Vi hade laddat med vatten ur Patronkällan längs ridstigen och stod nu redo att lämna Gravendal bakom oss. De skogsklädda bergen i Ludvikas sydvästra hörn väntade otåligt på oss, trummade med trädrötter och stampade med sandåsar i väntar på vår ankomst. Solen sken och en lätt vind fläktade finnmarken. Varför kommer de aldrig någon gång? susade sälg och sjöng pil. Tja, vi kom inte för att jag hade tappat min banan och vänt åter för att hämta den, ty bananer växer inte på träd i finnmarken. Men så – plötsligt – tågade vi fram på rad längs skogsstigen, fyra vandrare med attiraljer som sträckte sig från mina kamraters korrekta vandringskängor till mina utslitna innebandyskor och färgglada surfbräda i plast. Det här blir intressant, tänkte de skogsklädda bergen.
Fortsätt läsafinnmark
Från Gravendal till Strömsdal
Gravendal är inte bara en cider. Det är också ett alldeles utmärkt ställe att utgå från på en badtur, och så skedde sistlidna juli när stjärnorna som styrde pandemi och småbarn stod rätt där uppe i skyn. Vart valde vi att gå från Gravendal? Vänta, valde vi, frågar du nu? Brukar inte jag bestämma sånt där ganska mycket på egen hand? Jo, men tänk för att jag lät utöva en viss demokrati den här gången. Mina medbadare fick fyra val på tur och valde den som slingrar sig över de idag obebodda skogsbeklädda bergen mellan Gravendal och Strömsdal i kommunens sydvästra hörn. Var jag nöjd med deras val? Självklart. Som om jag skulle ha lagt fram ett förslag som jag inte hade kunnat tänka mig.
Högsjöläger
Flaskposten har strömmat in under förhöststormarna. Varför lägger du tid på att besöka två fina men genomsnittliga tjärnar i ett naturreservat utanför Ludvika kommun? Du har ju ~450 sjöar kvar inom kommunen? Så lyder meddelandena, alla skrivna på samma brevpapper och med samma handstil, vilket är anmärkningsvärt och lite läskigt, särskilt som texten är i versaler och rosa krita. Men det är befogade frågor. Svaret är också befogat:
Fortsätt läsaKamptjärn och kampen om tiden
Blixten slår inte ner två gånger i samma naturreservat, eller hur man säger, så i Kamptjärn fick jag bada ensam, trots surfbrädan. Kamptjärn är lite större och lite mindre ombonad än grannen Morfarstjärn, men till sin fördel har den en lång gungflystrand som gör att det är djupare i vattnet vid iklivningsstället. Det är som bekant att föredra, för då riskerar man inte att virvla upp så mycket dy när det skas upp igen. Nackdelen är förstås att gungfly inte alltid upplevs som stabilt och tryggt att gå på.
Fortsätt läsaMorfarstjärn mitt ute i allting
Jag har inga minnen av min morfar, men jag har en sovsäck. Den är lite för liten – om än inte lika för liten som den som jag råkade få med mig upp på Ludvika högsta berg. Det luktar lite vind om den, men kvaliteten verkar oklanderlig. Jag tänker mig att den en dag passar en växande familjemedlem alldeles utmärkt, och till dess ska jag väl ha lyckats vädra den i nyskick.
Morfar var orienterare. Att hålla koll på riktningar är en färdighet jag ännu inte tillägnat mig, lika lite som jag förfärdigat att förädla träprodukter vilket annars farfar var bra på. Någon Farfarstjärn känner jag inte till, men en av de två tjärnarna i Kamptjärnsbrännans naturreservat i Hällefors (!) kommun heter Morfarstjärn. Den ligger oförskämt pittoreskt och glittrar i eftermiddagssolen intill en liten skogsbeklädd höjd.
Där juni, juli, Dalarna och Västmanland möts
Gränser? Vad brydde sig skogsfinskan som blickade ut över sin svedjeråg, vajande i den ljumma junifinnmarksvinden för fyra hundra år sedan, om gränser? Skulle de svedja i Dalarna eller Västmanland härnäst? Nås eller Noraskoga socken? Frågan behövde aldrig ställas. Inte spelade det någon roll att sjön som idag kallas Högsjön fördelats på två olika landskap; inte skiljde sig granskogen åt mellan södra och norra sjöändan. Pratade man kanske en annan dialekt vid sydspetsen av det vi kallar Högsjötjärnen än vad man gjorde vid Hyttsjön i andra ändan av det lilla sjösystemet? Nej, för de enda som bodde i trakten var svedjefinskan och hennes familj. Gränserna var inte viktiga.
Nä.
Till vänster svedjeråg vid Kättboåsens fäbod. Foto: B. Till höger Högsjötjärns sydspets.
Så det här är försättsbladet till junis badtur. Den ägde rum i Kamptjärnsbrännans naturreservat. Som ligger exakt 1 600 meter från gränsen till Ludvika kommun. Men jag har ju just förklarat att det inte spelar någon roll.
Fortsätt läsaHögsommar vid Olsjön
I förra inlägget skrev jag om Marnässkolan och mina önskemål om att bevara dess inringningssignal. Inte så sjöaktigt, kan jag hålla med om, men jag lovade att binda ihop det till något för bloggen relevant i det här inlägget. Och det kommer jag att hålla, för nu har det blivit dags att titta närmare på Olsjön, en med mina mått lite större sjö i gränstrakterna mellan finnmark och svenskbygd. Olsjöns skolkoppling finner vi i att författaren Dan Anderssons far Adolf arbetade som byskollärare vid Olsjömossen i närheten av sjön.
