Tjugohundratjugotre! Blir det året när vi behöver räkna ut vad som är klokast av att
Förhoppningsvis behöver vi aldrig undersöka hur begagnatmarknaden för badkläder ser ut, eller ta reda på hur bra de brinner. Vad jag däremot redan har undersökt och tagit reda på är hur statistiken för 581 sjöar föll sig i år, och det är ju därför ni är här.
Fortsätt läsaNästa bad i ordningen att redovisas ägde rum vid Hamptjärn nära Rifallet, och då finns det all anledning att åter ta upp farmors morfar, Gustavsson. Rifallets skolhus är byggt av honom, och det är allt jag behöver för att knyta honom till det här blogginlägget. Gustavsson var som tidigare avhandlats likkistsnickare i grannbyn. Till slut gick ju även han och dog och blev begraven, och det vore väl helt i sin ordning om inte en oväntad möjlighet som jag behöver ha hjälp med plötsligt dykt upp: Vad ska vi göra med han och fru Gustavssons gravstenar?
Fortsätt läsaPlötsligt började I skratta. Så kul var det väl ändå inte just nu, tänkte jag. Här var vi på väg genom något så ovanligt som sankmark bevuxen med meterhögt gulgrönt gräs. Jag saknade helt vanligt myrlandskap, där sikten är god och man ser vad man sätter fötterna. Inte som här, där man tog ett ankeldjupt klafsande steg och förhoppningsvis kunde ta ett till precis inpå det förra utan större åthävor, men lika gärna kunde ha trampat ner i knähög gyttja. Jag såg ner mot fötterna, försökte hitta nästa tuva som kunde bära min vikt. Nej, särskilt kul var det då inte.
Efter Kviddtjärn gick det brant uppåt och här snubblade vi över de jobbigaste av de 27 000 steg som dagen förde med sig. Lövberget och Gällingshöjden tog emot oss i gammal skog, som tyvärr verkar vara på väg att avverkas. En gata har huggits i nordsydlig riktning sedan vi var där ifjol, och det finns inte riktigt någon anledning att göra så om man inte ämnar omvandla skogen till timmer. Ska vi se det positivt? Utsikten kommer bli strålande. Åt öster ligger den långsmala Gällingen, och västerut kanske det kommer att bli fri sikt ända ner till Gravendal och Skärsjön.
Fortsätt läsaJag ägde en Simca en gång. Det var ingen bra bil, men den var min och jag tyckte om den. Den slutade rulla lagligt innan jag började med det här badandet, men under dess glansdagar var den med på andra sorters badturer. När jag jobbade på kollo i grannkommunen hände det att vi for till Skräddartorpsfallet och badade med barnen. Det kunde bli diskussioner om vilka barn som skulle få åka i min bil, för den hade ”fett sköna säten”.
Vi hade laddat med vatten ur Patronkällan längs ridstigen och stod nu redo att lämna Gravendal bakom oss. De skogsklädda bergen i Ludvikas sydvästra hörn väntade otåligt på oss, trummade med trädrötter och stampade med sandåsar i väntar på vår ankomst. Solen sken och en lätt vind fläktade finnmarken. Varför kommer de aldrig någon gång? susade sälg och sjöng pil. Tja, vi kom inte för att jag hade tappat min banan och vänt åter för att hämta den, ty bananer växer inte på träd i finnmarken. Men så – plötsligt – tågade vi fram på rad längs skogsstigen, fyra vandrare med attiraljer som sträckte sig från mina kamraters korrekta vandringskängor till mina utslitna innebandyskor och färgglada surfbräda i plast. Det här blir intressant, tänkte de skogsklädda bergen.
Fortsätt läsaGravendal är inte bara en cider. Det är också ett alldeles utmärkt ställe att utgå från på en badtur, och så skedde sistlidna juli när stjärnorna som styrde pandemi och småbarn stod rätt där uppe i skyn. Vart valde vi att gå från Gravendal? Vänta, valde vi, frågar du nu? Brukar inte jag bestämma sånt där ganska mycket på egen hand? Jo, men tänk för att jag lät utöva en viss demokrati den här gången. Mina medbadare fick fyra val på tur och valde den som slingrar sig över de idag obebodda skogsbeklädda bergen mellan Gravendal och Strömsdal i kommunens sydvästra hörn. Var jag nöjd med deras val? Självklart. Som om jag skulle ha lagt fram ett förslag som jag inte hade kunnat tänka mig.
Flaskposten har strömmat in under förhöststormarna. Varför lägger du tid på att besöka två fina men genomsnittliga tjärnar i ett naturreservat utanför Ludvika kommun? Du har ju ~450 sjöar kvar inom kommunen? Så lyder meddelandena, alla skrivna på samma brevpapper och med samma handstil, vilket är anmärkningsvärt och lite läskigt, särskilt som texten är i versaler och rosa krita. Men det är befogade frågor. Svaret är också befogat:
Fortsätt läsaJag har inga minnen av min morfar, men jag har en sovsäck. Den är lite för liten – om än inte lika för liten som den som jag råkade få med mig upp på Ludvika högsta berg. Det luktar lite vind om den, men kvaliteten verkar oklanderlig. Jag tänker mig att den en dag passar en växande familjemedlem alldeles utmärkt, och till dess ska jag väl ha lyckats vädra den i nyskick.
