I somras gick det inte alls som det var tänkt. Jag hade planerat en massbadstur med åtminstone sju nya sjöar. Jag skulle visa mina vänner Gubbudden och utsikten över relativt vidsträckta vatten, ta med dem ner i Bergtjärn och Bävertjärn och vandra förbi Bråthöjdstorp i deras sällskap. Nu säger ni att de där namnen inte säger er något, och önskar att jag slutar namedroppa ortnamn som ni inte har någon relation till. Det är just det som är problemet. De säger mig nämligen ingenting heller, för vi kom vi aldrig dit! En sten som stack upp ur vägen och bet min bil i oljetråget hade andra planer för vår badtur. Så vi fick ta det från därifrån. Från stenen. Från mitt ute i ingenstans.
Nu undrar ni vad för intressant ni kommer att få lära er om Mörttjärn, denna intetsägande lilla sjö sydost om Älgsjön i kommunens västra utmarker. Det undrar jag också, för den stack inte ut på något sätt. Jag kan nämna att det växte odon och blåbär där, att marken på sina ställen var blockig vilket gjorde det svårt att ta sig fram men lätt att sitta och fika, och att tuvan jag badade från hade en liten spång ut till sig. Det här är attribut Mörttjärn delar med dussintals andra sjöar i kommunen (dock inte längre spången, den sjönk ner i myren när jag klev på den och kom inte upp igen). Ni får ursäkta likgiltigheten men 175 sjöar in på projektet går det bara att konstatera att Mörttjärn inte var mer spännande än så, så vi vidgar vyerna till vandringsleden vi gick på därefter. Vandringsleden heter också Mörttjärn och är mer sevärd än tjärnen.
Mörttjärn, Fredriksberg, 30 juli 2024.
Från Mörttjärn (sjön) satte Mörttjärn (leden) av rakt upp. En uppstickande klippa ute på ett igenväxande hygge väckte vår nyfikenhet och vi trängde igenom hundra meter sly för att se vad det var för något. Det var just en uppstickande klippa, så vi klättrade upp på den. 180 grader utsikt väntade på oss däruppe.
Mörttjärn i förgrunden, Älgsjön i bakgrunden. Den här klippan var både hög och brant i verkligheten. Trams, tyckte kameran.
Stigen planade ut och bar spår efter att nyligen ha underhållits. Småträd som haft oturen att växa för nära stigen hade kapats. Är det ett ideellt arbete eller kan man faktiskt få betalt för att gå längs vandringsleder och se till att de är framkomliga? I så fall är jag lite, lite sugen på att sadla om.
***
Det här inlägget var det sista från S2:s och min tur till Fredriksberg i somras. 13 km gång, fem bad och två restaurangbesök. En alldeles lagom bekvämlighetsnivå att bygga vidare på. För att läsa inläggen i kronologisk ordning, till skillnad från hur de publicerades, kommer rätt ordning här:
Löpnummer: 174 Datum: 2024-07-30 Höjd över havet: 299 meter Område: Fredriksberg
Väder: 20,5 grader, halvklart Vattentemperatur: 19 grader Botten: okänd (-) Vatten: u.a. (3) Strand: myr (2) Placering: ett par km söder om Fredriksberg (2) Tillgänglighet: 50 meter kuperad skog från vägen (3) Faciliteter: – Officiell badplats: nej Folk: 0 Fiskesjö: kanske tidigare Närmaste andra sjö: Älgsjön (350 meter) Återvända: nej
(Den Mellansjön som nämns i det här inlägget är den i Fredriksberg. För den söder om Kullen i Grangärde finnmark, se här.)
Det är på dagen ett halvår sedan som S2 och jag tog sommarens bästa badtur i trakterna runt Fredriksberg. Det är stor skillnad på slutet av juli och slutet av januari, både i allmänhet och personligt. Jag har samlat några av skillnaderna här.
Återigen får man vara försiktig med vad man önskar sig. Förra årets bloggstatistiksinlägg avslutades med orden ”med förhoppning om ett stort och spännande badår 2024”. Jag såg framför mig överraskande upptäckter av sällan besökta, utsökt lämpliga badställen, möten med vilda djur, vandringar förbi ödehus. Det jag inte avsåg var att jag skulle köra sönder bilen på en sten alldeles i början av junituren, men det hade jag ju inte specificerat så jag får väl skylla mig själv.
