Sjöstatistik 2015 del 3 av 3

Vi har kommit till den sista delen av 2015 års sjöstatistik och kastar oss raskt in i flottyrmunkdiagrammets förlovade värld. Diagrammet nedan illustrerar information som du omöjligt kan vara utan, nämligen fördelningen av sjöar per hundrametersintervall avseende höjd över havet. Där ser vi att den största delen av alla bebadade sjöar hittills ligger mellan 200 och 299 meters höjd och att blott en är belägen mer än 500 meter över havet. 2015 års lägst belägna sjö var Botjärnen på 219 meters höjd medan den som tronar över alla andra i kommunen, Lejbergstjärnen, ligger 511 meter över havet. Det finns ett stort antal sjöar på 100-199 meters höjd, men dessa har inte begåvats med ett besök ännu. Däremot finns ingen sjö under 100 meter över havet; kommunens lägsta punkt ovanför marken är sjöarna Gårlången och Övre Hillen, som ligger på 138 meters höjd enligt senaste uppgifterna från Lantmäteriet (när jag växte upp var angivelsen minsann 137 meter, och så snabbt borde inte landhöjningen ha gått; alternativt är jag mycket äldre än vad jag tror).

 

 

 

 

 

 

 

Fortsätt läsa

Husen vid Hyttbacken sydväst om Gårlången

På Hyttbacken i Ludvika står några äldre byggnader som vid första anblick ser ganska oansenliga ut. Ja, för det otränade ögat ser de ganska oansenliga ut även vid en andra anblick. Men faktum är att dessa byggnader är några av de äldsta kvarvarande i hela Ludvika. De får finnpörtet på Finngammelgården i Skattlösberg att te sig närmast modernt med 1771 som sitt förmodade byggår. Husen på Hyttbacken är från sent 1600-tal eller tidigt 1700-tal och uppförda precis intill Ludvika ström, den korta men kraftiga fors som binder samman sjöarna Väsman med Gårlången/Hillensjöarna, och som är själva anledningen till att det över huvud taget finns ett Ludvika. För det var Ludvika ström som Gustav Vasa runt 1550 tyckte var ett schysst vattendrag att utnyttja för stångjärnssmide, och här anlades snart Sveriges första kronobruk, det vill säga ett statligt ägt järnbruk. De gamla byggnaderna vid Ludvika ströms kant minner om forna tider, när Ludvika var en industriort utan att orden ABB och HVDC-kontrakt behövdes. I sin enkelhet utgör de en fin kontrast mot Ludvika herrgård med tillhörande byggnader längre uppströms.

Hyttbacken Hyttbacken är inringat i rött mitt emellan Gårlången och Väsman. Karta från Lantmäteriet. Fortsätt läsa

Bredsjön: elva grader och hala klippor

Min badsäsong började redan första helgen i april, men det går ju inte att sticka under stol med att det är behagligare när det är tvåsiffriga grader i både vatten och luft. Helgen som gick tog jag hjälp av inte bara S2 på badutflykten, utan även D, som har erfarenhet från bad i jämtländska fjällsjöar i regn och blåst (medan S2 har erfarenhet av att titta på när D badar i jämtländska fjällsjöar i regn och blåst). Med dem som ciceroner kom vi till Bredsjöns sydstrand i lördags eftermiddag. 20160507_142445”Bredsjön”, tänker ni nu, ”har han inte redan badat där?” Fortsätt läsa

Sjöstatistik 2015, del 2

Vi fortsätter sammanställningskavalkaden med sådana genrer som bäst utsikt, knottigast, obehagligast, behagligast, nesligast och bästbildigast 2015!

Bäst utsikt
Utsikt är väl kanske inte det viktigaste attributet hos en badsjö. Men ett bad i rekreationssyfte behöver ha en vacker fond för att vara riktigt rekreerande. Därför kan jag med långsamt upptinande hand efter vårens första bad rekommendera sjöarna på den här listan. De har alla fått en fyra i betyg på den femgradiga skalan. Den springande punkten (the running dot) för dig handlar om din inställning till barrskog. Om du inte tycker om barrskog till dess yttre kommer du inte hålla med mig i min bedömning.

Fortsätt läsa

Sjöstatistik 2015, del 1

När jag började mitt projekt med att bada i alla Ludvika kommuns sjöar hade jag redan ett drygt halvdussin under mitt badbälte från tidigare i livet. Vi pratar förstås konventionella badsjöar som Väsman och Hillen och Norra Hörken men också Saxen (en av dem, det finns tre) och Nedre Noren, två sjöar som ingick i 2014 års badprojekt som gick ut på att bada 30 dagar på raken*. På två dagar i juli hade jag fördubblat antalet bebadade Ludvikasjöar, och jag har nu inför 2016 års säsong bara en sisådär 540 kvar. Året som gick var mycket lärorikt och lärde mig att uppskatta så skilda saker som insektsgift och personer som drar upp mig med rep ur vattnet. Jag har beskådats av holländska turister, varit nära att elda upp en raggsocka och blivit skrämd av en skogsfågel. Ja, som ni förstår har min bucket list blivit betydligt kortare redan första året. Fortsätt läsa

