ursen, Pajso och en varm vissångare
Det var den varmaste sommaren dittills, 2,8 grader över medelvärdet 1961-1990. I vanliga fall hade det känts lite si och så att behöva arbeta en vecka när det var trettio grader, men nu var det den temperaturen som gällde för jämnan, kändes det som, så en vecka hit eller dit gjorde ingenting. Att arbetet bedrevs mitt ute i Grangärde finnmark var heller ingen nackdel; att uppleva så torr och så varm sommar i finnmarken var fascinerande. Men okej, även något plågsamt.
Arbetet ifråga var mitt ibland återkommande extraknäckssommarjobb, som guide vid Dan Anderssons minnesstuga Luossastugan. Hårdraget går det ut på att spela gitarr och sjunga de visor som en ung man skrev i samma byggnad för ungefär hundra år sedan, förslagsvis när det kommer besökare. Det är ett bra jobb. Men när det är trettio grader inomhus och trettio grader utomhus på dagtid en hel vecka är det även ett påfrestande jobb.
Fortsätt läsaVästra Hedtjärn, bildskön och förbisedd
Västra Hedtjärn är en av de mest fotogeniska tjärnarna i kommunen. Vet den om det? Ja, absolut. Den glittrar i solljus och ligger dramatisk under regntunga skyar, alltmedan den lyhört samspelar med skuggorna från Isberget och de grönblåa nyanserna bortifrån Bråtberget. Men dess gröngula myrar intill strandkanterna beskådas av alltför få. Grusvägen som sveper förbi Västra Hedtjärns sydvästra strand är sparsamt trafikerad, och inga turister vilar vid dess stränder. Sjön skulle gärna vara lika välfotograferad som Väsman och lika välbadad som Norra Hörken men drog en ensligare lott i placeringslotteriet där för tiotusen år sedan.
Därför uppskattar den när jag kommer och fotograferar den. Så har skett två gånger; vid första tillfället var den ett utvalt mål men vid det andra var jag temporärt osäker över min position och råkade därför bada i den igen. Mitt första besök ägde rum tillsammans med S 2018, en varm juliförmiddag som gjord för att gå över en talldoftande hed på jakt efter badställen. Och så låg den plötsligt där, till vänster om vägen, 21,5 grader varm och med brunt, klart vatten. Snyggt! Men hur skulle det gå att ta sig i?
Fler än vi har trots allt vett att utnyttja Västra Hedtjärns skönhet. Vid stranden ligger ekor uppdragna, och bryggor underlättar för fiskaren att torrskodd stå nära sjökanten. De underlättar också att ta sig i och upp ur sjön, men saknar de stege är det inte så mycket enklare med brygga som man kan tro. Armstyrkan behöver vara större eftersom man inte gärna vill skrapa magen mot bryggkanten, på det vis man med fördel kan göra mot myrkanten. Å andra sidan är det lättare att hålla koll på kärrspindlar där brygga finns, så man inte kommer upp med en sådan på magen eller i hatten.
Västra Hedtjärn utgjorde S och mitt sista bad på den här turen, som hade inletts dagen före med Näckbladtjärn, Sumparna, Rybergsforsen, Rytjärn och Stora Låsen. Vägen till Västra Hedtjärn från Stora Låsen gick förbi en älg, en stenig Låsen-strand och två runda tjärnar utan namn som sannolikt skapats av död-is när isen drog sig tillbaka, likt Sumparna. Jag gillar den här delen av kommunen. Det är långt mellan människorna men kort mellan tjärnarna, där de ligger vid kullarnas fötter. En kuriositet är att det finns två Äskberget varemellan Västra Hedtjärn, Östra Hedtjärn, Fisklösen och Långtjärn ligger. Vilket av dem var det som nämndeman Johannes Sigfridsson Honkainen fick tillåtelse att uppodla 1750, tro?
