En augustidag 2019 efter mitt jobb som guide i Dan Anderssons Loussastuga stannade jag till vid Loforsdammen utanför Norhyttan. Det här är den enda vattensamling som har anlagts i Ludvika kommun under min levnad, och jag minns till och med när den var ny. Jag kommer inte ihåg hur det såg ut på platsen innan dess, men jag minns att vi kommenterade den höga dammvallen som ligger intill länsväg 245 precis före Norhyttan när vi åkte förbi. Eftersom kraftstationen, som ersatte den tidigare, invigdes 1990 bör ju dammen ha varit på plats lite tidigare än så, så jag lär ha varit 5-6 år då. Jag minns dess tillkommande som negativt, för den häftiga ström som var Loforsen och som man, när vattnet var påsläppt, kunde få en hastig glimt av genom Jettans högra sidoruta i höjd med Tjärnsveden syntes plötsligt nästan alltid som en stenbädd. Men dammvallen var ju imponerande, även om jag störde mig på att de vuxna såg vattenytan från sin upphöjda position medan jag inte gjorde det.
Fortsätt läsaGrangärde finnmark
Pandemibad 6: Södra Sörlingstjärnen
”Ja hejsan, jag heter Södra Sörlingstjärn. Jag är intresserad av skalskydd gentemot badande.”
”Då har du kommit rätt! Kan du beskriva ditt ärende lite närmare?”
”Alltså det är jobbigt att prata om …. men de senaste åren har det kommit en man som … badar i oss. I alla sjöar i Ludvika. Även vi som inte är badsjöar.”
”Det låter ju fruktansvärt. Gör ingen något?”
”Nej, det ingår visst i allemansrätten.”
”Oj då, låter som ett typexempel på hur man kan missbruka ett förtroende. Kan ju verkligen inte ha varit det som lagstiftaren avsåg. Nå, vad är du intresserad av?”
”Jag vet inte riktigt. Jag är ny på sånt här. Jag är en liten skogstjärn intill en skogsväg som ingen någonsin åker på. Har alltid känt mig trygg hittills, men nu …”
”Jag förstår. En storsäljare som många uppskattar är sankmark, svårgenomtränglig.”
”Oj, det låter kompetent. Den tar vi!”
”Och hur mycket vill du ha?”
”Tja … en halv hektar kanske? Så kan jag bygga ihop det med grannens.”
”Klokt beslut. Vi har också risiga buskar att placera längs strandlinjen?”
”Låter bra. Jag tar sjuhundra löpmeter. Räcker runt hela mig.”
”Mm … många kunder som förändrat hela topografin runt omkring sig ångrar sig sedan. Jag funderar på om vi ska titta på ett alternativ där.”
”Jag förstår. Saluför ni kommungränser?”
”Kommungränser? Visst kan vi ordna sådana. Ska vi dra en tvärs igenom då, eller hur tänker du?”
”Ja! Som Dan Anderssons farmor! En sån tar vi.”
”Ursäkta?”
”En tant som bodde en bit härifrån på 1800-talet. Blev stämd av bruket som ville vräka henne från gården. Lät flytta huset så det stod precis på gränsen mellan två socknar. Gick visst inte att processa om samma sak i två socknar samtidigt. Klok kvinna. En kommungräns får det bli.”
”Ska vi dra ner mängden risbuskar då?”
”Ja det kan vi göra. Säg trehundra meter.”
”Självklart. Hur är det, vet du om han har några fobier?”
”Vad jag har förstått av hans blogg ogillar han spindlar.”
”Vilken tur, vi har just nu specialerbjudande på en stor sort som ser ut som kärrspindlar doppade i krita. Riktigt vidriga. Inte ens Skansen-Jonas skulle gulla med dem. De kostar …”
”Jag tar hela partiet.”
”…”
”Hallå?”
”Förlåt, är du säker på det? Det är flera tusen stycken.”
”Helt säker.”
”… Okej. Kanske ett litet dike mellan vägen och dig också?”
”Gärna. Hur är det, kan man få ett inlopp genom sankmark, svårgenomtränglig?”
”Självklart, vi gräver från närmaste högre belägna sjö. Standardtariff på det. Får det lov att vara lite blandade kärrpartier och näckrosor också?”
”Tack gärna. Hör du, hur fort kan det här tänkas gå? När kan ni komma?”
”Jag kan ha en kille hos dig nu på fredag, är du hemma då?”
”Ja, jag går ingenstans.”
Arkitektur vid Holmtjärn
Den som någon gång åkt vägen mellan Abborrberg och Nittkvarn har sett den. En liten stuga som ligger på en ö i en sjö öster om vägen. Ön ser så liten ut att tankarna går till Sven Nordqvists illustrationer i böckerna om Pettson. Kanske är det en liten bostad för mucklorna som ligger där ute i sjön?
Ur en vinkel ser det ut som att det lilla huset knappt får plats på ön, som om man byggt ut ön för att kunna palla upp huset. Tja, det funkade ju med hela Nederländerna, så varför inte en ö i en tjärn? I själva verket är ön över 300 kvadratmeter ”stor”, så nog får huset plats och utgör säkerligen ett fint smultronställe för en lycklig ägare.
