(Det här inlägget är inte badrelaterat. Oroa er inte, det är inget som kommer att förekomma särskilt ofta.)
Från idag och fram till lördag 3 augusti 2019 pågår Dan Andersson-veckan i Ludvika och omgivande byar. Poeten firas och koms ihåg med visuppträdanden, konstutställningar och andra kulturella yttringar. Veckan avslutas (eller kulminerar, om ni frågar mig) med Luossafesten i Skattlösberg lördag 3 augusti kl 14.00. Dan Andersson, som bodde i Luossastugan mellan 1911 och 1915, inledde sin författarkarrär under sin tid där. Stugan är öppen som museum under sommaren och veckan efter Dan Andersson-veckan, 5-10 augusti, är det jag som är på plats och guidar er med en resa genom hans liv i ord och musik. Lördagen dessförinnan, alltså 3 augusti, fungerar jag som konferencier på Luossafesten. Det vore roligt om ni kom dit. Det blir uppträdanden och utdelande av priser. Och det serveras kaffe ur porslinskoppar på ett gårdstun mitt ute i finnskogen, bara det är värt ett besök.
I förra inlägget om turen runt Torrfastsjön hintade jag om en ny bekantskap vad gäller färdsätt. Det har blivit dags att avslöja denna. För M och jag hade vikit av norrut på vägen som skulle ha tagit oss till Lillmatsbyn, men vi skulle ju västerut innan dess. På kartan var nästa färdväg inprickad som stig, men ”tillfälligt vattendrag”/”icke alltid vattenförande bäck” hade varit mer informativt. På kartor brukar sådana utmärkas som ett en streckad flod.
Nu finns 581 sjöar även på Instagram. Där kommer jag att lägga ut bilder från badturerna snabbare än vad som sker här på bloggen. Till exempel har jag lagt upp en bild på mina tidigare vita strumpor från turen runt Torrfastsjön, fastän den ännu inte är färdigredovisad i skrift. Bara en sån sak. Det blir #ThrowbackThursdays och #FreakyFridays må ni tro. Ja, hade jag varit Pellefant hade jag talat om en knakelibraksuccé och sedan gått och gjort livet surt för Filur. Kontot på Instagram är öppet, så följ det gärna. Tack för att ni läser.
Efter Hälltjärn gick M och jag vidare genom värmen och över ett hygge. Det obligatoriska älgpasset hade både stol och termometer.
Nästa mål för dagen var en tjärn som jag nämnt i ett annat inlägg tidigare, nämligen Öradtjärn som har en namne blott tre kilometer söderut. Eller heter de verkligen Öradtjärn, döpt efter ett dialektalt ord för laxöring? Ja, på Lantmäteriets kartor gör de det. Men bland folk som har bott i trakten, och bland de som sätter upp vägskyltar, kallas båda för Övratjärn. Det tycker jag är att krångla till det extra mycket. Hade inte en kunnat heta det ena och en det andra så att det enkelt hade gått att skilja dem åt?
Jag ska inte beklaga mig. Eller jo, det ska jag. Jag kanske inte borde beklaga mig, för jag var trots allt ute i skogen om sommaren med en god vän och vi hade nästan hela vår badtur framför oss. Men jag tänker beklaga mig ändå. För Näckbladtjärn var ingen vidare bekantskap alls. Visst, jag hade inga stora förhoppningar på en sjö med det namnet avseende badbarheten, men det här var ju inte nice över huvud taget. Så, på det här viset gick det till när 2018 års sämsta bad företogs:
Jag hade redan badat i nio sjöar i Ludvika kommun innan jag fick för mig att jag skulle bada i, tja, alla. Så lägger vi till de nio till de nittio som jag hade badat i inom projektet, innan M och jag såg Hälltjärn glittra där nere i dalen mellan tallarna, innebär det att Hälltjärn blev sjö nummer 100, knappt fyra år in på projektet.
