Oftast är det enkelt. En sjö har en del och ett namn i tydlig singularisform. Någon enstaka gång delar två små sjöar på ett namn, t ex Hälltjärnarna, men det är fortfarande inget problem på taket, biffen är spikad och allt sånt där, för det finns inga frågetecken om vilka, eller hur många, vattensamlingar som åsyftas. Även om det inte alltid är lättbadat är det lätt att förstå vad som ska göras.
”… och sen kommer vi fram till Stora Låsens nordstrand. Där kan vi slå upp tältet direkt på stranden.” Fram till den meningen hade det varit en bra plan både på papperet och i verkligheten. Dagen hade bjudit på många bad i fin natur precis som tänkt, men för avslutningen hade jag missat två viktiga aspekter. För det första innebär en nordstrand om kvällen att solen försvunnit från den. För det andra är sandstränder kalla om nätterna när solen inte längre värmer upp dem, och oavsett tid på dygnet är de hårda – som de små bitar av sten som de faktiskt består av – att sova på.
Naturen på Rytjärns östra sida har en utdragenhet som jag verkligen gillar. Skogen glesnar långsamt ur, sakta blir marken våtare. Träden blir lägre, börjar utöva social distansering. Till sist är det bara myr, ödslig som Ekonomikumparken i Uppsala denna märkliga sista april. Och därefter Rytjärn, glittrande i den sena eftermiddagssolen.
Det här är ett inlägg om en vägkorsning i Ludvika kommun. Låter det torrt och tråkigt? Gläd dig i så fall åt att resten av bloggen handlar om sjöar i Ludvika kommun, och sjöar är ju per definition inte torra. Låter ett inlägg om en plats där fem vägar möts långt ute i finnskogarna istället oerhört intressant går det bra att läsa vidare här.
Motvilligt lämnade S och jag Sumparna och de många frågor som uppstod vid och om dem. Okej, det var kanske mest jag som såg det fascinerande med en hög, smal ås mellan två småtjärnar, men vi gick därifrån i alla fall. Nu var siktet inställt på något så ovanligt som ett forsbad. Söderut, med solen i ansiktet när den tittade fram, strävade vi. På en vändplats intill Låsån fyllde vi på med lunch och kaffe. Mörka regnmoln tornade upp sig och österut gick åskan. Jag såg framför mig ett dramatiskt bad i en strömmande Rybergsforsen med blixtar som slog ner omkring oss.
Det här inlägget berör den här delen av världen. Kartor från Lantmäteriet.Fortsätt läsa →
Idag blev det så långt och så många olika spår att vi provar oss på underrubriker.
Strandbild. Sumparna, Ludvika kommun, 14 juli 2018.
Rekapitulation
Turens första sjö, Näckbladtjärn, var ett av de sämsta baden någonsin, men nu sken solen och vi gick österut längs tallheden. Söder om oss låg Isberget, en nordsluttning som fått sitt namn för att is ligger kvar länge om vårarna, mellan de djupa skrevorna i den steniga terrängen. Så här års, mitt under värmeböljan i juli 2018, lär all snö ha smält för längesen, namnet och egenskaperna till trots.
Förväntningar – och Dr Snuggles
Apropå dåliga bad hade jag farhågor om att de två småpölarna Sumparna inte heller skulle vara så superduperbehagliga, med tanke på deras namn och allt, men här hade jag fel. Istället för två förväntade dyhål fick vi stifta bekantskap med projektets eventuellt första död-is-sjöar. Lustigt ord. Skulle gå att skriva utan bindestreck men då skulle i alla fall någon haka upp sig på ordet dödis och se det som samma typ av ord som t ex Råttis i Dr Snuggles, och det skulle vara förvillande. Apropå Dr Snuggles skulle jag behöva ha en leta-rätt-på-allt-maskin när jag är ute på mina turer och hastigt packar ner termometern i närmaste ficka och sedan inte hittar den. Men nu var det varken det eller Dr Snuggles jag skulle skriva om. Jag skulle skriva om istiden och när den slutade. Då formades nämligen Ludvika kommuns topografi så som vi känner den idag (i stora drag).
Hösten 2019 blev året då allmänheten fick chansen att bli varse om att det finns en man som ska bada i alla 581 sjöar i Ludvika kommun: I september gjorde Naturmorgon i P1 en intervju med mig om mitt badande, och bara någon vecka efter det fick jag yttra mig i samma ämne för Tilde de Paula i direktsändning i TV4. Besökarantalet på bloggen siktade mot trädtopparna, missade och försvann i atmosfären någonstans ovanför Ickorrbotten.
Det här blir ett lite annorlunda inlägg. Som titeln anspelar blir det också ganska långt, om än inte de 1 267 069 ord som utgör Marcel Prousts kakbok. Ni ska få följa med på en guidad tur om det som på psykologspråk kan kallas de etablerande omständigheterna kring det här projektet. Det kommer bli massor med avstickare från huvudspåret, men jag lovar att vi hela tiden kommer kunna skönja en röd tråd i det hela. Låt gå för att tråden ibland kommer ha trasslat ihop sig ganska ordentligt, att det kan vara frustrerande att reda ut sådana härvor och att det ibland bara kommer att gå att betrakta sagda tråd genom en repig plexiglasskiva. Men ändå, tråden är där, så välkomna in. Jag klipper era biljetter här. För allt i världen, lämna inte gruppen. Fortsätt läsa →
När jag skriver det här i december är det plusgrader, blåsigt och regn utanför fönstret. Ungefär samma väder, om än något varmare, var det för ett halvår sedan när datumet skrevs 30 maj. Det var långhelg och I och jag hade bokat in en dagsbadtur. Vi hade inte bokat in 10 grader och lätt regn hela dagen men det fick vi ändå. Här skulle badas!
Dagen gjorde anspråk på att illustrera uppslagsordet ”gråmulen”.Fortsätt läsa →
Del tre i årets hösttrilogi utgörs inte så mycket av bad eller vandring, utan av en trevlig kväll i en liten stuga ute i skogen. Stugan är den finaste raststugan i hela kommunen, av dem som jag har besökt, och är belägen vid Skifsens östra strand. I år var fjärde gången jag var här, men det var första gången jag åt kyckling som hängts upp och grillats bredvid en eld.