OS i Paris är just avslutat. Bland de svenska höjdpunkterna finner vi överlägsna vinnare i form av Sarah Sjöströms guld på 50 m fritt den 4 augusti och Armand Duplantis världsrekord i stavhopp dagen därpå. Sarah Sjöström började simma när hon var nio år. Armand Duplantis började hoppa stav när han var tre. Det betyder att de tillsammans har utövat sina respektive gebit i fyrtiotre år. Håll den siffran i huvudet ett tag, den kommer bli aktuell snart.
I somras utförde jag ett vågat experiment. In i bilen lastade jag termometer, badskor och två barn och begav mig ut i wifi-löst land på jakt efter en badtjärn. Ja, aktuell skog var inte bara fri från wifi, utan även fri från mobildata, så en etiknämnd hade nog aldrig godkänt experimentets upplägg. Medan barnen fortfarande var upptagna med att greppa konceptet ”ingen mottagning” föste jag dem genom sly och ungskog till något så vackert som en till tjärn som heter Långtjärn. Samtidigt som de fick direkt erfarenhet av att myrar kan vara nästan knastertorra i ytskiktet på ena stället, för att alldeles bredvid vara sankmark på riktigt, informerade jag om att Långtjärn, minsann, var Sveriges vanligaste, om än inte Ludvikas vanligaste, sjönamn. Jag satte den från omvärlden avskurna telefonen i handen på ett av barnen, bad dem ta kort och gled ner i vattnet.
Fortsätt läsaJag gillar överraskningar! Eller, nja, jag gillar överraskningar som är positiva, inte innebär så stor förändring och inte kräver att jag måste ändra mitt tankesätt kring någonting allt för mycket, så med andra ord långt ifrån alla. Men överraskningen jag har i åtanke här och nu tyckte jag mycket om:
Fortsätt läsaLämpligaste vägen mellan Hamptjärn och Grävlingtjärn lär ju vara stigen söderut som leder ut på skogsvägen västerut, men hade jag tänkt på att den fanns hade vi aldrig kommit ut på höjden på hygget, och då hade vi aldrig sett älgen. Delvis för att vi skulle ha passerat partiet där vi såg den långt innan den kom dit, eftersom det är lättare att gå på en stig än genom kuperad skog, delvis för att utsikten gav så mycket bättre överblick än stigen skulle ha gjort.
Fortsätt läsaNästa bad i ordningen att redovisas ägde rum vid Hamptjärn nära Rifallet, och då finns det all anledning att åter ta upp farmors morfar, Gustavsson. Rifallets skolhus är byggt av honom, och det är allt jag behöver för att knyta honom till det här blogginlägget. Gustavsson var som tidigare avhandlats likkistsnickare i grannbyn. Till slut gick ju även han och dog och blev begraven, och det vore väl helt i sin ordning om inte en oväntad möjlighet som jag behöver ha hjälp med plötsligt dykt upp: Vad ska vi göra med han och fru Gustavssons gravstenar?
Fortsätt läsaPlötsligt började I skratta. Så kul var det väl ändå inte just nu, tänkte jag. Här var vi på väg genom något så ovanligt som sankmark bevuxen med meterhögt gulgrönt gräs. Jag saknade helt vanligt myrlandskap, där sikten är god och man ser vad man sätter fötterna. Inte som här, där man tog ett ankeldjupt klafsande steg och förhoppningsvis kunde ta ett till precis inpå det förra utan större åthävor, men lika gärna kunde ha trampat ner i knähög gyttja. Jag såg ner mot fötterna, försökte hitta nästa tuva som kunde bära min vikt. Nej, särskilt kul var det då inte.
I förra inlägget skrev jag om Marnässkolan och mina önskemål om att bevara dess inringningssignal. Inte så sjöaktigt, kan jag hålla med om, men jag lovade att binda ihop det till något för bloggen relevant i det här inlägget. Och det kommer jag att hålla, för nu har det blivit dags att titta närmare på Olsjön, en med mina mått lite större sjö i gränstrakterna mellan finnmark och svenskbygd. Olsjöns skolkoppling finner vi i att författaren Dan Anderssons far Adolf arbetade som byskollärare vid Olsjömossen i närheten av sjön.
Men var exakt? Det finns en gård vid namn Olsjömossen intill sjön, åt väster, och det finns en några kilometer söderut. Jag har inte listat ut vilken av dem som skolan låg vid, men vill man fundera själv och samtidigt läsa mer om hur det kunde vara beställt med skollärarna i dalaskogarna på 1860-talet är det intressant läsning att leta reda på novellen En gammal finnes anteckningar ur Dan Anderssons novellsamling Kolarhistorier (1914). Vill man inte slita på sin signerade originalutgåva kan man läsa den online här.
Fortsätt läsaDen här konversationen utspelade sig mellan mig och Sean Shawne LaShawn, en märklig man, tillika den enda i koncernen som kan flyga luftballong, varför just han var mitt sällskap idag. Det märkligaste med Shawne var inte att han frivilligt bytt namn till några som han aldrig skulle komma runt att behöva bokstavera, eller att vi aldrig riktigt fick klart för oss hans egentliga koppling till Djatlov-expeditionen. En av märkligheterna som vida översteg dessa var att jag tvunget behövde förklara till synes självklara saker för denne intelligente herre.