Furubergs-Mosstjärn och en bok med posten
Visst minns ni att jag var med i Naturmorgon häromhösten? Jag tyckte det var en väldigt behaglig upplevelse – klart mer så än när man i Aftonbladet TV ombad mig visa hur jag tog mig i besvärliga tjärnar utan att ha en tjärn att visa på. Naturmorgons programledare Mats Ottosson hade en stor del i att det blev ett bra inslag, för som C uttryckte det efter att ha hört programmet: Han fattade vad det handlar om.
Fortsätt läsaLilla Ursen, Pajso och en varm vissångare
Det var den varmaste sommaren dittills, 2,8 grader över medelvärdet 1961-1990. I vanliga fall hade det känts lite si och så att behöva arbeta en vecka när det var trettio grader, men nu var det den temperaturen som gällde för jämnan, kändes det som, så en vecka hit eller dit gjorde ingenting. Att arbetet bedrevs mitt ute i Grangärde finnmark var heller ingen nackdel; att uppleva så torr och så varm sommar i finnmarken var fascinerande. Men okej, även något plågsamt.
Arbetet ifråga var mitt ibland återkommande extraknäckssommarjobb, som guide vid Dan Anderssons minnesstuga Luossastugan. Hårdraget går det ut på att spela gitarr och sjunga de visor som en ung man skrev i samma byggnad för ungefär hundra år sedan, förslagsvis när det kommer besökare. Det är ett bra jobb. Men när det är trettio grader inomhus och trettio grader utomhus på dagtid en hel vecka är det även ett påfrestande jobb.
Fortsätt läsaHorntjärn (känd från tv)
I stod med mobilkameran redo. Jag tvekade några ögonblick, där jag stod med fötterna på en smal sten belägen strax under ytan i den lilla skogstjärnen. Liggbad var aldrig behagliga, men när det nu dessutom skulle förevigas på rörlig bild fick inget gå snett. Till sist tog jag ett stadigt tag om det blåa repet och lutade mig bakåt.
Alldeles lagom Stora Vittjärn
Vi fortsatte grusvägen söderut efter vårt arla morgondopp i Svensksjön, I och jag. Japp, jag fortsätter med serien Svensksjön 2018 som om ingenting har hänt, snart två år efter senaste kapitlet. Det är det som är så bra med att ha en blogg som man själv bestämmer över. Solen försommarsken på högsta växeln och fick till och med den gamla granskogen att se ljus ut. I visade mig hur man flossade – den stora dansflugan denna vår – men den koordination som detta krävde gick min kropp bet på att uppbringa.
Dan Andersson-veckan 2019
(Det här inlägget är inte badrelaterat. Oroa er inte, det är inget som kommer att förekomma särskilt ofta.)
Från idag och fram till lördag 3 augusti 2019 pågår Dan Andersson-veckan i Ludvika och omgivande byar. Poeten firas och koms ihåg med visuppträdanden, konstutställningar och andra kulturella yttringar. Veckan avslutas (eller kulminerar, om ni frågar mig) med Luossafesten i Skattlösberg lördag 3 augusti kl 14.00. Dan Andersson, som bodde i Luossastugan mellan 1911 och 1915, inledde sin författarkarrär under sin tid där. Stugan är öppen som museum under sommaren och veckan efter Dan Andersson-veckan, 5-10 augusti, är det jag som är på plats och guidar er med en resa genom hans liv i ord och musik. Lördagen dessförinnan, alltså 3 augusti, fungerar jag som konferencier på Luossafesten. Det vore roligt om ni kom dit. Det blir uppträdanden och utdelande av priser. Och det serveras kaffe ur porslinskoppar på ett gårdstun mitt ute i finnskogen, bara det är värt ett besök.
Länkar:
Program för DA-veckan 2019: https://danandersson.online/
Hemsida för Skattlösbergs bygdegille, som sköter om Luossastugan: http://www.skattlosberg.se/
Dan Andersson-sällskapets hemsida: http://dansallskapet.hemsida24.se/
Övre Noren, skjutbanor och lärdomar från föreningsliv
Intresset för föreningsliv (och därmed insikten att om en vill ha någonting gjort är det lika bra att göra det själv) är något som jag har fått med mig från mor min. Hon har sedan långt före min födelse varit aktiv inom en hembygdsförening i Dan Anderssons hemtrakter, främst som kassör. En årligen återkommande händelse från min barndom var när räkenskaperna skulle gås igenom inför årsmötet ungefär den här tiden på året. Från skrivbordslampans sken ute i hallen kunde jag när kvällen fortskred höra milda svordomar (som t ex ”järnspikar”, och, om det ville sig riktigt illa, ”gudars skymning”) när någon kolumn vid summeringen inte fick det förväntade värdet. Så vitt jag förstod det fick hon alltid ihop det hela till sist ändå, men det verkade inte alldeles lätt att få till alla gånger. Fortsätt läsa
En svensk, en finlandssvensk och Finndammen
Finndammen, den av de tre dammarna i närheten av Gamla Prästhyttan som ligger närmast riksväg 66, är intressant ur ett namnperspektiv (japp, det blir ett sånt inlägg). Vad döps en plats till? Något som utmärker den, som gör den lätt att särskilja från andra platser*. Därför kan vi av namnet Finndammen och det närbelägna Gamla Finntorpet dra slutsatsen av att så här långt österut sträckte sig inte Finnmarken.
581 sjöar 