Plötsligt började I skratta. Så kul var det väl ändå inte just nu, tänkte jag. Här var vi på väg genom något så ovanligt som sankmark bevuxen med meterhögt gulgrönt gräs. Jag saknade helt vanligt myrlandskap, där sikten är god och man ser vad man sätter fötterna. Inte som här, där man tog ett ankeldjupt klafsande steg och förhoppningsvis kunde ta ett till precis inpå det förra utan större åthävor, men lika gärna kunde ha trampat ner i knähög gyttja. Jag såg ner mot fötterna, försökte hitta nästa tuva som kunde bära min vikt. Nej, särskilt kul var det då inte.