Gnuttarna bor inte vid Älgbergstjärnen

När jag var liten fanns det en fantastisk serietidning som hette Gnuttarna, tecknad av Hälges skapare Lars Mortimer. Konceptet har likheter med smurfarna, men i Gnuttarna har den svenska skogen en stor och närvarande roll, och kanske blev tidningen en favorit hos mig för att vi ofta åkte förbi platser som skulle ha kunnat vara hämtade ur tidningen. Beskrivningen hur man hittar till Gnuttbyn tjänar som ett gott exempel:

 ”Man följer stigen nedanför de blå bergen, förbi tjärnen och över myren. Sen svänger man in mellan granarna och går till jättestenen. Klätta upp på den så kan du se Gnuttbyn!”

Fortsätt läsa

Bloggstatistik 2015

Ni vet de där julavsnitten som sitcoms och tecknade satirserier brukar visa? När de tänker tillbaka på tidigare händelser och sedan visar små snuttar ur program som ni redan sett? När Seth MacFarlane sitter framför brasan och pratar om Family Guy? Som ni tänker ”Hade de inte bara kunnat göra ett vanligt avsnitt istället?” kring? Här är min bloggs version av detta. 2015 är slut och 581sjoar.wordpress.com fyller 5 månader och 3 veckor. Så här var året på bloggen: Fortsätt läsa

Julbad 2015: Kviddtjärn

Förra söndagen kom vädret jag egentligen hade velat ha. Tolv grader varmt om än lite blåsigt. Det höll förstås inte i sig en vecka, så nu blev det fyra grader varmt, och mycket blåsigt, istället. Det blåste så mycket att isen på andra sidan tjärnen tog med sig en infrusen tuva och blåste bort till vår sida för att se vad i herrarns namn vi höll på med egentligen. Fortsätt läsa

Mellantjärnen, projektets första liggbad

Det finns särskilda myrskor, som är som snöskor fast med mindre broddar eller dubb. Precis som snöskor fungerar de genom att fördela vikten över en större yta och därmed inte sjunka ner lika mycket i myren. De är inte så lätta att få tag på. Första gången jag letade efter dem hittade jag bara en affär i Sverige som sålde dem, och den låg i södra Lappland och svarade inte på mail. Det kan i och för sig bero på att det jag frågade var om det visste någon butik längre söderut som saluförde myrskor, eftersom jag inte fann det rimligt att åka hundra mil för att prova skor. Så därför hade varken S2 eller jag några myrskor den här dagen då vi närmade oss Mellantjärnen, som ligger vid foten av Mellanälgberget. S2 trampade stoiskt ut i gungflyn i sina kängor, sjönk ner till anklarna och drog några kast. Fortsätt läsa

Ludvikas dolda sandstrand finns vid Storsjön*

Om du korsar en dalahäst med en giraff, vänder den upp och ner och tittar på den från sidan ser du ungefär samma form som Storsjön har. Om inte det är skäl nog att besöka sjön har den också en fin sandstrand där chanserna att du får vara i fred är bland de största i kommunen. Stranden ligger nämligen en kilometer stiglös skog från närmaste väg. Hit begav oss S2 och jag en mulen julieftermiddag i jakt på bad- och fiskevatten. Fortsätt läsa

Om Stora Sandsjön och att transportera en säng i en eka

Efter en dags badande i sjöar vars existens inte berättigas av deras fantastiska playor var det slutligen dags för ett bad på ett ställe där även normalstörda människor kunde tänkas bada. Nu uppehöll sig ändå inga normalstörda människor på stranden i badsyfte, sannolikt för att det var mulet och nitton grader i både luft och vatten, men helt ensamma var vi inte. Vid Stora Sandsjön ligger ett sommarstugeområde som jag kanske skulle beskriva som att det har det bästa läget i hela finnmarken om jag inte vid varje tanke åt det hållet angrips av stor och väldigt lokal lokalpatriotism kring ”min egen” finnby. Jag kan i alla fall drista mig till att det är väldigt vackert vid Stora Sandsjön. Bilderna nedan gör inte området rättvisa. Vägen dit har ljung i mitten och en sandig gles tallhed på båda sidor. Vid sjön ligger små röda stugor utplacerade med vy över mörkgröna skogar och blånande berg, sådana där som Dan Andersson hävdade att det fanns någonting bakom (sannolikt mer skog). Hur som helst, just den här dagen befann sig en man på stranden i full färd med att lasta av en släpvagn kopplad till en äldre Toyota och bära det avlastade godset i form av en sängbotten till ett i mitt tycke mycket mindre lämpligt transportmedel, nämligen en vit plasteka med elmotor. Fortsätt läsa

