Det är dags att presentera de senaste badturernas lyxprodukt, som förgyllt redan silverkantade skogsstrapatser. Jag har fått höra att jag tar med mig för mycket grejer när jag ska ut i skogen. Jag håller inte med. Det finns ingen anledning att göra avkall på bekvämlighet för att man vill vakna upp på en strand i finnmarken där fåglarna prasslar och vinden kvittrar i träden. Tvärtom, ju bekvämare desto större chans att det oftare blir av.

Så en vår köpte jag en bastu som ryms i en ryggsäck att ta med.

Jag har med flit inte nämnt den här på bloggen tidigare. Det har känts bra att kunna hinta till badkamraterna att jag har med en surprise och sedan framåt kvällen se deras reaktioner när de förstår att vi ska bada bastu på en strand mitt ute i skogen. Det finns två anledningar till att jag nu går ut med det officiellt. Det ena är att de i mitt kärngäng av medbadare nu känner till den. Det andra är att jag fått det på papper att jag sannolikt har skogsfinnar i släkten. Så jag känner mig lite som en amerikan som just fått reda på att han har svenskt påbrå och därmed börjar importera dalahästar och resa midsommarstänger; här ska det basuneras ut att jag minsann äger en bastu.

Låt vara att den säkert inte anses av alla vara en riktig bastu. Men den är ett litet utrymme som ibland blir så varmt att man måste gå ut, vilket ändå får sägas vara två huvudkaraktäristika hos bastur. (Just den beskrivningen stämmer visserligen även in på mitt arbetsrum när solen ligger på en augustieftermiddag också, men ändå.) Och hellre en låtsasbastu på plats på stranden där man tältar än en riktig som befinner sig någon annanstans.

Monteringsinstruktionerna, som är på ryska och engelska, är inte helt lätt att följa om man inte vet vad diverse kaminrelaterade termer heter på något av de två språken. Vid första tillfället tog det en timme för fyra personer att montera den, men nu senast var vi nere på tjugofem minuter för två personer. Dörren är svårast att få till, i övrigt passar delarna bra ihop med varandra.

Bastun består av ett tält och en kamin. Kaminen värmer upp vatten i en behållare och det är vattenångan som ger den mesta värmen. Men upplevelsen är ändå mer vanlig bastu (där din lokala finne just hällt på en liter vatten på aggregatet) än turkisk ångbastu. Man ser de andra personerna i bastun; de är inte gömda i ett varmt moln.

Enligt manualen bör man inte vara fler än två personer åt gången i bastun, ”to avoid turmoil”. Jag kan dock rapportera en bastusession där fyra personer kunde basta samtidigt utan att tumult uppstod, men kanske gjorde vi något fel. Bastun är känsligare än vanliga vedeldade bastur. Lägger du in för mycket blir det snabbt outhärdligt varmt, åtminstone i huvudhöjd – kanske är det då tumult kan uppstå. Lägger du in för litet försvinner värmen raskt genom tältduken. Ju finare kluven ved desto mindre risk för att det blir för kallt.

Bastun är tillverkad i Novosibirsk. Det var roligare före februari ifjol med detaljen att den är tillverkad i Sibirien och därmed Ryssland. Den här modellen, Mobiba RB-200, är deras minsta och levereras som nämnts i en ryggsäck. Den råkar vara dess svagaste punkt, inte mycket mer än en plastsäck med remmar där fjorton kilo bastu gärna kan förvaras men inte lika gärna kånkas runt på. Vill man inte trötta ut axlarna bör man undvika att bära den mer än några hundra meter. Precis som övriga förvaringspåsar är den dock rymlig så man behöver inte packa sakerna minutiöst för att de ska få plats. Bra, sånt har jag inte tålamod till.

Jag har använt den en handfull gånger vid det här laget, under alla fyra årstider. Än är jag inget proffs på att bada ryggsäcksbastu, men lite grann har jag lärt mig. Vad kan till exempel gå fel med en rysktillverkad bärbar bastu? Hittills har jag hittat två saker, båda handhavandefel, som man får passa sig för:

Det finns två spännen som kopplar ihop vattenbehållaren med kaminen. De passar inte jättebra (uppdatering 2023: det gör de visst, när man upptäcker var de ska fästas) och känns ganska klena, så jag har mest hängt dit dem som en pliktskyldig dekoration. Det är dumt! Nu i mars upptäckte vi att det är väldigt bra om dessa sitter som de ska, för om kaminen står på snö som smälter, och därmed sjunker allt eftersom, separerar kaminen från vattentanken, i alla fall om skorstenen sitter fastkilad i genomföringen. Kaminen har i sig inget tak utan det utgörs av botten på vattentanken. Så separerar de delarna slår det upp lågor på baksidan av vattentanken. Och det blir rökigt. Går det riktigt illa antar jag att vattentanken kan välta.

Den andra saken man får passa sig för är vinden. Om marken är frusen är tältpinnarna oanvändbara. Då kan bastun blåsa iväg. Att befinna sig i ett tält på 4 kvm där tio liter kokande vatten och en tänd brasa samtidigt befinner sig när tältet blåser bort kommer inte alltid sluta bra. När det här skedde, i april ifjol, var vi lyckligtvis utanför. För att undvika detta bör det räcka att lägga stenar eller snö på den del av duken som ligger längs marken.

På det stora hela var det ett väldigt bra köp. Det kommer dock bli svårt att toppa det i överraskningsväg i framtiden. Har vi nått gränsen för hur mycket jag tycker det är rimligt att man släpar med sig på en badtur? Inte nödvändigtvis. Någon mer bekvämlighet får säkert plats. Man behöver inte vara en barbar för att man ska ut i skogen.

Transparens: jag får inte ett korvöre från Mobiba för det här inlägget.