Bäcken från Norra Kullertjärn rinner norrut mot Lilla Lejen, men så småningom letar sig vattnet söderut mot Göta älv.
Medan vi sa hejdå till Johannes som stått för filmandet kom en jägare som varit ute och förberett inför jakten. (Anledningen till att vi över huvud taget kunde få till en tur så här sent var att älgjakten började ovanligt sent i år, 14 oktober.) Han undrade om vi hade fått några fina bilder. Jag berättade att det var jag som stod i blickfånget eftersom jag ska bada i alla 581 sjöar i kommunen. Jägaren satt i sin bil, så han kunde inte rygga tillbaka, men annars hade han nog gjort det inför ett sådant märkligt påstående. Det syntes verkligen på honom att det var bland det sista som han förväntade sig höra. Kul!
Förra gången jag gick här var ljungen lila istället för brun. Härifrån syntes den gamla stugan uppe på toppen; den nya gömmer sig lite längre bort.
H och jag var nu alltså på väg uppför Stora Kullerberget. Som jag nämnde i förra inlägget har jag varit där tidigare, och det kommer bli fler gånger. Utsikten är milsvid. De böljande kullarna av mörkgrön barrskog i alla riktningar, med för säsongen insprängda gulnande björkar, bryts bara av av det viktiga för mig: sjöarna. Klicka på bilden här nedan (jag har gått loss i MS Paint igen):
På bara den begränsade yta som jag riktade kameran mot syns nio sjöar som jag kan benämna, trots att sikten inte är helt klar. (Kanske är de två vattenspeglarna längst bort i mitten Lång-Mölsen och Bred-Mölsen i Vansbro kommun, men det vågar jag inte säga säkert.)Notera särskilt dagens badsjö Norra Kullertjärn längst till höger och närmast i bild.
Uppe på toppen av berget har den lokala skoterklubben byggt en ny klubbstuga. Där uppe åt vi lunch, ty nu är den färdigbyggd och öppnad för allmänheten och inte bara för dem med nyckel, som I och jag upptäckte 2016. Det var bra, för som bekant blåser det på toppen och därtill kommer det visst regnskurar också. Kock H bjöd på linssoppa – värmd över öppen eld – grillad halloumi samt finskt hårt bröd med äkta smör. En fullträff i Finnmarken!
Uppe på toppen, som utgörs av en flack, ganska stor platå, växer det tallar som gör så gott de kan under rådande förutsättningar.Den nya stugan ser ut så här. Den lämpar sig inte att sova över i utan vidare i det att den enbart är utrustad med stolar och bord i möbelväg.Såna här sticker det upp bland ljungen på sina håll.Södra Kullertjärn, hittills obebadad, ligger 417 meter över havet. Precis bakom den, i solskenet, ligger Fredriksberg. Den inzoomande ser det gamla pappersbruket, en svårt förgiftad plats som det går att läsa mer om på en annan blogg (Uppdatering: Pappersbruket revs i augusti 2021. Jag kan ha besökt det innan dess.) En kort stund bröt solen igenom även uppe på berget. Vy mot sydväst, masterna på Simonsberget är det enda som hintar om civilisation.Nu vänder vi blicken mot nordväst istället, och en rektangulär myrmark som påminner om en jättes säng.Toppen må vara bred och flack, men när den tar slut gör den det med besked.Från kommunens högsta berg syns en vik av kommunens näst största sjö 5 km bort. Lisjön fanns dock inte för 70 år sedan utan är ett nutida påfund som jag återkommer till.Apropå Lisjön är den här bilden tagen därifrån. En av topparna på horisonten är Stora Kullerberget – men jag vet inte vilken! Längst till vänster är Tyberget med dess kägelform. I mitten, ungefär, är Simonsberget med sina mediamaster. Ungefär ytterligare lika långt åt höger borde Stora Kullerberget vara. Men borde det inte se ut som att det är högst?Några bilder till, sen lovar jag att ge mig. Den här är med för att den så tydligt visar hur kulligt landskapet är.
På vägen till toppen går man förbi den sista byggnaden från vad som en gång i tiden var en by tillräckligt stor för att ha skola. Jag fotograferar byn Kullerns sista hus varje gång från ungefär samma vinkel. Nu har en vägg rasat, och frodiga granar visar ingen som helst respekt för privat sfär. Står huset upprätt nästa gång vi kommer?
201920162010
I nästa del berör vi matlagning bredvid öppen eld!