Morfar var orienterare. Att hålla koll på riktningar är en färdighet jag ännu inte tillägnat mig, lika lite som jag förfärdigat att förädla träprodukter vilket annars farfar var bra på. Någon Farfarstjärn känner jag inte till, men en av de två tjärnarna i Kamptjärnsbrännans naturreservat i Hällefors (!) kommun heter Morfarstjärn. Den ligger oförskämt pittoreskt och glittrar i eftermiddagssolen intill en liten skogsbeklädd höjd.
Vintern är lång utanför Tuna-Hästberg, den lilla byn på gränsen mellan Ludvika och Borlänge kommun. Trots att det var april efter en vårvarm mars var snövallen otvetydig: ”Nej, du kommer inte över här. Trots att bilen du har den här gången har flera centimeter högre markfrigång än den förra du kom med. Hur gick det med den förresten? Kom ni nånsin loss ur snön du körde fast i eller står den kvar nere vid Mörttjärn?” Jag förklarade att vi så klart hade kommit loss, hur skulle jag annars ha kunnat köra fast med samma bil två gånger efter det? Med det sagt lastade vi ryggsäckar, ved och badkläder på pulkor och började gå.
Det var dags att stänga till en mer än sex månader lång ludvikabadlucka, och jag vände mig till ett vägnära sjösystem och två kallbadande kumpaner i C och H, kända från djungeln på Rameksbergets sluttning. Tack vare snömängden fick det bli ett återbad i Laxsjö-Flatnan. Det är ju inte så dumt. En stor bäck från Hästbergs-Flatnan ser till att det är isfritt en bra bit ut i sjön. Bäcken i sig var också badbar på båda sidor vägtrumman, vattnet var två grader varmt och allt var frid och fröjd.
Laxsjö-Flatnan och dess östra tillrinnande bäck från Hästbergs-Flatnan
Datum: 2022-04-03
Område: Tuna-Hästberg
Väder: 6 grader, blåsigt, halvklart
Vattentemperatur: 2 grader
Höjd över havet: 255 meter (256 respektive 257 meter i bäcken)
Botten: grus (3)
Vatten: u.a. (3)
Strand: fjolårsgräs, stenar (3)
Placering: strax väster om Tuna Hästberg
Tillgänglighet: precis bredvid vägen (5) som dock var ofarbar vilket föranledde 800 m promenad (3)
Utsikt: kuperad skog, fin sjö (3)
Omgivningar: kuperad skog och fler sjöar (4)
Faciliteter: eldstad, öppen yta invid vägen (bänkarna från förra gången var borta)
Officiell badplats: nej
Folk: 0
Fiskesjö: ja
Återvända: ”eventuellt för bad i Hästbergs-Flatnan vid bäckens frånlopp” skrev jag förra gången – 2016 – men har sedan dess bestämt mig för att den andra Flatnan är för fin för att offra på ett så obehagligt bad som det vore att bada vid bäckens frånlopp.
Eftersom sjön redan är bebadad och beskriven tar jag utrymmet i akt att skriva om något helt annat. Medan jag väntade in C och H på förmiddagen passade jag nämligen på att stanna vid infarten till Orrberget vindpark. Här står nio stycken hundrafemtio meter höga vindkraftverk och producerar el till elanvändare. Och det är ju hållbart och miljövänligt och helt oproblematiskt, eller hur? Jag vet inte, jag. Halva året tar de bort en hel del skogsmark att vistas i i och med att de har ett säkerhetsavstånd på 350 meter per torn. Isras och snökast är det man varnar för och den säsongen kan ju pågå från november till april. Dessutom avråds man att vandra i området vid åska, så då går ytterligare tiotalet dagar om året bort. Jag tycker inte det är helt oproblematiskt.
Är jag en grinig förgubbe som tycker att klimatkris och källsortering är en bluff och vi alla snarast borde gå tillbaka till att elda med villaolja och sänka ölburkar i sjön som på den gamla goda tiden? Knappast. Det är klart vi ska ha hållbar energi. Det är klart vi behöver göra avkall på en del av det vi tidigare har tagit för givet om det här med världen som vi känner den ska fortsätta fungera någorlunda. Men det betyder inte att det inte finns oönskade bieffekter med förnybar energi. Orrberget vindpark (åh, vad jag saknar genitiv-s:et!) är en liten vindpark med låga torn. Det är heller inget särskilt med skogen som de byggdes i. Närheten till Gyllbergens naturreservat gör att det knappast är relevant att spela ut kortet att den tar bort människors möjlighet till rekreation. Att tre av tjärnarna på min badlista ligger på snökastavstånd inser till och med jag är irrelevant i det stora hela.
Men på andra håll byggs det torn som har en totalhöjd på 280 meter, i dubbelt så stora parker. De får förstås ett ännu större säkerhetsavstånd och förvandlar stora ytor till no go-zoner halva året. Åren 2022-2024 beräknas det byggas 900 nya vindkraftverk i Sverige, att tillföras de 4 800 som fanns i slutet av 2021. De kommer bidra med mången välbehövlig MWh till en eltörstande befolkning. Är det värt det? Kanske. Troligen. Men det behöver inte betyda att jag behöver tycka om dem för det.
581 sjöar 