Min biologiske farfars fars hustru hette Elin. Hon var en person med mycket bestämda åsikter om allehanda saker och företeelser. Elins catch phrase när hon ville lägga tyngd bakom någonting var ”Jojomän, det har de sagt på radio från Stockholm.” En av alla saker de rapporterade om på radio från Stockholm var vid den här tiden världsmarknadspriset på dagligvaror, något Elin höll järnkoll på hemma i Stora Hagen i Grängesberg.
Vi börjar en ny följetong idag. I juli 2018 gjorde S2 och jag en tur med övernattning i trakterna runt det sällan omskrivna Ryberget i västra delen av kommunen. Som ni minns var juli 2018 varm (för att inte överdriva) och eldningsförbud rådde i hela landet hur länge som helst. Därför var det putslustigt att vi planerade in vår tur på en dag som skulle visa sig bli lite svalare och också föra med sig en rejäl regnskur framåt eftermiddagen. Allt som allt förde turen dock med sig bad i sju olika vatten och, mestadels, perfekt hajkväder. I det här inlägget ska jag mappa ut rutten (som det heter på modern svenska) och ge lite bakgrund om området. Fortsätt läsa →
Efter Dödtjärn och Höjdtjärn finns en av finnmarkens märkligaste platser. Mitt ute i skogen, en fågelkilometer från närmaste byggnad, fem kilometer från närmaste bit asfalt och tretton kilometer med bil från närmaste affär finner vi – en femvägskorsning. Om ni då tänker ”vad är det för speciellt med det” vill jag att ni tänker efter hur många femvägskorsningar det finns i närheten av där ni bor, eventuellt i en av de där städerna med mer än hundra tusen invånare. Ni kanske kommer på en eller annan. Kanske har korsningen i fråga en rondell i mitten. Men de är inte många ens i större städer, femvägskorsningarna, och här stöter vi alltså på en i obebodd skog, där det inte ens historiskt har funnits mer än ett boställe inom den närmaste kvadratkilometern. Om ni fortfarande tänker ”ja, men vad är det för speciellt med det”, ja, då finns det ingenting jag kan göra för er. Ända sedan jag upptäckte den på kartan har jag velat besöka den, fotografera mig i den och ta kort på alla riktningar som vägarna tar utifrån dess mitt. Nu har jag gjort det. Det känns bra. Fortsätt läsa →
”Det lider, Gustavsson. Det lider”, kom gubbarna i byn och sa till farmors morfar när de kände att slutet var nära. Det lider. Gustavsson var ingen helbrägdagörare eller läkekunnig man, så det var inte för botande som byns äldre sökte sig till den lilla gården en bit utanför byn. Nej, Gustavsson var snickare, och det gubbarna sökte upp honom för var för att få sin kista tillverkad, när de kände att det inte var lång tid kvar innan det skulle trillas av kosmisk pinn.
Finnmarken.
Gustavsson hade inte alltid varit snickare. Han inledde sin yrkeskarriär som så många andra i trakten som gruvarbetare, i hans fall i Burängsberg. I början av ett skift gick repet till den primitiva tunnhissen av och Gustavsson och några arbetskamrater störtade ner i gruvan. De klarade sig undan med blotta förskräckelsen, och för Gustavsson fick det vara nog. ”Jag har sagt ôpp mig från gruva'”, förklarade han när han kom hem och berättade vad som hade hänt. ”Hur skä du försörj’ ôss nu?” undrade farmors mormor, som också hette Gustavsson men även Anna-Stina, och det var ju en berättigad fråga. ”Jag tänkt’ jag skull’ gör’ speglar,” sa Gustavsson och det var ju kanske inte det som en som andra hälft i ett äktenskap som redan alstrat ett antal barn allra helst ville höra. Lite som mottagaren av vykortet i Al Jardines A Postcard From California måste ha reagerat när författaren till det plötsligt i en vers säger att han kanske ändrar sig och struntar i den där säkra anställningen som han åkte till Kalifornien för och satsar på att bli rockstjärna istället. Men för Gustavssons del blev det här med att byta karriär en succé. Han tillverkade alltså speglar. Och ramar. Och träskulpturer. Och möbler. Och byggnader, både privata och offentliga. Och, som nämnt, likkistor.
