När jag skriver det här har det varit mitt favoritbadväder i flera dagar! Över 25 grader varmt, låg myggtäthet och, när den här badturen togs, viss blåsighet. Jag var i rätt landskap i några dagar och råkade visst få med mig något av min frus rastlöshet, så plötsligt på kvällen efter kulturjobbet utbrast jag, något okaraktäristiskt, till mor och far att vi antingen sätter igång med något på gården eller åker någonstans. Far min tyckte att det behövdes planeras lite mer först innan det gjordes något (det betyder ligga på soffan och titta på hur solljuset faller mellan träden), så mor och jag gick den kortare av de två vandringslederna i Skattlösberg, den med det sakliga namnet Lilla leden. (Ni kan aldrig gissa vad den längre heter!)
Granskog med mycket blåbär. Här och var är träden gamla och har karaktär. Delar av leden går längs den gamla kärrvägen mellan byn och gården Hagen. Här är det brett och lättframkomligt.Rovfågel över finnmarkens kulturlandskap. Bilder från Lilla leden, Skattlösberg, Dalarna. Fortsätt läsa →
I en liten stuga mitt ute i skogen sitter en person och väntar. Ibland hälsar andra personer på personen, och då blir personen glad, tar upp gitarren och berättar om en annan person som tidigare har suttit i samma stuga och också kunde spela gitarr. Personerna som hälsar på blir även de ofta glada, trots att de måste skiljas från pengar i samband med besöket. När de glada personerna har gått sitter den förste personen kvar. Det är varmt. Personen tittar på amerikaklockan på väggen, men det är mest för att det känns som att det är där man bör titta för att se vad klockan är i ett så gammalt hus. Amerikaklockan står stilla sedan tjugo år tillbaka, men av mobiltelefonens klocka framgår att hon har passerat ett på eftermiddagen. Personen reser sig, lägger ifrån sig gitarren och sätter en lapp på dörren om att personen åter tar emot glada personer klockan tre. Personen låser dörren och går.
Toppen av Luossaberget, Grangärde finnmark, 20 juli 2024.
Över ett berg i söder, eller i alla fall en skogsklädd höjd, med samma namn som stugan, ginar personen mellan träden. Det är sommar och personen hyser förståelse för att andra personer hellre åker och badar än går långväga genom kuperad terräng för att lyssna på en person som sjunger visor som en annan person skrivit om skogarna som personen just nu är på väg igenom. Om andra badar vill den här personen också göra det.
OS i Paris är just avslutat. Bland de svenska höjdpunkterna finner vi överlägsna vinnare i form av Sarah Sjöströms guld på 50 m fritt den 4 augusti och Armand Duplantis världsrekord i stavhopp dagen därpå. Sarah Sjöström började simma när hon var nio år. Armand Duplantis började hoppa stav när han var tre. Det betyder att de tillsammans har utövat sina respektive gebit i fyrtiotre år. Håll den siffran i huvudet ett tag, den kommer bli aktuell snart.
Kaffepanna vid Kyralamm. Ej relevant till texten än så länge.Fortsätt läsa →
I somras sprang frun och jag till Hakalamm på en sällsynt utflykt utan barn. Vana vid plattare löpterräng än bergen i Grangärde finnmark protesterade lår och vader om vartannat: ”Är vi framme snart?” kunde vi höra från en meter över marken, så det var egentligen inte så stor skillnad från en utflykt med barn. Men framme var vi långtifrån, för vi var ute på sommarens längsta och mest kuperade löptur. Första vätskekontroll tog vi vid Heby källa, där klart och kallt vatten sipprar upp ur marken som om det inte var något konstigt med det.
Längs vägen till Hakalamm kan man höra forsandet från Pillisoån, som för med sig finnmarkens vatten ut i Burån och, långt senare, Saltsjön. Förutom att vara ett vackert vattendrag är Pillisoån ett av mina favoritortnamn, för på det lokala tungomålet uttalas det med ytterligare en vokal på slutet: Pillisoåa, där man får bromsa in hastigheten på o och å för att få till det rätt. Pillisooååa.
Vid Hakalamm var det dags för det andra stoppet och bad. Hakalamm är en fisketjärn med tillhörande faciliteter som bryggor, vindskydd, eldstad och soptunna. Det ska även gå att hyra båt enligt hemsidan. Det erbjudandet nyttjade vi inte utan nöjde oss med att bada från en av bryggorna. Det låter inte särskilt äventyrligt, men det är inte så bara att ta sig upp på en brygga som saknar stege. Det visste jag sedan Östansbotjärn.
Bevuxen brygga, utan stege.
När vi väl kommit upp sprang vi – i en generös bemärkelse av ordet – längs vandringsleden Gruvtrampen och bjöds på fin utsikt över blånande berg vid ett hygge. En fin respit innan det återigen steg uppåt. Senast jag gick Gruvtrampen var lite mer än tjugotre år sedan. På den tiden hade Ludvikas niondeklassare nattvandring i slutet av vårterminen och gick de 22 kilometerna från Grängesberg till Skattlösberg för att inmundiga kultur vid Dan Anderssons minnesstuga Luossastugan.
Nattvandring antyder att vandringen skedde på natten, men så var inte fallet. Jag tror att vi förväntades sova på natten, men vi var några som tyckte det var en bättre idé att sitta runt lägerelden tills solen gick upp. Att vi skulle gå ytterligare nio kilometer dagen därpå kändes högst irrelevant där och då, men blev snart klart påtagligt. Jag minns inte så jättemycket av dag 2 och den del av leden som frun och jag sprang på i nutid, men det var säkert fint redan 1999.
