Tacksamheten har visserligen en egen högtid, eller till och med två, för den dag som i Sverige kallas Tacksägelsedagen är visst inte samma sak som amerikanska Thanksgiving, har jag lärt mig i höst. Men jag kanske kan få uttrycka lite tacksamhet så här i juletider också?
Fortsätt läsaNatur
Swimrun 581:2021 Stora Fågeltjärn den gröna
Under swimruns är det viktigt med energipåfyllning har jag förstått. Jag ville inte att vi skulle vara sämre under min variant. Därför tog vi lunch och kaffe när vi sprungit fram till vindskyddet vid Stora Fågeltjärn då det ändå sammanföll med en regnskur. Springappen stod på 4,40 km, så vi hade 0 kilometer löpning kvar – men hälften av baden. Den disponeringen kan man ha åsikter om, men som jag skrev i förra inlägget är jag glad över att kunna springa över huvud taget. I hade å sin sida, av andra anledningar, inte sprungit sedan Tage Erlander var statsminister, så det var allt annat än två vana löpare som nådde fram till målet vid vindskyddet.
Konstigt uttryck det där. ”Allt annat än”? Det var det ju rakt inte. De allra flesta saker var vi ju inte alls. Vi var ju, till exempel, verkligen inte två exemplar av originalutgåvan av Mark Z Danielewskis House of Leaves, även om det nästan hade varit mindre märkligt än vad den boken är.
Fortsätt läsaFrisk vind från Finnsjön
Vi lämnade civilisationen, som här får representeras av sommarstugeområdet Vallen vid Hällsjön, och begav oss ut i hemtama trakter: Skog utan stig, en udde och inte de allra behagligaste badmöjligheterna. Ni har läst om det förut. I och jag har upplevt det förut. Det var dags igen.
Fortsätt läsaFinnmarkens minsta sandstrand: Grantjärn
För sex år sedan utsåg jag Holmsjön i Säfsens socken till innehavare av finnmarkens minsta sandstrand. Det kan ha varit förhastat. Ty vid Grantjärn hittade S2 och jag en aspirant på den titeln.
Fortsätt läsaFurubergs-Mosstjärn och en bok med posten
Visst minns ni att jag var med i Naturmorgon häromhösten? Jag tyckte det var en väldigt behaglig upplevelse – klart mer så än när man i Aftonbladet TV ombad mig visa hur jag tog mig i besvärliga tjärnar utan att ha en tjärn att visa på. Naturmorgons programledare Mats Ottosson hade en stor del i att det blev ett bra inslag, för som C uttryckte det efter att ha hört programmet: Han fattade vad det handlar om.
Fortsätt läsaOktober i Norra Pungtjärn
Norra Pungtjärn, Grangärde socken, 24 oktober 2021. Nordanvinden kyler ner oss och utgör en skarp kontrast mot värmekänslan i benen, som kommer sig av risporna från det döda blåbärsriset. Tio meter bakom oss, i fåfängt lä bland de glesa träden, hänger vinterjacka, tröja, t-shirt, ulltröja, strumpor, byxor och överdragsbyxor på trädgrenar. Två par tjocka skodon står i undervegetationen.
Fortsätt läsaEn adventstur till Ljussjön där inte mycket gick som planerat
Jag hade visionen klar: Vi skulle till de kuperade kullarna i norr, vandra runt i öde skogar, bada vid iskanten i de små skogstjärnarna vi passerade. Det var en bra vision.
Implementerandet av den gick sådär.
Vi kom visserligen till de kuperade kullarna i norr, det stadsnära skogsområde en mil norr om Ludvika som avgränsas av riksvägar 50 och 66 samt länsväg 644. Förvisso skulle vi också komma att vandra runt – i cirklar – i skogarna, men de var inte öde och badandet blev inte så mångsjöat som jag hade avsett. Så här hade planen lytt på förhand:
Fortsätt läsaRybergsforsens missvisande namn (Ryberget runt 2018)
Motvilligt lämnade S och jag Sumparna och de många frågor som uppstod vid och om dem. Okej, det var kanske mest jag som såg det fascinerande med en hög, smal ås mellan två småtjärnar, men vi gick därifrån i alla fall. Nu var siktet inställt på något så ovanligt som ett forsbad. Söderut, med solen i ansiktet när den tittade fram, strävade vi. På en vändplats intill Låsån fyllde vi på med lunch och kaffe. Mörka regnmoln tornade upp sig och österut gick åskan. Jag såg framför mig ett dramatiskt bad i en strömmande Rybergsforsen med blixtar som slog ner omkring oss.
Med filmare och kock till Norra Kullertjärn (3/3)
Del tre i årets hösttrilogi utgörs inte så mycket av bad eller vandring, utan av en trevlig kväll i en liten stuga ute i skogen. Stugan är den finaste raststugan i hela kommunen, av dem som jag har besökt, och är belägen vid Skifsens östra strand. I år var fjärde gången jag var här, men det var första gången jag åt kyckling som hängts upp och grillats bredvid en eld.
Med filmare och kock till Norra Kullertjärn (del 2/3)
Efter förevigat bad vid Norra Kullertjärn (det inlägget är uppdaterat med fler bilder, gå gärna dit igen och titta) gick vi tillbaka mot bilen. Det lilla flacka vattenfallet som vi skymtat från vägen fick en närmare påhälsning. Det forsade bra – undrar hur det ser ut vid vårfloden?
Medan vi sa hejdå till Johannes som stått för filmandet kom en jägare som varit ute och förberett inför jakten. (Anledningen till att vi över huvud taget kunde få till en tur så här sent var att älgjakten började ovanligt sent i år, 14 oktober.) Han undrade om vi hade fått några fina bilder. Jag berättade att det var jag som stod i blickfånget eftersom jag ska bada i alla 581 sjöar i kommunen. Jägaren satt i sin bil, så han kunde inte rygga tillbaka, men annars hade han nog gjort det inför ett sådant märkligt påstående. Det syntes verkligen på honom att det var bland det sista som han förväntade sig höra. Kul!
H och jag var nu alltså på väg uppför Stora Kullerberget. Som jag nämnde i förra inlägget har jag varit där tidigare, och det kommer bli fler gånger. Utsikten är milsvid. De böljande kullarna av mörkgrön barrskog i alla riktningar, med för säsongen insprängda gulnande björkar, bryts bara av av det viktiga för mig: sjöarna. Klicka på bilden här nedan (jag har gått loss i MS Paint igen):
Uppe på toppen av berget har den lokala skoterklubben byggt en ny klubbstuga. Där uppe åt vi lunch, ty nu är den färdigbyggd och öppnad för allmänheten och inte bara för dem med nyckel, som I och jag upptäckte 2016. Det var bra, för som bekant blåser det på toppen och därtill kommer det visst regnskurar också. Kock H bjöd på linssoppa – värmd över öppen eld – grillad halloumi samt finskt hårt bröd med äkta smör. En fullträff i Finnmarken!
På vägen till toppen går man förbi den sista byggnaden från vad som en gång i tiden var en by tillräckligt stor för att ha skola. Jag fotograferar byn Kullerns sista hus varje gång från ungefär samma vinkel. Nu har en vägg rasat, och frodiga granar visar ingen som helst respekt för privat sfär. Står huset upprätt nästa gång vi kommer?
I nästa del berör vi matlagning bredvid öppen eld!
581 sjöar 