Efter Dödtjärn och Höjdtjärn finns en av finnmarkens märkligaste platser. Mitt ute i skogen, en fågelkilometer från närmaste byggnad, fem kilometer från närmaste bit asfalt och tretton kilometer med bil från närmaste affär finner vi – en femvägskorsning. Om ni då tänker ”vad är det för speciellt med det” vill jag att ni tänker efter hur många femvägskorsningar det finns i närheten av där ni bor, eventuellt i en av de där städerna med mer än hundra tusen invånare. Ni kanske kommer på en eller annan. Kanske har korsningen i fråga en rondell i mitten. Men de är inte många ens i större städer, femvägskorsningarna, och här stöter vi alltså på en i obebodd skog, där det inte ens historiskt har funnits mer än ett boställe inom den närmaste kvadratkilometern. Om ni fortfarande tänker ”ja, men vad är det för speciellt med det”, ja, då finns det ingenting jag kan göra för er. Ända sedan jag upptäckte den på kartan har jag velat besöka den, fotografera mig i den och ta kort på alla riktningar som vägarna tar utifrån dess mitt. Nu har jag gjort det. Det känns bra. Fortsätt läsa →
”Det lider, Gustavsson. Det lider”, kom gubbarna i byn och sa till farmors morfar när de kände att slutet var nära. Det lider. Gustavsson var ingen helbrägdagörare eller läkekunnig man, så det var inte för botande som byns äldre sökte sig till den lilla gården en bit utanför byn. Nej, Gustavsson var snickare, och det gubbarna sökte upp honom för var för att få sin kista tillverkad, när de kände att det inte var lång tid kvar innan det skulle trillas av kosmisk pinn.
Finnmarken.
Gustavsson hade inte alltid varit snickare. Han inledde sin yrkeskarriär som så många andra i trakten som gruvarbetare, i hans fall i Burängsberg. I början av ett skift gick repet till den primitiva tunnhissen av och Gustavsson och några arbetskamrater störtade ner i gruvan. De klarade sig undan med blotta förskräckelsen, och för Gustavsson fick det vara nog. ”Jag har sagt ôpp mig från gruva'”, förklarade han när han kom hem och berättade vad som hade hänt. ”Hur skä du försörj’ ôss nu?” undrade farmors mormor, som också hette Gustavsson men även Anna-Stina, och det var ju en berättigad fråga. ”Jag tänkt’ jag skull’ gör’ speglar,” sa Gustavsson och det var ju kanske inte det som en som andra hälft i ett äktenskap som redan alstrat ett antal barn allra helst ville höra. Lite som mottagaren av vykortet i Al Jardines A Postcard From California måste ha reagerat när författaren till det plötsligt i en vers säger att han kanske ändrar sig och struntar i den där säkra anställningen som han åkte till Kalifornien för och satsar på att bli rockstjärna istället. Men för Gustavssons del blev det här med att byta karriär en succé. Han tillverkade alltså speglar. Och ramar. Och träskulpturer. Och möbler. Och byggnader, både privata och offentliga. Och, som nämnt, likkistor.
Nya skolhuset i Skattlösberg var sannolikt det största som Gustavsson snickrade ihop. Det brann ner 1945.
”Vi går fäll ut då,” sa Gustavsson till gubben som kände att det led, och tog täten ut till verksta’n, som utgjorde hälften av uthuset som också inrymde vedbod. Den åldrande besökaren fick se ut virket som skulle utgöra hans slutliga hemvist (”dä brädan vill ja ha, och dä, men int dä, för dä är ful i kantn”), och gick nöjd därifrån varpå Gustavsson påbörjade arbetet.
Vid ett sådant tillfälle dröjde gubbens frånfälle längre än väntat. Kistan stod stor och åbäkig i den lilla verksta’n och Gustavsson hade lätt kunnat använda utrymmet den upptog till annat. (Men min farmor, som berättade allt detta för mig, tyckte det var roligt, för hon använde kistan att leka i med morfaderns goda minne och till moderns och mormoderns förfäran.) ”Nu får han fäll ta och dö någun gång!” lär han ha utbrustit efter en tid. Om gubben så gjorde förtäljer inte historien, men det får väl ändå ses som sannolikt. Gustavsson själv har varit död i snart 85 år och vem som tillverkade hans kista vet jag inte.
Förmågan att förvandla trä till praktiska och/eller vackra produkter återfinns även hos andra personer i min släkt men har ännu inte manifesterat sig hos mig själv – – för mig är bokstäver och skiljetecken råmaterial jag är tryggare med.
Dödtjärn i november var vackrare än det låter. En hade ju kunnat tro att den skulle ha övervakats av en blygrå himmel som snöblandat regn blåste ner ifrån, men det hade kanske varit för stereotypiskt.
Tjärnen för idag heter, passande nog efter den här ingressen, Dödtjärn. Den stod på tur efter den vackra och kalla Höjdtjärn, vars öppning i myren var för ogästvänlig för S2 men fick duga för mig. S2 och alla andra som följer med mig har alltid det där på sin sida, att det är jag och inte de som fått för sig att bada i 581 sjöar i samma geografiska område. Dödtjärn bjöd ändå på lite bättre förutsättningar än Höjdtjärn. Solen tittade fram när vi tog av åt sydväst från vägen och gick in i skogen. Inte långt från tjärnen dök en liten glänta upp, och sedan vattensamlingen själv, där den ligger i en dal i sydväst-nordostlig riktning. Solen sken på dess nordvästra sida, så dit gick vi. Strålarna värmde trots att kalendern stod på november! I samspel med att vinden mojnade blev både bad och uppstigning en behaglig upplevelse, men som brukligt för lågsäsongsbad handlade det bara om att ta sig i och sen upp igen.
