Åker med gles skördningsfrekvens.
Efter tystnaden vid Harkullhöjden gick vi längs den västra sidan av Skifsen i ordnad granskog, planterad på mark som en gång i tiden mödosamt röjts fri från sten för att bli nästan lika mödosamt odlad. Fortsätt läsa
Deskriptiv statistik! Just när ni trodde att nyårsdagen inte kunde bli bättre! Fortsätt läsa
Förra årets vinterbad: kommer överens med S2 om att höra av sig till honom kl åtta för att se att han är vaken. S2 hör själv av sig 7.50 om att han redan är uppe. Upphämtning kl 9 och badtur genomförd utan problem.
Årets vinterbad: kommer överens med S2 om att höra av sig till honom kl åtta för att se att han är vaken, varpå han inte svarar 08.03, 08.17 eller 08.39. Åker och handlar korv inför dagen. Parkerar utanför S2. Ringer igen 09.11. Går ett varv runt huset. Släpps in i porten av granne. Når andra våningen och hör S2:s väckarklocka genom dörren. Håller in ringklockan intermittent i tio minuter. Förklarar för grannen som åter kommer ut och ger mig en konstig blick att S2 sover djupt och att han visst är hemma vad grannen än tror och att jag har varit med om det här förut, om än inte just på jullovet ifjol. Ringer på i fem minuter till. Säger ho-ho i brevinkastet. Sätter mig i bilen och misströstar. S2 hör av sig 09.32 om att han är uppe. Upphämtning 09.37 och badtur genomförd utan problem.
Hallonhygge. Skärsjön eller Mörttjärn i bakgrunden.
Efter Stentjärn satte vi av rätt upp i en skog som inte längre fanns. Hygget var bra för utsikten och för hallonsnåren. Solen tittade också fram. Det var bra så länge vi stod stilla och åt hallon*. När vi började röra på oss igen, uppåt och uppåt, blev det varmt, för efter Stentjärnsbadet hade vi satt på oss regnbyxor eftersom det var blött i skogen och några stänk hotade om mer vertikal väta. Till sist, efter fyrtiofem höjdmeter och åttahundra längdmeter i ostigat hygge och ostigad skog, stod vi och tittade på Kviddtjärns solglitter. Som väntat låg den mitt ute i skogen utan någon bebyggelse i närheten. Som oväntat låg det en båt på andra sidan, och inte långt ifrån den något som såg ut som en brygga. Hitsidan av sjön var inte badvänlig, så vi gick till bryggan. Fortsätt läsa
Den enda bebyggelsen vid Stentjärn, en sommarstuga, skymtar på andra sidan sjön.
Två tjärnar och en lunch senare gick vi längs den hundraåriga grusvägen och upptäckte att vattnet började ta slut. Inte vattnet i sjöarna, även om vattenståndet var lägre än normalt, men väl vattnet i våra vattenflaskor. Därför blev vi glada över att genom den stilla vinden höra porlet från en skogsbäck, som kastade sig nerför på sin väg från Brakotjärn till Stentjärn. Ett så idylliskt rinnande vatten är friskt vatten, resonerade jag, och om det var så eller om vi hade otur och tappade upp våra flaskor med vatten kontaminerat med dött djur eller spillning från dött eller levande djur lär vi aldrig få veta, men det återkommer vi till i senare inlägg. Fortsätt läsa
Ett hygge som övergick i myr som övergick i gungfly som övergick i tjärn som det föll några tentativa regndroppar på. Det var scenen som mötte oss när vi kom ut ur slyn och åter hade fritt siktfält. Inte det vackraste landskapet i skogen och inte den mest lättbadade tjärnen eller det sympatiskaste vädret. Här skulle badas. Fortsätt läsa
Gräset var vått men inte stigen. Himlen var mulen men inte regnig. Jag hade gummistövlar. Till och med I hade gummistövlar. Skifsen runt 2017 startade med en behaglig promenad längs Skifsenleden, en 22,5 km lång vandringsled mellan Säfsen och Skifsen. Vi skulle förstås inte gå hela leden, för den går bara direkt förbi sex sjöar och det är lite dålig utdelning för två mils vandring. Som jämförelse har jag planerat turer med det dubbla på halva sträckan. Dagens plan var alltså någonting däremellan. Brakotjärn skulle bli vårt första av sex badstopp under nio kilometer. Tja, sju badstopp blev det ju, men i sex unika sjöar. Fortsätt läsa
Ibland behöver en ändra sig. Vara flexibel. Tänka om och tänka nytt. På jobbet är det inga problem för mig. Jobbar en med människor går det sällan att följa en detaljerad planering och en hittar sig ofta i situationer där improvisation är vägen framåt. På fritiden och ute i skogen är det skillnad. Har jag planerat en badtur som innebär 7,5 kilometers gång i stiglöst land, nio sjöar, sex berg och en massa barr i gummistöveln tycker jag alls inte om när verkligheten sätter käppar i hjulet för mig. Det gjorde verkligheten denna 5 augusti, när I och jag hade planerat att följa upp fjolårets Motvindsbad med en tur med betydligt behagligare väder. För vädret hotade med att inte vara ett dugg behagligare och den stiglösa skogen var nyregnad och tanken på att sova i tält under skyar som verkade kunna öppna sig när som helst lockade inte särskilt mycket. Fortsätt läsa
Det är något speciellt med dammar. Något lockande som jag ändå inte tycker om. Jag tror att det har att göra med att de bara är här på besök. Fortsätt läsa
Det finns en del oförtjänta namn i skogarna häromkring. Namn som inte alls verkar beskriva platsen ifråga, men som ändå har klamrat sig fast, hävdat sin rätt, och står att läsa på kartor och vägskyltar. Silverhöjden är ett bra exempel. Den som förväntar sig en solglittrande, högt belägen by med pittoreska gårdar blir troligen ganska besviken av att komma ner i en djup dal med en gudsförgäten camping och en stor röd hangar med texten Överskottslager i stora vita bokstäver. I stan har vi Ludvika ström, som efter vattenkraftverkets byggnation knappt gör skäl för namnet Ludvika rännil. Längst bort i väst ligger Antiberget, som inte alls är en dal som man skulle kunna tro, utan ett berg.* Och flyttar vi än en gång blicken över kartan, till de nordligaste utposterna (sånär som på det konstiga hornet som utgör kommunens allra nordligaste spets) möts vi av det föga lockande namnet Lorttjärn, som är dagens sjö att redovisa. Fortsätt läsa
581 sjöar 