Tre grader i vattnet, lätt duggregn och en svag vind från sydväst. Den andra april och sjön Håjen bjöd på allt man kunde förvänta sig i gränstrakterna mellan Ludvika och Gagnef den här tiden på året. Längst ut på udden som inramas av Kalles bäck, Håjen och Håjensån stod två vinterbleka figurer och höll ett rep mellan varandra. Den ene var sedvanligt klädd för årstiden, i vinterjacka, rejäla skor, vantar och ett par jeans. Den andre bar endast mössa, ett par färgglada fingervantar och foppatofflor. Som om detta inte vore ögonbrynshöjande nog klev den andre plötsligt ner i vattnet, några meter från den tunna iskanten mellan udden och mitten på strömfåran, och doppade sig. Fortsätt läsa
Från Hawaii Beach till Stora Nitten
Efter en lång dag på badande fot slöts en cirkel vid Stora Nittens strand. Precis som på morgonen stod S och jag och frös på en sandstrand och hoppades att solen skulle komma fram, för just nu var det alldeles för kallt att bada. Men medan dagens första strand låg i Smedjebackens kommun och inofficiellt lystrar till namnet Hawaii Beach låg Stora Nitten i rätt kommun och krävde därför ett bad. Så istället för att fika utan krav på bad en råkall augustimorgon blev det ett dopp utan fika en småkall augustieftermiddag. Vi tar en kapitulering av dagens två utomkommunliga badställen innan vi släpper fram sommarens sista Ludvikabad i bloggosfären. Fortsätt läsa
I brist på påskbad: Horntjärnen
Planen var att redogöra för påskbadet 2016 den här helgen, men det blev inget påskbad 2016 på grund av smittsamma barn som ställde in resan. Så det anakronistiska inlägget, som likt julbadet och allhelgonabadet 2015 planerades att sprängas in i den ordinarie sjöredovisningslunken på ett lika ögonbrynshöjande sätt som låten ”Good Time” letade sig in på The Beach Boys skiva Love You från 1977, trots att den spelades in redan 1970, får skjutas på framtiden.
Grusade förhoppningar i Lilla Nitten
Vid Långvasselbron* pekar en skylt till vänster (eller till höger, beroende på vilket håll du kommer ifrån) som förkunnar att det är nitton kilometer till Nittkvarn. Det har det varit sedan 1909, då vägen söderut från Abborrberg anlades och underlättade trafiken i nordsydlig riktning genom finnmarken. Om du tycker att det var onödigt och ointressant vetande är boken Vägarna i Västernorrlands län. Typiska drag i deras naturgeografiska struktur och äldre utveckling jämte utblickar över det svenska vägväsendet i övrigt, speciellt i Norrland av Nils Friberg, utgiven 1951, ingenting för dig. Jag ska själv erkänna att jag inte läste ut boken, även om jag försökte, månaderna efter att jag stötte på den i finnmarkens kanske största privata bibliotek. All heder åt Nils Friberg vars förmåga att snöa in på ett smalt ämne jag ser upp till. Fortsätt läsa
Groeten uit Klosstjärnen
Lijsbeth van den Nieuwenhuizen och hennes man Pieter var på väg hem till Baambrugge efter två veckor i vildmarken. Ja, de hade ju förstås bott på en camping i sin husbil, men campingen i sin tur låg i Fredriksberg i Dalarna i Sverige, och det var väl bara machostinna före detta soldater som söker till Naked and Afraid som inte ansåg att det kunde räknas som vildmark. De hade haft en trevlig vistelse (Lijsbeth och Pieter alltså, inte de machostinna männen som söker till Naked and Afraid), precis som förra gången de var där, men semestern hade saknat det där lilla extra som man gärna sätter som rubrik på en semester när man sorterar in den i sina minnen. Som förra gången, när de fick lov att uppsöka vårdcentralen och en älg knallade förbi utanför läkarens fönster, vilket läkaren också såg men inte verkade tycka var något att hetsa upp sig över. Snarare blev han lite vresig över att behöva vänta ytterligare några minuter på att Pieter skulle varva ner så att han skulle kunna ta hans blodtryck. De här fjorton dagarna hade inte inbegripit några älgar, men paret hade bestigit Stora Kullerberget (231 meter högre än Nederländernas högsta berg), besökt den sjungande guiden i Luossastugan samt ätit sylt till maträtter som inga andra än svenskarna skulle komma på att ha sylt till. Men det här hade de gjort förra gången de var här också. (För övrigt var vanan att göra samma sak varje gång de besökte ett resmål anledningen till att deras nästan vuxna barn vägrade semestra med dem längre.) Kort sagt, resan saknade en unik upplevelse. Fortsätt läsa
Återbruk vid Tjädertjärnen
Idag frångår jag min till viss del min vanliga stilism (hälften självironi och hälften onödigt krånglig meningsbyggnad) för att skriva några hundra ord om källsortering, en tanke som dök upp efter att en arbetskamrat trots mina protester kastat en datormus i brännbart, med ursäkten att hen aldrig gjorde så hemma. Vi börjar med en historisk tillbakablick i ämnet:
När mina farföräldrar rustade upp släktgården på 1950-talet och började använda den som sommarstuga följde de tidsandan för förpackningshantering. Det här var på den tiden som Pripps nämnde i sin reklam att deras ölburkar sjönk fortare ner i sjön om du gjorde hål i dem. Mina farföräldrar, utan sjö inpå knuten, pillade in tomma konservburkar och liknande i stenrösena runt gården. Några årtionden senare, samtida med Hemköps plastkassar som stolt proklamerade att de vid förbränning endast bildar koldioxid och vatten, ”två naturliga beståndsdelar i jordens atmosfär”, tyckte min far att man inte kunde ha det som så, att var man än lyfte på en sten i ett stenröse (vad nu han gjorde det för) hittade man konservburkar från 1957. Så han samlade ihop dem och kastade ner dem genom ventilationshålet i taket på den överväxta jordkällarruinen. Fortsätt läsa
Finnmarkens minsta strand (Holmsjön)
Idag börjar vi med en bild för en gångs skull, men där slutar nymodigheterna. Bilden visar för trygghetens skull som vanligt en sjö i Ludvika kommun.
