Uppe i kommunens norra delar finns flera fina naturreservat. Utöver det som blev aktuellt senare under den här turen, Malingarna, finns fin utsikt vid Tansväggen, ett helt ledsystem i väglöst land i Gyllbergen och hällristningar på toppen av Hästbergs klack.
Fast just den här bilden är tagen vid Skuthamn samma höstdag som badturen vi snart kommer till. Den är inte efterbehandlad mer än att den är hårt beskuren.Fortsätt läsa →
Vintern 2025/26 föll den första ordentliga snön först på nyårsafton. Senast jag minns att det hände var säsongen 2007/08, långt innan jag började med de här tokigheterna. Men nuförtiden betyder nyår nytt bloggstatistikinlägg, så nu kör vi.
Världen slutar inte vara fin för att man lämnar Dalarna, och det är tur, för i mitt badande råkar jag ibland på såväl Värmlands som Örebro län. Ludvika kommun delar fem sjöar i mitt badprojekt med Värmlands län och tretton med Örebro län, så det inte konstigt att det blir närkontakt med utomsocknes skogar ibland. Som vid det här badet.
Parkerad i Värmland men med utsikt över Dalarna.I början var skogen lättgången. Det skulle snart gå över.
Badet i den lilla sjön Såsken kom mitt i S2:s och min dagstur i slutet av juli, men jag väljer att inleda redovisningen av den dagen med det här inlägget därför att så det så. För att nå fram till Såsken fick vi lämna Ludvika och Dalarna för ganska exakt en kilometer med bilen. Gränskontrollerna både in och ut ur länet är avslappnade, även vid större vägar som länsväg W 522, och det var tur för S2 hade inte med sig passet.
Vi besökte en ö ute i havet häromveckan. Ön borde heta Äland, eftersom den ligger mellan Åland och Öland, men si så enkelt hade inte kartograferna gjort det för sig. Vi var på Äland Gotland i syfte att vila upp oss på det vis bara en fyrbarnsfamilj i en stuga på trettio kvadrat kan. I folkbildandets anda bebadade jag det omkringliggande havet för att ge er, kära läsare, en jämförelse med Ludvikas sjöar. Östersjön vs Östertjärn om ni så vill.
Flaskposten har strömmat in under förhöststormarna. Varför lägger du tid på att besöka två fina men genomsnittliga tjärnar i ett naturreservat utanför Ludvika kommun? Du har ju ~450 sjöar kvar inom kommunen? Så lyder meddelandena, alla skrivna på samma brevpapper och med samma handstil, vilket är anmärkningsvärt och lite läskigt, särskilt som texten är i versaler och rosa krita. Men det är befogade frågor. Svaret är också befogat:
Jag följer en blogg som heter Exakt på gränsen mellan lycka och överlevnad, för alla borde följa åtminstone en skåning som jobbar inom Dalarnas kollektivtrafik. Lars Grahn delar med sig av betraktelser av vardagen på ett alltid tänkvärt, ibland vemodigt sätt, nästan alltid med en nyfikenhet på mot- och medmänniskor. Ett av mina favoritinlägg berör det allmängiltiga behovet av att ha en egen busstation. Det är det, och den där nyfikenheten på folk som vi med största sannolikhet bara interagerar med en enda gång i livet, som har inspirerat det här inlägget.
För sex år sedan utsåg jag Holmsjön i Säfsens socken till innehavare av finnmarkens minsta sandstrand. Det kan ha varit förhastat. Ty vid Grantjärn hittade S2 och jag en aspirant på den titeln.
Visst minns ni att jag var med i Naturmorgon häromhösten? Jag tyckte det var en väldigt behaglig upplevelse – klart mer så än när man i Aftonbladet TV ombad mig visa hur jag tog mig i besvärliga tjärnar utan att ha en tjärn att visa på. Naturmorgons programledare Mats Ottosson hade en stor del i att det blev ett bra inslag, för som C uttryckte det efter att ha hört programmet: Han fattade vad det handlar om.