Nya skolhuset i Skattlösberg var sannolikt det största som Gustavsson snickrade ihop. Det brann ner 1945.
”Vi går fäll ut då,” sa Gustavsson till gubben som kände att det led, och tog täten ut till verksta’n, som utgjorde hälften av uthuset som också inrymde vedbod. Den åldrande besökaren fick se ut virket som skulle utgöra hans slutliga hemvist (”dä brädan vill ja ha, och dä, men int dä, för dä är ful i kantn”), och gick nöjd därifrån varpå Gustavsson påbörjade arbetet.
Vid ett sådant tillfälle dröjde gubbens frånfälle längre än väntat. Kistan stod stor och åbäkig i den lilla verksta’n och Gustavsson hade lätt kunnat använda utrymmet den upptog till annat. (Men min farmor, som berättade allt detta för mig, tyckte det var roligt, för hon använde kistan att leka i med morfaderns goda minne och till moderns och mormoderns förfäran.) ”Nu får han fäll ta och dö någun gång!” lär han ha utbrustit efter en tid. Om gubben så gjorde förtäljer inte historien, men det får väl ändå ses som sannolikt. Gustavsson själv har varit död i snart 85 år och vem som tillverkade hans kista vet jag inte.
Förmågan att förvandla trä till praktiska och/eller vackra produkter återfinns även hos andra personer i min släkt men har ännu inte manifesterat sig hos mig själv – – för mig är bokstäver och skiljetecken råmaterial jag är tryggare med.
Dödtjärn i november var vackrare än det låter. En hade ju kunnat tro att den skulle ha övervakats av en blygrå himmel som snöblandat regn blåste ner ifrån, men det hade kanske varit för stereotypiskt.
Tjärnen för idag heter, passande nog efter den här ingressen, Dödtjärn. Den stod på tur efter den vackra och kalla Höjdtjärn, vars öppning i myren var för ogästvänlig för S2 men fick duga för mig. S2 och alla andra som följer med mig har alltid det där på sin sida, att det är jag och inte de som fått för sig att bada i 581 sjöar i samma geografiska område. Dödtjärn bjöd ändå på lite bättre förutsättningar än Höjdtjärn. Solen tittade fram när vi tog av åt sydväst från vägen och gick in i skogen. Inte långt från tjärnen dök en liten glänta upp, och sedan vattensamlingen själv, där den ligger i en dal i sydväst-nordostlig riktning. Solen sken på dess nordvästra sida, så dit gick vi. Strålarna värmde trots att kalendern stod på november! I samspel med att vinden mojnade blev både bad och uppstigning en behaglig upplevelse, men som brukligt för lågsäsongsbad handlade det bara om att ta sig i och sen upp igen.
”Åh, en grusstrand!” Ack nej, det är blott dy vid lågvatten i sin bästa grusstrandsimitation.
Väder: 6 grader, halvklart, vindstilla Vattentemperatur: 6 grader Strand: myr (3) Botten: dy (1) Vatten: u.a. (3) Omgivningar: numera obebodd finnmark (4) Utsikt: en ombonad dal skyddad av Harkullhöjden, Torrberget och Trindåsen (4) Tillgänglighet: 200 meter in från vägen (4) Placering: någon mil söder om Fredriksberg (2) Faciliteter: – Folk: 0 Officiell badplats: nej Fiskesjö: nej Återvända: nej
Vanligtvis använder jag vinrött för att märka ut badstället, men i det här fallet kändes det mer passande med svart. Karta från Lantmäteriet.
581 sjöar 