Sommarens sista helbaddag innebar sju sjöar och en fors, en kvadrathalvmeter stor sandstrand, fem flädersafttunnor och två förvånade holländare. Idag ska ni få läsa om skogens minsta sandstrand. De kommande inläggen berör alltså samma dag som S och jag besökte Stora Låsen, och som tidigare har nämnts blev vi lurade på sandstranden vid den sjön. Satellitbilden över Holmsjön, tre kilometer rakt söderut, lovade emellertid också sandbotten, så vi begav oss dit på strandjakt. Eftersom skylten vid vägen upplyser den läskunnige om att Holmsjön bara är öppen för isfiske räknade vi med att få ha den här sjön för oss själva. Visserligen hade det inte varit jättevarmt i Stora Låsen – 15 grader – men pimpelis såg vi inte röken av. Det gjorde vi heller inte vid Holmsjön, men ensamma blev vi inte. Det bodde bärplockare i fiskestugan, så vi åkte tills vägen tog slut och parkerade där istället för att inte störa dem. Fortsätt läsa
Djuptjärnen: tredje sjön på 24 minuter
Varje vecka har min jobbkalender ett ordspråk ovanför torsdagen. Jag vet inte varför förlaget anser att jag behöver filosofiska tankar just på torsdagar. Veckans ordspråk tillskrivs George Bernard Shaw, irländsk författare med skägg, och lyder ”Varför är människan ung vid en ålder då hon inte får ut något av det?”. Det framgår inte om han sa detta i nära anslutning till sin död, som visst inträffade när han föll ner från en stege vid 94 års ålder, men om det var så hade det skänkt ytterligare en dimension till orden. Fortsätt läsa
Öradtjärn/Övratjärn, sjödubbletter och rondellutsmyckningar
Platsnamn är bra grejer. De medför att folk inte behöver uttrycka sig i stil med ”Hörru, ska du med till den där lilla staden med endast två rondeller varav det i den ena står en blixt för en miljon skattekronor i sig, vilken ser ut som en metmask, och hälsa på Martin?” utan istället kan säga ”Hörru, ska du med till Ludvika och hälsa på Martin?”. Visserligen får båda frågorna svaret ”Nej, han flyttade därifrån för åtta år sedan”, men den andra frågan underlättar utan tvekan kommunikationen*.
Av den anledningen är förekomsten av sjöar med samma namn inte helt praktisk. Att det finns två Bredsjön i Ludvika kommun lär inte ha berett någon några stora problem, varken historiskt eller på senare år. De ligger flera mil ifrån varandra och Bredsjön närmare Fredriksberg kan inte ha spelat någon större roll för dåtidens kommunbo** som bodde i närheten av den Bredsjön som ligger i skogarna mellan Nyhammar och Rämshyttan, och vice versa. Det finns också ett antal tjärnar vid namn Fisklösen i kommunen, men det kan jag också köpa eftersom de ligger utspridda, jämnt fördelade till svedjefinnens förtret (se vidare Vittjärn). Något jag dock har svårt att förstå är namnet på sjön för dagen. Öradtjärn, belägen precis som förra veckans Snäven strax norr om Källbotten, är en behaglig skogssjö … eller rättare sagt två. För blott tre kilometer norr om Öradtjärn ligger, just det, Öradtjärn. [Uppdatering 2019: Jag har lärt mig att såväl denna Öradtjärn som den en bit norrut heter Övratjärn enligt de som bor i närheten (vilket onekligen är relevant), bara för att krångla till det ytterligare.]
Fortsätt läsaThe Nearest Faraway Place – Snäven
I slutet på 90-talet läste jag en av de bästa Beach Boys-biografierna som har skrivits. Timothy Whites The Nearest Faraway Place – Brian Wilson, The Beach Boys And The Southern California Experience tacklar som undertiteln skvallrar om inte bara ett amerikanskt rockband med i mitt tycke oslagbar stämsång utan en hel del av den sydkaliforniska historien som utgör bakgrund och grogrund till det samhälle i vilket fenomenet The Beach Boys växte fram, så pass mycket av huvudpersonen Brian Wilson själv inte föds förrän på sidan 63. Givetvis är det en bok helt i min smak, som så här under mina för-Internetdagar fungerade bra som insnöingsmedel på tangenter till Beach Boys-ämnen när inte Wikipedia fanns. Eller vad sägs om stickspår in på sådan kulturhistoria som Leo Fenders födelse och uppväxt, eller tre och en halv sida om skateboardens historia?* Fortsätt läsa
581 sjöar 