”Åh, en grusstrand!” Ack nej, det är blott dy vid lågvatten i sin bästa grusstrandsimitation.
Väder: 6 grader, halvklart, vindstilla Vattentemperatur: 6 grader Strand: myr (3) Botten: dy (1) Vatten: u.a. (3) Omgivningar: numera obebodd finnmark (4) Utsikt: en ombonad dal skyddad av Harkullhöjden, Torrberget och Trindåsen (4) Tillgänglighet: 200 meter in från vägen (4) Placering: någon mil söder om Fredriksberg (2) Faciliteter: – Folk: 0 Officiell badplats: nej Fiskesjö: nej Återvända: nej
Vanligtvis använder jag vinrött för att märka ut badstället, men i det här fallet kändes det mer passande med svart. Karta från Lantmäteriet.
Novemberbad! För att få till den rätta stämningen i det här inlägget har jag stängt av värmen i rummet med datorn, satt på mig en blå mössa och låter således fingrarna vila någon millimeter ovanför tangenterna istället för att vidröra de kalla plastknapparna när jag funderar över nästa mening. Kanske beror det kalla rummet egentligen på att vi numera betalar vår värme själv och därför är sjukt snåla med den i rum som vi inte använder så mycket. Sant är i alla fall att termometern i rummet står på åtta grader, och kanske är det också sant att det hjälper mig att transportera tankarna inåt landet, tillbaka i tiden två veckor, till en badtur med övernattning i en stuga i skogen. Vi får se.
En liten rekapitulation från det inledande inlägget: Skifsen var en av de ursprungliga sex platserna att bebyggas i det som idag kallas Säfsens finnmark, när invandringsvågen från Savolax och Karelen tog fart i början av 1600-talet. Därför känns det kulturhistoriskt kul att en hembygdsförening tagit sig an att vid sjön Skifsens östra strand bygga upp en finngård så som den kan ha sett ut under glansdagarna på 1700-talet, särskilt som de ursprungliga gårdarna övergavs på 1940-talet och marken växte igen.
I granskogen finns grunder och stenrösen kvar från den autentiska bebyggelsen. Foto: I
Efter tystnaden vid Harkullhöjden gick vi längs den västra sidan av Skifsen i ordnad granskog, planterad på mark som en gång i tiden mödosamt röjts fri från sten för att bli nästan lika mödosamt odlad. Fortsätt läsa →
Hallonhygge. Skärsjön eller Mörttjärn i bakgrunden.
Efter Stentjärn satte vi av rätt upp i en skog som inte längre fanns. Hygget var bra för utsikten och för hallonsnåren. Solen tittade också fram. Det var bra så länge vi stod stilla och åt hallon*. När vi började röra på oss igen, uppåt och uppåt, blev det varmt, för efter Stentjärnsbadet hade vi satt på oss regnbyxor eftersom det var blött i skogen och några stänk hotade om mer vertikal väta. Till sist, efter fyrtiofem höjdmeter och åttahundra längdmeter i ostigat hygge och ostigad skog, stod vi och tittade på Kviddtjärns solglitter. Som väntat låg den mitt ute i skogen utan någon bebyggelse i närheten. Som oväntat låg det en båt på andra sidan, och inte långt ifrån den något som såg ut som en brygga. Hitsidan av sjön var inte badvänlig, så vi gick till bryggan. Fortsätt läsa →
Den enda bebyggelsen vid Stentjärn, en sommarstuga, skymtar på andra sidan sjön.
Två tjärnar och en lunch senare gick vi längs den hundraåriga grusvägen och upptäckte att vattnet började ta slut. Inte vattnet i sjöarna, även om vattenståndet var lägre än normalt, men väl vattnet i våra vattenflaskor. Därför blev vi glada över att genom den stilla vinden höra porlet från en skogsbäck, som kastade sig nerför på sin väg från Brakotjärn till Stentjärn. Ett så idylliskt rinnande vatten är friskt vatten, resonerade jag, och om det var så eller om vi hade otur och tappade upp våra flaskor med vatten kontaminerat med dött djur eller spillning från dött eller levande djur lär vi aldrig få veta, men det återkommer vi till i senare inlägg. Fortsätt läsa →
Ett hygge som övergick i myr som övergick i gungfly som övergick i tjärn som det föll några tentativa regndroppar på. Det var scenen som mötte oss när vi kom ut ur slyn och åter hade fritt siktfält. Inte det vackraste landskapet i skogen och inte den mest lättbadade tjärnen eller det sympatiskaste vädret. Här skulle badas. Fortsätt läsa →
Resumé: I och jag har jagats av vargar upp på Stora Kullerbergets topp och ska sova över där i väntan på hjälp. Typ. Läs här för en längre och kanske mer nyanserad bild. Eftersom telefonen hade lagt av utgörs bilderna i det här inlägget av bilder från tidigare besök på berget.
581 sjöar 