När jag skriver det här inlägget har jag just läst en artikel i Expressen om en engelsman som bestämt sig för att dricka tio öl om dagen i tvåhundra dagar. Inte någon gång under de minuter det tog att läsa artikeln kände jag att jag har valt fel när det gäller obligatoriskt märkligt projekt. Ytterligare öl på min kvarn fick jag 07.55 den trettonde juli i somras, för då var det dagen efter en av mina 40-årsfester, och jag var uppe tidigt, eventuellt efter att ha druckit en eller ett par – men inte tio – öl kvällen före. Det var lite besvärligt, för nu passade det för solen att skina och kasta glittrande skärvor i Ljussjön som gjorde ont i ögonen. Var var den igår när jag var pigg och utvilad?
Bastu hade det förstås blivit kvällen före också. Ingen fyrtioårsfest utan bastu, oavsett plats.
Nå, jag hade media att göra. Det var på med hatten och iväg som gällde. Målet var Stora Sömmtjärn, en av de 581 som inte gör särskilt mycket väsen av sig. Jag tror att den blev väldigt överraskad över att en torsdagsmorgon plötsligt vara med i direktsändning i Radio Dalarna. Bakgrunden till det var att en reporter på Dalaradion kontaktade mig i slutet av juni och tyckte att det här med bad i en liten skogstjärn skulle kunna bli bra radio, gick det möjligtvis att få följa med någon gång? Klart att det gick.
Efter ett mycket framgångsrikt bad i Gäddtjärn var det dags att återställa badordningen. Den planerade förstasjön för dagen, Sultentjärn, stod härnäst på menyn och dit var det bara en norrviksbacke.
C tyckte det var otäckt att gå längs riksvägen trots att vi gick i ett välklippt dike. Som den gentleman jag är hittade jag en parallell skogsväg att bevandra. Det gick att invända, vilket blev gjort, att den var något igenvuxen. Jag förklarade att den minsann var en väl framkomlig skogsväg när jag var liten men det var på något sätt inte relevant.
Tidigare i somras påstod kalendrarna att jag var på väg att fylla fyrtio. Det borde firas, tänkte jag.
Jag hade aldrig firat fyrtio förut, så innan jag började fick jag lista ut hur man gjorde. Det visade sig inte vara så svårt. För er som inte redan vet det firar man fyrtio så här:
Vi besökte en ö ute i havet häromveckan. Ön borde heta Äland, eftersom den ligger mellan Åland och Öland, men si så enkelt hade inte kartograferna gjort det för sig. Vi var på Äland Gotland i syfte att vila upp oss på det vis bara en fyrbarnsfamilj i en stuga på trettio kvadrat kan. I folkbildandets anda bebadade jag det omkringliggande havet för att ge er, kära läsare, en jämförelse med Ludvikas sjöar. Östersjön vs Östertjärn om ni så vill.
Det är dags att presentera de senaste badturernas lyxprodukt, som förgyllt redan silverkantade skogsstrapatser. Jag har fått höra att jag tar med mig för mycket grejer när jag ska ut i skogen. Jag håller inte med. Det finns ingen anledning att göra avkall på bekvämlighet för att man vill vakna upp på en strand i finnmarken där fåglarna prasslar och vinden kvittrar i träden. Tvärtom, ju bekvämare desto större chans att det oftare blir av.
Så en vår köpte jag en bastu som ryms i en ryggsäck att ta med.
När jag satt i aprilsolen och kontemplerade över det här inlägget kom jag till en insikt. Inget som skakar om världen i form av ett äpple som trillar ner från ett träd, men ändock en insikt, ödmjukande som få. Häng med här:
Här går jag omkring och säger att jag har badat i över etthundrafemtio sjöar i Ludvika kommun. Det är sant till en viss del. Ett mer rättvist uttryck vore ju att säga att jag har badat i delar av etthundrafemtio sjöar. Väldigt små delar. Ta mars månads bad till exempel. Det ägde rum i Lilla Laxsjön i kommunens nordöstra del, och det samtidigt som ungefär 99,947 procent av sjön var isbelagd. En bedrift i sig, kan man tycka, men avrundar man det har jag ju inte badat i sjön alls. Till allra, allra största delen är Lilla Laxsjön obebadad av mig. Ännu mindre blir mitt bad om man inte bara ser till ytan utan även till djupet. Under det snabba, obehagliga badet vid den lilla bäckmynningen rörde jag mig kanske i tre kubikmeter av sjöns volym. Med lite överslagsräkning och ett hastigt höftande av Lilla Laxsjöns medeldjup innebär det att jag enbart har badat i 0,0025 procent av sjön.
