Övre Noren, skjutbanor och lärdomar från föreningsliv

Intresset för föreningsliv (och därmed insikten att om en vill ha någonting gjort är det lika bra att göra det själv) är något som jag har fått med mig från mor min. Hon har sedan långt före min födelse varit aktiv inom en hembygdsförening i Dan Anderssons hemtrakter, främst som kassör. En årligen återkommande händelse från min barndom var när räkenskaperna skulle gås igenom inför årsmötet ungefär den här tiden på året. Från skrivbordslampans sken ute i hallen kunde jag när kvällen fortskred höra milda svordomar (som t ex ”järnspikar”, och, om det ville sig riktigt illa, ”gudars skymning”) när någon kolumn vid summeringen inte fick det förväntade värdet. Så vitt jag förstod det fick hon alltid ihop det hela till sist ändå, men det verkade inte alldeles lätt att få till alla gånger. Fortsätt läsa →

En svensk, en finlandssvensk och Finndammen

Finndammen, den av de tre dammarna i närheten av Gamla Prästhyttan som ligger närmast riksväg 66, är intressant ur ett namnperspektiv (japp, det blir ett sånt inlägg). Vad döps en plats till? Något som utmärker den, som gör den lätt att särskilja från andra platser*. Därför kan vi av namnet Finndammen och det närbelägna Gamla Finntorpet dra slutsatsen av att så här långt österut sträckte sig inte Finnmarken.

Fortsätt läsa →

Svensksjön en sval kväll

Omväxling i naturen.

Fler bilder sist i inlägget! Alla fick inte plats bland den löpande texten.

Vi hade gått på en tallhed hela dagen, men nu ändrade skogen karaktär. Tall ersattes av gran, vitmossa gav vika för grönt gräs, den platta heden för några små uppförsbackar.

cof

Jordkällare alternativt garnityr tillhörande skogstroll. Svensksjön, Grangärde församling.

Dagens mål, Svensksjön, låg nära, och att detta en gång i tiden hade varit bebyggda trakter skvallrade resterna av en jordkällare om. Som en tandrad i uppförstoring stack den upp ur grönskan strax öster om Svensksjöåns nordlopp.  Fortsätt läsa →

Trädgårn, Grand och Hedtjärn

Hedtjärn och Grand och Trädgårn.png

Dagens inlägg berör tre platser i Ludvika kommun. Hedtjärn, ute i skogen åt väster, samt Grand och Trädgårn som delar på samma cirkel mitt inne i stan.

När jag i början av 00-talet just hade blivit myndig och fick komma in på krogen utan att min äldre vän T behövde snacka in mig (på ett ställe med 23-årsgräns, icke desto mindre. Detta var på den tiden jag var nöjd med att misstas för sex år äldre) fanns det två ställen att välja på i Ludvika. Det ena var Trädgårn, som var ett sunkigt ställe i korsningen Fredsgatan-Carlavägen, och det andra var Grand, som var lite fräschare och låg på Storgatan. Grand hade en klibbig kortklippt heltäckningsmatta i baren och var trots detta det fräschare etablissemanget. Båda ställena är stängda nu. Trädgårn rev de till och med, för säkerhets skull. Fortsätt läsa →

Över heden nedåt Lilla Hedtjärn

Den aktuella heden heter Tuppmossheden och ligger intill Tuppmossen som vi stiftade bekantskap med vid besöket till Krusentorpas hål.

På hitsidan var det ont om iklivningsställen.

Och om de tre senaste baden bjudit på positiva överraskningar var det här dags för ett mediokert, dock inte utan överraskning*. Samma sorts svårgångna skog som omgav (södra) Vittjärn återfanns även vid Lilla Hedtjärn, så det var något av en lättnad när den gav vika för myrmark. Skor togs av, badtofflor togs på – och så kom överraskningen. Att en sjunker när en bit i myren och får klafsa sig fram längs strandkanten är inget nytt. Men att myren är så kall att en fryser om fötterna händer sällan när sjön bredvid åtminstone är 17 grader varm. Men här hände det. Termometern visade vid myrvattenmätning 10 grader! Kanske gick här samma källåder som rinner ihop med Storsjöån. Klart är att ett område på tiotals kvadratmeter höll källtemperatur. Sjön i sig var som nämnt i alla fall normalvarm; termometern orkade upp i 17,5 grader. Vi fick gå runt en del av tjärnen för att hitta kombinationen strandnära träd (till repet) och hyfsat djup så vi kunde ta oss i och upp. Upplevelsen som helhet lockade inte till merbad eller återvändo.

Fortsätt läsa →

Släktfunderingar vid Öratjärnsdammen

Innan Internets ankomst, när det krävdes energi och entusiasm för att släktforska, började vår släkt på pappas sida med min farmors mormors far, som kom från Skinnskatteberg. Det var länge vårt narrativ. Det var på sätt och vis behändigt ur fantasisynpunkt, för beroende på vart tankarna ville ta sig kunde hans förfäder i sin tur vara såväl valloner som svedjefinnar som vikingar. Med tanke på mitt intresse för Dan Andersson och dennes skrivna alster om just den finska invandringen såg jag mest framemot att hitta tidiga nybyggare från Finlands östra landskap i släkten.

Fortsätt läsa →

Nedre Noren på väg till Luossafest

Varje år sedan 1944 arrangerar Skattlösbergs bygdegille Luossafesten till minne av finnmarksskalden Dan Andersson. Luossafesten är som Uppsala reggaefestival fast med slokhattar istället för rastaflätor och något färre polisingripanden för brott mot narkotikalagstiftningen. Dessutom hålls den mitt ute i skogen och inte i Sveriges fjärde största stad. När Dan Anderssons popularitet var som störst befann sig 3 000 personer på Luossastugans tun. Det var den första söndagen i augusti 1988 och har världen någon gång varit nära att nå en kritisk massa av slokhattar på ett och samma ställe så var det där och då. Sedan dess har det gått närmare trettio år. De har slagit hårt på Luossafestens målgrupps förmåga att vandra de 800 kuperade meterna från parkeringarna på slåtterängarna uppe i byn ner till stugan, där Dan Andersson bodde under några år på 1910-talet. Det hindrar inte att parkeringen fortfarande behöver bemannas för att hindra att trafikstockningar uppstår på den mötesfria* byvägen. Men svunna är de dagar när en arbetsstyrka på tolv tretton personer sprang över stenrösena och pratade i komradior inte bara för att det var häftigt utan för att det behövdes för att inom loppet av ett par timmar lotsa in många hundra bilar i byn där det under lågsäsong inte bor mer än tjugo personer. Fortsätt läsa →