När vi 3 blir 1: Gällingen, vattenkraft och tjärnar som inte längre finns

Gälllingen har 23,4 km strandlinje och endast två av mänskligheten skapade byggnadsverk längs hela den sträckan. Då kan man ju undra varför vi valde att stanna vid just ett av dessa, nämligen vattenkraftverket från 1959, istället för någon orörd udde eller skyddad vik. Längtade vi redan tillbaka till civilisationen? Var vattenkraftverket ett arkitektoniskt mästerverk, dömt att knappt beskådas av någon över huvud taget? Hade man kombinerat fallhöjden på 33 meter med en särdeles lustig vattenrutschbana? Svaret på alla tre frågorna är nej: Det kändes fortsatt bra att vara skogsslukad, mänskligheten skulle behöva vara bra kreativ för att skapa en kategori som kraftverket skulle kunna vinna ett designpris i och man tänkte inte alls på några rekreationella värden när det byggdes. Nej, skälet till att vi bredde ut picknickfilten på den konstgjorda udden med grov sten och grus var att det här var det enda stället där vägen gick precis bredvid sjön och det gick lätt att parkera. Och ingreppen i naturen till trots får man ändå ge stället att det växte smultron där. Fortsätt läsa

Paddflyet – för att även den minsta sjön förtjänar ett namn

Vi lämnade hjortron och tankar på Marnässkolans matsal bakom oss och begav oss uppåt, uppför berget, mot Paddflyet, dagens fjärde sjö, om termen sjö används generöst. Hade vi förväntat oss en bergstjärn likt Lejbergstjärnen, som en lisa för varma kroppar efter en lång vandring i sol, hade vi blivit besvikna, men nu förväntade vi oss mest ett kallt dyhål efter en kortare promenad genom oländig terräng en mulen sommardag, och det var precis vad vi fick. Men då har jag hoppat över något som så vitt S och jag kunde bedöma var ett avtryck av en björntass, så besöket vid Paddflyet var inte helt ominnesvärt. Och det var det ju inte heller om vi ser till själva badandet. För här stod vi vid projektets hittills minsta vattensamling, helt och hållet omgiven av gungfly och med en största bredd som jag inte hade blivit förvånad om Michel Tornéus hade lyckats hoppa över. Eller, rättare sagt, jag hade blivit extremt förvånad om Michel Tornéus plötsligt hade störtat fram ur skogen och faktiskt gjort just det, men poängen jag vill få fram var att Paddflyet inte är så stort. Min första tanke vid åsynen av det var ”Var de tvungna att ge den här ett namn?”, för hade den inte haft det hade jag ju sluppit bada här. Fortsätt läsa

Strejksallad vid Smalsjön: Tillbaka till Marnässkolan

En heldag i skogen kräver mat, men vad gör man om man inte är den som utan vidare drar upp en lägereld ur bakfickan och börjar woka rötter? Eller när pizzeria Jägarn i Fredriksberg ligger i fel ände av finnmarken? Svaret är ganska trist – man tar med sig en matlåda. Men varför inte då fylla den med en strejksallad? Rätten strejksallad har sin existens att tacka en fackföreningsåtgärd en vecka under det inte alltför glada 90-talet. Låt mig berätta. Fortsätt läsa

Hjortronställe 1: Lilla Käringtjärnen

Jag tycker inte om hjortron. Men jag har förstått att det finns människor som gör det (men jag har inte förstått varför). Därför är min likgiltighet inför dem (hjortronen, inte människorna) någonting som de (människorna, inte hjortronen) kan dra nytta av. För jag har ju ingen anledning att mörka de hjortronställen som jag, ibland bokstavligt, snubblar över ute i skogarna. Därav följande avslöjande: Ett sådant ställe finns vid Lilla Käringtjärnens nordöstra strand. Fortsätt läsa