Väder: 19 grader, mulet Vattentemperatur: 19,5 grader Höjd över havet: 256 meter Botten: dy (1) Vatten: u.a. (3) Strand: torr, stenig tallmark (3) Placering: några kilometer sydost om Skattlösberg (3) Tillgänglighet: 20 meter stig från vägen (5) Faciliteter: brygga, vindskydd, eldstad, soptunna Officiell badplats: nej Folk: 0 Fiskesjö: ja, tillhör Sunnansjö FVOF Återvända: kanske
Vi hade laddat med vatten ur Patronkällan längs ridstigen och stod nu redo att lämna Gravendal bakom oss. De skogsklädda bergen i Ludvikas sydvästra hörn väntade otåligt på oss, trummade med trädrötter och stampade med sandåsar i väntar på vår ankomst. Solen sken och en lätt vind fläktade finnmarken. Varför kommer de aldrig någon gång? susade sälg och sjöng pil. Tja, vi kom inte för att jag hade tappat min banan och vänt åter för att hämta den, ty bananer växer inte på träd i finnmarken. Men så – plötsligt – tågade vi fram på rad längs skogsstigen, fyra vandrare med attiraljer som sträckte sig från mina kamraters korrekta vandringskängor till mina utslitna innebandyskor och färgglada surfbräda i plast. Det här blir intressant, tänkte de skogsklädda bergen.
I förra inlägget skrev jag om Marnässkolan och mina önskemål om att bevara dess inringningssignal. Inte så sjöaktigt, kan jag hålla med om, men jag lovade att binda ihop det till något för bloggen relevant i det här inlägget. Och det kommer jag att hålla, för nu har det blivit dags att titta närmare på Olsjön, en med mina mått lite större sjö i gränstrakterna mellan finnmark och svenskbygd. Olsjöns skolkoppling finner vi i att författaren Dan Anderssons far Adolf arbetade som byskollärare vid Olsjömossen i närheten av sjön.
Men var exakt? Det finns en gård vid namn Olsjömossen intill sjön, åt väster, och det finns en några kilometer söderut. Jag har inte listat ut vilken av dem som skolan låg vid, men vill man fundera själv och samtidigt läsa mer om hur det kunde vara beställt med skollärarna i dalaskogarna på 1860-talet är det intressant läsning att leta reda på novellen En gammal finnes anteckningar ur Dan Anderssons novellsamling Kolarhistorier (1914). Vill man inte slita på sin signerade originalutgåva kan man läsa den online här.
För hundra år sedan spelade Norra Öradtjärn en mindre roll i ett hembrännerimål. En hel familj från en närbelägen by stod åtalad vid Ludvika tingsrätt för att ha ägnat sig åt att framställa rusdryck som den sedan sålt med god förtjänst. Literpriset motsvarade i dagens penningvärde 235 kr/l vilket får till och med dagens dieselpris att verka lågt.
Det var den varmaste sommaren dittills, 2,8 grader över medelvärdet 1961-1990. I vanliga fall hade det känts lite si och så att behöva arbeta en vecka när det var trettio grader, men nu var det den temperaturen som gällde för jämnan, kändes det som, så en vecka hit eller dit gjorde ingenting. Att arbetet bedrevs mitt ute i Grangärde finnmark var heller ingen nackdel; att uppleva så torr och så varm sommar i finnmarken var fascinerande. Men okej, även något plågsamt.
Arbetet ifråga var mitt ibland återkommande extraknäckssommarjobb, som guide vid Dan Anderssons minnesstuga Luossastugan. Hårdraget går det ut på att spela gitarr och sjunga de visor som en ung man skrev i samma byggnad för ungefär hundra år sedan, förslagsvis när det kommer besökare. Det är ett bra jobb. Men när det är trettio grader inomhus och trettio grader utomhus på dagtid en hel vecka är det även ett påfrestande jobb.
Den här sjön har jag tänkt skriva om länge. Över tre år, eftersom jag badade i den 6 augusti 2017. Den var det nionde badet på I:s och min tur vars första dag oplanerat slutade med övernattning i Skifsenstugan, men detta till trots infann sig inte inspirationen för Saxen vid Saxhyttan förrän nu. Vi tar avstamp vid Saxenborg, den före detta kursgården vid Saxens östra strand. Här hade Skattlösbergs bygdegille länge sina årsmöten och beslutade om städdagar vid Finngammelgården och eventuella höjningar av entréavgiften till Luossastugan. Eller så beslutades sådant på styrelsemötena, jag var ung och lyssnade inte så noga.
(Det här inlägget är inte badrelaterat. Oroa er inte, det är inget som kommer att förekomma särskilt ofta.)
Från idag och fram till lördag 3 augusti 2019 pågår Dan Andersson-veckan i Ludvika och omgivande byar. Poeten firas och koms ihåg med visuppträdanden, konstutställningar och andra kulturella yttringar. Veckan avslutas (eller kulminerar, om ni frågar mig) med Luossafesten i Skattlösberg lördag 3 augusti kl 14.00. Dan Andersson, som bodde i Luossastugan mellan 1911 och 1915, inledde sin författarkarrär under sin tid där. Stugan är öppen som museum under sommaren och veckan efter Dan Andersson-veckan, 5-10 augusti, är det jag som är på plats och guidar er med en resa genom hans liv i ord och musik. Lördagen dessförinnan, alltså 3 augusti, fungerar jag som konferencier på Luossafesten. Det vore roligt om ni kom dit. Det blir uppträdanden och utdelande av priser. Och det serveras kaffe ur porslinskoppar på ett gårdstun mitt ute i finnskogen, bara det är värt ett besök.
581 sjöar 