I somras utförde jag ett vågat experiment. In i bilen lastade jag termometer, badskor och två barn och begav mig ut i wifi-löst land på jakt efter en badtjärn. Ja, aktuell skog var inte bara fri från wifi, utan även fri från mobildata, så en etiknämnd hade nog aldrig godkänt experimentets upplägg. Medan barnen fortfarande var upptagna med att greppa konceptet ”ingen mottagning” föste jag dem genom sly och ungskog till något så vackert som en till tjärn som heter Långtjärn. Samtidigt som de fick direkt erfarenhet av att myrar kan vara nästan knastertorra i ytskiktet på ena stället, för att alldeles bredvid vara sankmark på riktigt, informerade jag om att Långtjärn, minsann, var Sveriges vanligaste, om än inte Ludvikas vanligaste, sjönamn. Jag satte den från omvärlden avskurna telefonen i handen på ett av barnen, bad dem ta kort och gled ner i vattnet.
I somras sprang frun och jag till Hakalamm på en sällsynt utflykt utan barn. Vana vid plattare löpterräng än bergen i Grangärde finnmark protesterade lår och vader om vartannat: ”Är vi framme snart?” kunde vi höra från en meter över marken, så det var egentligen inte så stor skillnad från en utflykt med barn. Men framme var vi långtifrån, för vi var ute på sommarens längsta och mest kuperade löptur. Första vätskekontroll tog vi vid Heby källa, där klart och kallt vatten sipprar upp ur marken som om det inte var något konstigt med det.
Längs vägen till Hakalamm kan man höra forsandet från Pillisoån, som för med sig finnmarkens vatten ut i Burån och, långt senare, Saltsjön. Förutom att vara ett vackert vattendrag är Pillisoån ett av mina favoritortnamn, för på det lokala tungomålet uttalas det med ytterligare en vokal på slutet: Pillisoåa, där man får bromsa in hastigheten på o och å för att få till det rätt. Pillisooååa.
Vid Hakalamm var det dags för det andra stoppet och bad. Hakalamm är en fisketjärn med tillhörande faciliteter som bryggor, vindskydd, eldstad och soptunna. Det ska även gå att hyra båt enligt hemsidan. Det erbjudandet nyttjade vi inte utan nöjde oss med att bada från en av bryggorna. Det låter inte särskilt äventyrligt, men det är inte så bara att ta sig upp på en brygga som saknar stege. Det visste jag sedan Östansbotjärn.
Bevuxen brygga, utan stege.
När vi väl kommit upp sprang vi – i en generös bemärkelse av ordet – längs vandringsleden Gruvtrampen och bjöds på fin utsikt över blånande berg vid ett hygge. En fin respit innan det återigen steg uppåt. Senast jag gick Gruvtrampen var lite mer än tjugotre år sedan. På den tiden hade Ludvikas niondeklassare nattvandring i slutet av vårterminen och gick de 22 kilometerna från Grängesberg till Skattlösberg för att inmundiga kultur vid Dan Anderssons minnesstuga Luossastugan.
Nattvandring antyder att vandringen skedde på natten, men så var inte fallet. Jag tror att vi förväntades sova på natten, men vi var några som tyckte det var en bättre idé att sitta runt lägerelden tills solen gick upp. Att vi skulle gå ytterligare nio kilometer dagen därpå kändes högst irrelevant där och då, men blev snart klart påtagligt. Jag minns inte så jättemycket av dag 2 och den del av leden som frun och jag sprang på i nutid, men det var säkert fint redan 1999.
Väder: 19 grader, mulet Vattentemperatur: 19,5 grader Höjd över havet: 256 meter Botten: dy (1) Vatten: u.a. (3) Strand: torr, stenig tallmark (3) Placering: några kilometer sydost om Skattlösberg (3) Tillgänglighet: 20 meter stig från vägen (5) Faciliteter: brygga, vindskydd, eldstad, soptunna Officiell badplats: nej Folk: 0 Fiskesjö: ja, tillhör Sunnansjö FVOF Återvända: kanske
Jag gillar överraskningar! Eller, nja, jag gillar överraskningar som är positiva, inte innebär så stor förändring och inte kräver att jag måste ändra mitt tankesätt kring någonting allt för mycket, så med andra ord långt ifrån alla. Men överraskningen jag har i åtanke här och nu tyckte jag mycket om:
581 sjöar 