Men var exakt? Det finns en gård vid namn Olsjömossen intill sjön, åt väster, och det finns en några kilometer söderut. Jag har inte listat ut vilken av dem som skolan låg vid, men vill man fundera själv och samtidigt läsa mer om hur det kunde vara beställt med skollärarna i dalaskogarna på 1860-talet är det intressant läsning att leta reda på novellen En gammal finnes anteckningar ur Dan Anderssons novellsamling Kolarhistorier (1914). Vill man inte slita på sin signerade originalutgåva kan man läsa den online här.
Fortsätt läsaSwimrun 581:2021 Kyrkfallstjärn
Vad hände med det swimrun som du började redovisa tidigare i år? Inte stannade det väl vid en sjö? Nej då, det blev fler, och här kommer fortsättningen.
Scen: En mulen majförmiddag i Grangärde finnmark. Några regnstänk över en tallbevuxen myr.
Vi stod åter med påsnörda skor efter att ha kommit upp ur Nottjärn (inte Notgårdens Nottjärn, den andra) och tog med älgakliv på nytt upp löpningen genom ljungen.
Fram till hösten 2020 var det många år som jag inte kunde springa utan att få ont i diverse delar av underkroppen. Samtidigt hade jag sett klipp på hundraplussare som sprang hundra meter och även konstaterat att världens snabbaste åttiofemåring sprang hundra meter fortare än vad jag uppmätt mig göra. Om en åttiofemårings kropp kan hålla för den belastningen borde en trettiosjuårings kropp hålla för fem kilometers joggande i makligt tempo, resonerade jag. När jag sedan lärde mig att britten Fauja Singh sprang 10 km på 90 minuter som hundratvååring tog jag tag i det hela.
Fortsätt läsaPandemibad 6: Södra Sörlingstjärnen
”Ja hejsan, jag heter Södra Sörlingstjärn. Jag är intresserad av skalskydd gentemot badande.”
”Då har du kommit rätt! Kan du beskriva ditt ärende lite närmare?”
”Alltså det är jobbigt att prata om …. men de senaste åren har det kommit en man som … badar i oss. I alla sjöar i Ludvika. Även vi som inte är badsjöar.”
”Det låter ju fruktansvärt. Gör ingen något?”
”Nej, det ingår visst i allemansrätten.”
”Oj då, låter som ett typexempel på hur man kan missbruka ett förtroende. Kan ju verkligen inte ha varit det som lagstiftaren avsåg. Nå, vad är du intresserad av?”
”Jag vet inte riktigt. Jag är ny på sånt här. Jag är en liten skogstjärn intill en skogsväg som ingen någonsin åker på. Har alltid känt mig trygg hittills, men nu …”
”Jag förstår. En storsäljare som många uppskattar är sankmark, svårgenomtränglig.”
”Oj, det låter kompetent. Den tar vi!”
”Och hur mycket vill du ha?”
”Tja … en halv hektar kanske? Så kan jag bygga ihop det med grannens.”
”Klokt beslut. Vi har också risiga buskar att placera längs strandlinjen?”
”Låter bra. Jag tar sjuhundra löpmeter. Räcker runt hela mig.”
”Mm … många kunder som förändrat hela topografin runt omkring sig ångrar sig sedan. Jag funderar på om vi ska titta på ett alternativ där.”
”Jag förstår. Saluför ni kommungränser?”
”Kommungränser? Visst kan vi ordna sådana. Ska vi dra en tvärs igenom då, eller hur tänker du?”
”Ja! Som Dan Anderssons farmor! En sån tar vi.”
”Ursäkta?”
”En tant som bodde en bit härifrån på 1800-talet. Blev stämd av bruket som ville vräka henne från gården. Lät flytta huset så det stod precis på gränsen mellan två socknar. Gick visst inte att processa om samma sak i två socknar samtidigt. Klok kvinna. En kommungräns får det bli.”
”Ska vi dra ner mängden risbuskar då?”
”Ja det kan vi göra. Säg trehundra meter.”
”Självklart. Hur är det, vet du om han har några fobier?”
”Vad jag har förstått av hans blogg ogillar han spindlar.”
”Vilken tur, vi har just nu specialerbjudande på en stor sort som ser ut som kärrspindlar doppade i krita. Riktigt vidriga. Inte ens Skansen-Jonas skulle gulla med dem. De kostar …”
”Jag tar hela partiet.”
”…”
”Hallå?”
”Förlåt, är du säker på det? Det är flera tusen stycken.”
”Helt säker.”
”… Okej. Kanske ett litet dike mellan vägen och dig också?”
”Gärna. Hur är det, kan man få ett inlopp genom sankmark, svårgenomtränglig?”
”Självklart, vi gräver från närmaste högre belägna sjö. Standardtariff på det. Får det lov att vara lite blandade kärrpartier och näckrosor också?”
”Tack gärna. Hör du, hur fort kan det här tänkas gå? När kan ni komma?”
”Jag kan ha en kille hos dig nu på fredag, är du hemma då?”
”Ja, jag går ingenstans.”
Arkitektur vid Holmtjärn
Den som någon gång åkt vägen mellan Abborrberg och Nittkvarn har sett den. En liten stuga som ligger på en ö i en sjö öster om vägen. Ön ser så liten ut att tankarna går till Sven Nordqvists illustrationer i böckerna om Pettson. Kanske är det en liten bostad för mucklorna som ligger där ute i sjön?
Ur en vinkel ser det ut som att det lilla huset knappt får plats på ön, som om man byggt ut ön för att kunna palla upp huset. Tja, det funkade ju med hela Nederländerna, så varför inte en ö i en tjärn? I själva verket är ön över 300 kvadratmeter ”stor”, så nog får huset plats och utgör säkerligen ett fint smultronställe för en lycklig ägare.
581 sjöar 