Västra Hedtjärn
Datum: 2018-07-15
Löpnummer: 79
Höjd över havet: 307 meter
Område: Midnattshöjden
Väder: 22 grader, halvklart
Vattentemperatur: 21,5 grader
Strand: fin myr (3)
Botten: okänd (-)
Vatten: klart och brunt (3)
Omgivningar: tallhed (4)
Utsikt: kuperad skog (4)
Tillgänglighet: några myrmeter från stigen och vägen (4)
Placering: nordost om Fredriksberg (2)
Faciliteter: fiskebryggor, eldstad
Folk: 0
Officiell badplats: nej
Fiskesjö: nej
Återvända: kanske
Fler hedtjärnar:
Östra Hedtjärn
Nedre Hedtjärn
Hedtjärn
Lilla Hedtjärn
Bonusbild:
Oktober i Norra Pungtjärn
Norra Pungtjärn, Grangärde socken, 24 oktober 2021. Nordanvinden kyler ner oss och utgör en skarp kontrast mot värmekänslan i benen, som kommer sig av risporna från det döda blåbärsriset. Tio meter bakom oss, i fåfängt lä bland de glesa träden, hänger vinterjacka, tröja, t-shirt, ulltröja, strumpor, byxor och överdragsbyxor på trädgrenar. Två par tjocka skodon står i undervegetationen.
Fortsätt läsaKristi himmelsfärdbad 2019: Kalven, men inte med badare som på grönbete
Redaktionen har vittjat extra mycket flaskpost ur Gårlångens strida vatten efter det förra inlägget, där jag berörde mina erfarenheter av lifehacks från 90-, 00- och 10-talet. “Skriv någonting mer om din och Ludvikas nutidshistoria”, ber läsekretsen nästan samstämmigt, “och koppla samman det hjälpligt med nästa sjö att redovisa”. Nästan samstämmigt, ja. En trogen flaskpostskickare, som enträget påpekar att jag använder “ord som inte finns”, nämnde som vanligt inga önskemål om framtida ämnen. I det här fallet, upplyste brevskrivaren mig genom det prydligt ihoprullade tabulatorpapperet, som hämtat ur skrivaren till en Amiga 500, att ordet “ambitiösade” inte finns. Jag skickade mitt standardsvar till vederbörande, att från början fanns inget ord över huvud taget, men så småningom hittade någon på dem, ett efter ett, och nu hade det blivit tur för “ambitiösade” som ett verb i preteritum, vad hen än tyckte om saken.
Fortsätt läsaÖstra Hedtjärn … men först Västra, tydligen
I entrén till Ludvika lasarett fanns det på det glada 90-talet en televerksbrandgul mynttelefon i ett bås. Det fanns två bås, och jag tror att det fanns en telefon som tog nymodigheter som telefonkort i den till höger, men jag minns inte säkert. Det viktiga här är mynttelefonen, för den gick det nämligen att ringa från även utan mynt. Om man lyfte luren och direkt slog fyrkant fyrkant hände det att man kunde få kopplingston och ringa utan att ha lagt i mynt. Av någon anledning hördes det inte vad man själv sa men man kunde höra den man ringde till. Ganska värdelöst för kommunikation men fullt tillfredsställande för att busringa. Hur någon från början kom på det här går mig dock förbi.
Fortsätt läsaFisklösen, en del av andra versen
En gång hade jag ambitioner att skriva en musikblogg utöver dessa sjöbetraktelser. Jag skulle skriva på engelska, eftersom den inkompletta samling tekniska termer kring inspelning och musikteori som jag kan har jag lärt mig från engelskspråkiga forum och böcker. Gott så långt. Men eftersom det tar tre gånger så lång tid för mig att skriva något på engelska och jag nu har dubbelt så många barn som när jag började på den, samt ett hus, har det blivit exakt noll inlägg på den bloggen de senaste fyra åren. Vad göra? Vi övergår tveksamt till att skriva på svenska och bakar ihop det med 581 sjöar såklart! (”Det är min blogg”, som de bevingade orden lyder.) Så, andra versen, stämsång och Fisklösen, varsågoda:
Fortsätt läsa
581 sjöar 