Tidigare i år deltog jag i ett fascinerande samtal om Tun Jan Erik, enligt egen utsago Sveriges sista luffare, som vandrade längs Bergslagens vägar för hundra år sedan. Den som satt på informationen var en nittiofyraårig dam från Nyhammar, som villigt delade med sig av de historier om Tun Jan Erik som hon i sin tur fått berättade för sig av sin farfar.
Det är juli och varmt och S2 och jag har just bockat av Såsken från sjölistan. Jag hade kunnat ta ungefär tre simtag och genom det stryka även Nedre Tällbergssjön från listan, eftersom de sitter ihop, men jag har sedan länge slutat göra det här lätt för mig. Det fanns tid för ett till bad innan det var middagsdags, så vi for en halvmil och trängde genom ytterligare oländig skog till en plats som är utmärkt som Tjyvstenen på kartan. Här finns det ju en historia någonstans. Silad genom årtiondena är det enda som jag hittar i våra dagar det här:
I en liten stuga mitt ute i skogen sitter en person och väntar. Ibland hälsar andra personer på personen, och då blir personen glad, tar upp gitarren och berättar om en annan person som tidigare har suttit i samma stuga och också kunde spela gitarr. Personerna som hälsar på blir även de ofta glada, trots att de måste skiljas från pengar i samband med besöket. När de glada personerna har gått sitter den förste personen kvar. Det är varmt. Personen tittar på amerikaklockan på väggen, men det är mest för att det känns som att det är där man bör titta för att se vad klockan är i ett så gammalt hus. Amerikaklockan står stilla sedan tjugo år tillbaka, men av mobiltelefonens klocka framgår att hon har passerat ett på eftermiddagen. Personen reser sig, lägger ifrån sig gitarren och sätter en lapp på dörren om att personen åter tar emot glada personer klockan tre. Personen låser dörren och går.
Toppen av Luossaberget, Grangärde finnmark, 20 juli 2024.
Över ett berg i söder, eller i alla fall en skogsklädd höjd, med samma namn som stugan, ginar personen mellan träden. Det är sommar och personen hyser förståelse för att andra personer hellre åker och badar än går långväga genom kuperad terräng för att lyssna på en person som sjunger visor som en annan person skrivit om skogarna som personen just nu är på väg igenom. Om andra badar vill den här personen också göra det.
Världen slutar inte vara fin för att man lämnar Dalarna, och det är tur, för i mitt badande råkar jag ibland på såväl Värmlands som Örebro län. Ludvika kommun delar fem sjöar i mitt badprojekt med Värmlands län och tretton med Örebro län, så det inte konstigt att det blir närkontakt med utomsocknes skogar ibland. Som vid det här badet.
Parkerad i Värmland men med utsikt över Dalarna.I början var skogen lättgången. Det skulle snart gå över.
Badet i den lilla sjön Såsken kom mitt i S2:s och min dagstur i slutet av juli, men jag väljer att inleda redovisningen av den dagen med det här inlägget därför att så det så. För att nå fram till Såsken fick vi lämna Ludvika och Dalarna för ganska exakt en kilometer med bilen. Gränskontrollerna både in och ut ur länet är avslappnade, även vid större vägar som länsväg W 522, och det var tur för S2 hade inte med sig passet.
OS i Paris är just avslutat. Bland de svenska höjdpunkterna finner vi överlägsna vinnare i form av Sarah Sjöströms guld på 50 m fritt den 4 augusti och Armand Duplantis världsrekord i stavhopp dagen därpå. Sarah Sjöström började simma när hon var nio år. Armand Duplantis började hoppa stav när han var tre. Det betyder att de tillsammans har utövat sina respektive gebit i fyrtiotre år. Håll den siffran i huvudet ett tag, den kommer bli aktuell snart.
Kaffepanna vid Kyralamm. Ej relevant till texten än så länge.Fortsätt läsa →
”Hur går det med badandet?” är en fråga jag ganska ofta får, och jag berättar så gärna. Följdfrågan brukar vara hur många sjöar jag har badat i vid det här laget, men det är bara vid ett tillfälle den frågan i sin tur har följts av ”Inte fler?” Det gjorde mig lite förvånad, för någonstans tror jag ju ändå att det är ganska få personer som har badat i 160+ sjöar, men jag kan förstås ha fel.
581 sjöar 