– Förklara igen varför vi gör det här.
– Vi flyger över sjöarna som jag badade i 2018 för att se hur lång tid den flygningen tar så jag vet hur långt manus jag ska skriva till de guidade turerna som vi ska erbjuda för just det året. Vi kan kalla det en pilot.
– Så man kommer kunna flyga i dina fotspår över de sjöar du badade i just det året? Med dig som guide?
– Precis! 5 000 kr per person, inklusive snittar och fördrink. Och man kommer så klart kunna välja de andra åren också, så småningom. Men vi börjar med 2018. Bra år.
– Att tro att det finns en marknad för det är det största storhetsvansinnet jag stött på. Störsthetsvansinne. Och betänk då att du rekryterade mig från Trumps stab.
– Nu överdriver du.
– Ja, men inte med mycket, och det är läskigt.
– Äh pyttsan. Vad gör den här spaken?
– Nej dra inte i den!
– Hoppsan!
– Gör inte om det!
– Haha, nej det var en dum idé. Förlåt. Titta, där nere har vi första sjön, Nattjärn. Där fick jag en kallsup må du tro.
– Okej, så här skulle du hålla låda ett tag.
– Yes, I keep the box. Och jag ska peka ut vilken död tall jag hängde upp glasögonen i … där! Ser du den gråa pinnen i myren där, den var det! Fint, jag pratar här ett tag, sen åker vi åt sydost, mot Vittjärn.
– Du kan inte styra en luftballong.
– Nej, jag kan ingenting om luftballonger, det behöver du inte tala om för mig. Sväng nu. Halt. Höger om.
– Jag kan inte heller styra luftballonger.
– Men du sa ju att du kunde flyga luftballong!
– Ingen kan styra en luftballong. Den flyger i vindriktningen. Det blåser från sydost så vi flyger mot nordväst.
– Vadå flyger i vindriktningen? Andrées expedition till Nordpolen då?
– Vad är det med den?
– De skulle ju åka dit med luftballong, och hem igen. Titta, där borta har vi Ulriksberg, där bodde J. Vinka till hans hus, Shawne!
– Hej hej. Det centrala i meningen du just sa är ordet ”skulle”.
– Jaha?
– Det dröjde trettio år innan deras kroppar hittades.
– Det var tråkigt. Så kommer vi dö nu?
– Det beror på. Var hade du tänkt att vi skulle landa?
– Skulle jag ha tänkt ut det?
– Det var väldigt viktigt för dig att du fick bestämma rutt.
– Ja men nu säger du ju att ingen får bestämma rutt förutom ballongen.
– Så du vet inte var vi kan landa?
– Nej, inte på rak arm. Finns väldigt mycket skog, väldigt lite åkermark åt det här hållet.
– Ja, då kanske vi kommer dö.
– Då kanske du kan berätta för mig vad som egentligen hände i Djatlovpasset? Om vi ändå ska dö, alltså?
– Aldrig!
– Kom igen nu.
– Var det som du hade i kikaren hela tiden? Att lura ut mig på ett omöjligt uppdrag för att få mig att avslöja det jag vet om Djatlov-expeditionen?
– Nej, men hade det varit så fel? Jag är nyfiken av mig.
– Idiotiska dyhålsdykare. Titta, vad är det där för öppen yta?
– Hm, ser ut som sandstranden vid Stora Låsen. Sov där en natt. Inget vidare. Sand är hårt och kallt om natten. Eller ja, det är ju alltid hårt, men särskilt som liggunderlag betrak-
– Där landar vi.
– Vad? Kan du landa på den plätten? Den är inte ens tio meter lång.
– Landa är inget problem, det är att styra en luftballong som inte går. Nu kan du få dra i den där spaken du drog i förut.
– Den här? Whoa! Aj!
– Så, nu är vi nere. Men då har du heller inte ordnat någon bil som hämtar upp oss?
– Se, nu börjar du förstå hur jag arbetar. Nu äter vi snittar.
– Har du dem med dig?
– Självklart. Kan inte åka luftballong utan snittar.
– Nu tycker jag om dig igen.
– Så, vad hände egentligen vid …
– Nej!
– Ja ja. Men då får du stå ut med att jag berättar för dig om 2018 års sjöar. Stora Låsen här bredvid hade jag redan badat i två gånger före 2018, båda gångerna 2015 faktiskt. Vill du höra om alla bad 2015 också för att sätta den här sjön i sitt sammanhang?
– Nej!
– Inte? Nåväl, då tar vi bara sjöarna som var nya för 2018.
– Skicka fördrinken, tack.