Vårbad 2016: Håjen

Tre grader i vattnet, lätt duggregn och en svag vind från sydväst. Den andra april och sjön Håjen bjöd på allt man kunde förvänta sig i gränstrakterna mellan Ludvika och Gagnef den här tiden på året. Längst ut på udden som inramas av Kalles bäck, Håjen och Håjensån stod två vinterbleka figurer och höll ett rep mellan varandra. Den ene var sedvanligt klädd för årstiden, i vinterjacka, rejäla skor, vantar och ett par jeans. Den andre bar endast mössa, ett par färgglada fingervantar och foppatofflor. Som om detta inte vore ögonbrynshöjande nog klev den andre plötsligt ner i vattnet, några meter från den tunna iskanten mellan udden och mitten på strömfåran, och doppade sig. Fortsätt läsa

Från Hawaii Beach till Stora Nitten

Efter en lång dag på badande fot slöts en cirkel vid Stora Nittens strand. Precis som på morgonen stod S och jag och frös på en sandstrand och hoppades att solen skulle komma fram, för just nu var det alldeles för kallt att bada. Men medan dagens första        strand låg i Smedjebackens kommun och inofficiellt lystrar till namnet Hawaii Beach låg Stora Nitten i rätt kommun och krävde därför ett bad. Så istället för att fika utan krav på bad en råkall augustimorgon blev det ett dopp utan fika en småkall augustieftermiddag. Vi tar en kapitulering av dagens två utomkommunliga badställen innan vi släpper fram sommarens sista Ludvikabad i bloggosfären. Fortsätt läsa

I brist på påskbad: Horntjärnen

myr horntjärnen

Planen var att redogöra för påskbadet 2016 den här helgen, men det blev inget påskbad 2016 på grund av smittsamma barn som ställde in resan. Så det anakronistiska inlägget, som likt julbadet och allhelgonabadet 2015 planerades att sprängas in i den ordinarie sjöredovisningslunken på ett lika ögonbrynshöjande sätt som låten ”Good Time” letade sig in på The Beach Boys skiva Love You från 1977, trots att den spelades in redan 1970, får skjutas på framtiden.

Fortsätt läsa

Grusade förhoppningar i Lilla Nitten

Vid Långvasselbron* pekar en skylt till vänster (eller till höger, beroende på vilket håll du kommer ifrån) som förkunnar att det är nitton kilometer till Nittkvarn. Det har det varit sedan 1909, då vägen söderut från Abborrberg anlades och underlättade trafiken i nordsydlig riktning genom finnmarken. Om du tycker att det var onödigt och ointressant vetande är boken Vägarna i Västernorrlands län. Typiska drag i deras naturgeografiska struktur och äldre utveckling jämte utblickar över det svenska vägväsendet i övrigt, speciellt i Norrland av Nils Friberg, utgiven 1951, ingenting för dig. Jag ska själv erkänna att jag inte läste ut boken, även om jag försökte, månaderna efter att jag stötte på den i finnmarkens kanske största privata bibliotek. All heder åt Nils Friberg vars förmåga att snöa in på ett smalt ämne jag ser upp till. Fortsätt läsa

Groeten uit Klosstjärnen

Lijsbeth van den Nieuwenhuizen och hennes man Pieter var på väg hem till Baambrugge efter två veckor i vildmarken. Ja, de hade ju förstås bott på en camping i sin husbil, men campingen i sin tur låg i Fredriksberg i Dalarna i Sverige, och det var väl bara machostinna före detta soldater som söker till Naked and Afraid som inte ansåg att det kunde räknas som vildmark. De hade haft en trevlig vistelse (Lijsbeth och Pieter alltså, inte de machostinna männen som söker till Naked and Afraid), precis som förra gången de var där, men semestern hade saknat det där lilla extra som man gärna sätter som rubrik på en semester när man sorterar in den i sina minnen. Som förra gången, när de fick lov att uppsöka vårdcentralen och en älg knallade förbi utanför läkarens fönster, vilket läkaren också såg men inte verkade tycka var något att hetsa upp sig över. Snarare blev han lite vresig över att behöva vänta ytterligare några minuter på att Pieter skulle varva ner så att han skulle kunna ta hans blodtryck. De här fjorton dagarna hade inte inbegripit några älgar, men paret hade bestigit Stora Kullerberget (231 meter högre än Nederländernas högsta berg), besökt den sjungande guiden i Luossastugan samt ätit sylt till maträtter som inga andra än svenskarna skulle komma på att ha sylt till. Men det här hade de gjort förra gången de var här också. (För övrigt var vanan att göra samma sak varje gång de besökte ett resmål anledningen till att deras nästan vuxna barn vägrade semestra med dem längre.) Kort sagt, resan saknade en unik upplevelse. Fortsätt läsa