***
Sjöstatistik 2018
Att badåret 2018 skulle bli något extra fanns det hintar om redan vid vår första tur 19-20 maj. Vattnet var 17-20 grader varmt – väldigt ljummet för att vara maj – och eldningsförbudet var redan på plats. Under sommaren genomförde jag två turer med övernattning när eldningsförbud rådde och jag är glad att de har ändrat reglerna för det, så att man numera tillåts använda spritkök trots eldningsförbud av normalgraden. Nu skulle det kunna ha varit så att vi använde spritkök även 2018, men om så nu var fallet hade vi placerat det på ytor av icke brännbart material, som en grusplan och en sandstrand, som vi först hade vattnat ordentligt. Rent hypotetiskt alltså.
Luft- och vattenvärmen kulminerade i mitten av juli där jag vid två tillfällen på småturer mätte upp 25 grader i vattnet på en meters djup. Det här var ungefär samtidigt som människor stod längs vägarna och applåderade polska brandmän på väg upp att avlösa våra egna vid skogsbränderna uppåt Ljusdal till. Hur ser jag på att extremväder som orsakar stor skada och fara för allmänheten går hand i hand med fantastiska badupplevelser med medelhavstemperaturer? Jag har inga problem alls att hålla två konkurrerande tankar i huvudet – det är förvånansvärt rymligt däruppe. Jag kan precis som gemene man förfasas över klimatförändringar, men de blir ju inte lindrigare för att jag avstår från att bada i onormalt varma sjöar.
De varma temperaturerna spillde över även på höstens början, men var nere på normala grader när C, H och jag besökte Gåstjärnarna andra halvan av september. När senhösten och vintern kom kändes högsommarvärmen långt bort. Mina fötter förundrades i den sexgradiga myren vid Höjdtjärn över att det bara hade gått fyra månader sedan den torra gräsmattan på sommarjobbet nästan brändes.
Hur många bad blev det till slut när 2018 sammanfattades? Jo, jag badade i 26 nya sjöar, tre åar och en kallkälla under sammanlagt nio turer. Badsäsongen sträckte sig från 19 maj till 28 december och jag hade med mig sammanlagt sex olika personer. Fjorton av sjöarna bebades på lördagar, passande med tanke på dagens namn, medan tisdagar var enda dagen där bad icke förrättades.
Medelhöjden över havet låg på 290,5 meter, vilket var sju meter under snittet åren 2015-2018. Högst belägen var Rytjärn, 386 m ö h, och närmast havsytan var Hemdammen med sitt gröna kärr, 204 meter.
Vilket bad var bäst? För 2018 går det faktiskt att utse. Det i en tjugofemgradig Lilla Ursen var svårslaget. Sämst var Näckbladtjärn. Hur kan ett bad i 21 graders vatten vara sämre än till exempel det i Höjdtjärn i november, den turens minst behagliga upplevelse? Ett bad i juli har helt enkelt mycket större förväntningar på sig. Läs båda inläggen för fördjupade studier i frågan!
Som sagt, 2018 var ett bra badår. När vi återkommer till 2019 kommer vi se en kortare badsäsong, men som varje år fanns det pärlor även där. Väl badat fram till dess!
/ Martin
Under swimruns är det viktigt med energipåfyllning har jag förstått. Jag ville inte att vi skulle vara sämre under min variant. Därför tog vi lunch och kaffe när vi sprungit fram till vindskyddet vid Stora Fågeltjärn då det ändå sammanföll med en regnskur. Springappen stod på 4,40 km, så vi hade 0 kilometer löpning kvar – men hälften av baden. Den disponeringen kan man ha åsikter om, men som jag skrev i förra inlägget är jag glad över att kunna springa över huvud taget. I hade å sin sida, av andra anledningar, inte sprungit sedan Tage Erlander var statsminister, så det var allt annat än två vana löpare som nådde fram till målet vid vindskyddet.
Konstigt uttryck det där. ”Allt annat än”? Det var det ju rakt inte. De allra flesta saker var vi ju inte alls. Vi var ju, till exempel, verkligen inte två exemplar av originalutgåvan av Mark Z Danielewskis House of Leaves, även om det nästan hade varit mindre märkligt än vad den boken är.
Fortsätt läsaVad hände med det swimrun som du började redovisa tidigare i år? Inte stannade det väl vid en sjö? Nej då, det blev fler, och här kommer fortsättningen.
Scen: En mulen majförmiddag i Grangärde finnmark. Några regnstänk över en tallbevuxen myr.
Vi stod åter med påsnörda skor efter att ha kommit upp ur Nottjärn (inte Notgårdens Nottjärn, den andra) och tog med älgakliv på nytt upp löpningen genom ljungen.
Fram till hösten 2020 var det många år som jag inte kunde springa utan att få ont i diverse delar av underkroppen. Samtidigt hade jag sett klipp på hundraplussare som sprang hundra meter och även konstaterat att världens snabbaste åttiofemåring sprang hundra meter fortare än vad jag uppmätt mig göra. Om en åttiofemårings kropp kan hålla för den belastningen borde en trettiosjuårings kropp hålla för fem kilometers joggande i makligt tempo, resonerade jag. När jag sedan lärde mig att britten Fauja Singh sprang 10 km på 90 minuter som hundratvååring tog jag tag i det hela.
Fortsätt läsa
581 sjöar 