Det är dags att presentera de senaste badturernas lyxprodukt, som förgyllt redan silverkantade skogsstrapatser. Jag har fått höra att jag tar med mig för mycket grejer när jag ska ut i skogen. Jag håller inte med. Det finns ingen anledning att göra avkall på bekvämlighet för att man vill vakna upp på en strand i finnmarken där fåglarna prasslar och vinden kvittrar i träden. Tvärtom, ju bekvämare desto större chans att det oftare blir av.
Så en vår köpte jag en bastu som ryms i en ryggsäck att ta med.
När jag satt i aprilsolen och kontemplerade över det här inlägget kom jag till en insikt. Inget som skakar om världen i form av ett äpple som trillar ner från ett träd, men ändock en insikt, ödmjukande som få. Häng med här:
Här går jag omkring och säger att jag har badat i över etthundrafemtio sjöar i Ludvika kommun. Det är sant till en viss del. Ett mer rättvist uttryck vore ju att säga att jag har badat i delar av etthundrafemtio sjöar. Väldigt små delar. Ta mars månads bad till exempel. Det ägde rum i Lilla Laxsjön i kommunens nordöstra del, och det samtidigt som ungefär 99,947 procent av sjön var isbelagd. En bedrift i sig, kan man tycka, men avrundar man det har jag ju inte badat i sjön alls. Till allra, allra största delen är Lilla Laxsjön obebadad av mig. Ännu mindre blir mitt bad om man inte bara ser till ytan utan även till djupet. Under det snabba, obehagliga badet vid den lilla bäckmynningen rörde jag mig kanske i tre kubikmeter av sjöns volym. Med lite överslagsräkning och ett hastigt höftande av Lilla Laxsjöns medeldjup innebär det att jag enbart har badat i 0,0025 procent av sjön.
I somras utförde jag ett vågat experiment. In i bilen lastade jag termometer, badskor och två barn och begav mig ut i wifi-löst land på jakt efter en badtjärn. Ja, aktuell skog var inte bara fri från wifi, utan även fri från mobildata, så en etiknämnd hade nog aldrig godkänt experimentets upplägg. Medan barnen fortfarande var upptagna med att greppa konceptet ”ingen mottagning” föste jag dem genom sly och ungskog till något så vackert som en till tjärn som heter Långtjärn. Samtidigt som de fick direkt erfarenhet av att myrar kan vara nästan knastertorra i ytskiktet på ena stället, för att alldeles bredvid vara sankmark på riktigt, informerade jag om att Långtjärn, minsann, var Sveriges vanligaste, om än inte Ludvikas vanligaste, sjönamn. Jag satte den från omvärlden avskurna telefonen i handen på ett av barnen, bad dem ta kort och gled ner i vattnet.
I somras sprang frun och jag till Hakalamm på en sällsynt utflykt utan barn. Vana vid plattare löpterräng än bergen i Grangärde finnmark protesterade lår och vader om vartannat: ”Är vi framme snart?” kunde vi höra från en meter över marken, så det var egentligen inte så stor skillnad från en utflykt med barn. Men framme var vi långtifrån, för vi var ute på sommarens längsta och mest kuperade löptur. Första vätskekontroll tog vi vid Heby källa, där klart och kallt vatten sipprar upp ur marken som om det inte var något konstigt med det.
Längs vägen till Hakalamm kan man höra forsandet från Pillisoån, som för med sig finnmarkens vatten ut i Burån och, långt senare, Saltsjön. Förutom att vara ett vackert vattendrag är Pillisoån ett av mina favoritortnamn, för på det lokala tungomålet uttalas det med ytterligare en vokal på slutet: Pillisoåa, där man får bromsa in hastigheten på o och å för att få till det rätt. Pillisooååa.
Vid Hakalamm var det dags för det andra stoppet och bad. Hakalamm är en fisketjärn med tillhörande faciliteter som bryggor, vindskydd, eldstad och soptunna. Det ska även gå att hyra båt enligt hemsidan. Det erbjudandet nyttjade vi inte utan nöjde oss med att bada från en av bryggorna. Det låter inte särskilt äventyrligt, men det är inte så bara att ta sig upp på en brygga som saknar stege. Det visste jag sedan Östansbotjärn.
Bevuxen brygga, utan stege.
När vi väl kommit upp sprang vi – i en generös bemärkelse av ordet – längs vandringsleden Gruvtrampen och bjöds på fin utsikt över blånande berg vid ett hygge. En fin respit innan det återigen steg uppåt. Senast jag gick Gruvtrampen var lite mer än tjugotre år sedan. På den tiden hade Ludvikas niondeklassare nattvandring i slutet av vårterminen och gick de 22 kilometerna från Grängesberg till Skattlösberg för att inmundiga kultur vid Dan Anderssons minnesstuga Luossastugan.
Nattvandring antyder att vandringen skedde på natten, men så var inte fallet. Jag tror att vi förväntades sova på natten, men vi var några som tyckte det var en bättre idé att sitta runt lägerelden tills solen gick upp. Att vi skulle gå ytterligare nio kilometer dagen därpå kändes högst irrelevant där och då, men blev snart klart påtagligt. Jag minns inte så jättemycket av dag 2 och den del av leden som frun och jag sprang på i nutid, men det var säkert fint redan 1999.
Väder: 19 grader, mulet Vattentemperatur: 19,5 grader Höjd över havet: 256 meter Botten: dy (1) Vatten: u.a. (3) Strand: torr, stenig tallmark (3) Placering: några kilometer sydost om Skattlösberg (3) Tillgänglighet: 20 meter stig från vägen (5) Faciliteter: brygga, vindskydd, eldstad, soptunna Officiell badplats: nej Folk: 0 Fiskesjö: ja, tillhör Sunnansjö FVOF Återvända: kanske
Jag gillar överraskningar! Eller, nja, jag gillar överraskningar som är positiva, inte innebär så stor förändring och inte kräver att jag måste ändra mitt tankesätt kring någonting allt för mycket, så med andra ord långt ifrån alla. Men överraskningen jag har i åtanke här och nu tyckte jag mycket om:
Tjugohundratjugotre! Blir det året när vi behöver räkna ut vad som är klokast av att
sälja badbyxorna för att ha råd med värme
ha på sig badbyxorna för att låta dem värma en
elda upp badbyxorna för att på så vis bli varm?
Förhoppningsvis behöver vi aldrig undersöka hur begagnatmarknaden för badkläder ser ut, eller ta reda på hur bra de brinner. Vad jag däremot redan har undersökt och tagit reda på är hur statistiken för 581 sjöar föll sig i år, och det är ju därför ni är här.
Ännu var det bara november, men ett alldeles lagom täcke av snö hade lagt sig över Pringeltjärnsberget. Längst in i flikarna av Pringeltjärn låg ett tunt islager, och vattentermometern skvallrade om att det snart skulle växa sig större: 0,0 grader. Det blåste lätt från norr och några försiktiga snöflingor smälte – knappt – på tjärnens yta.
Lämpligaste vägen mellan Hamptjärn och Grävlingtjärn lär ju vara stigen söderut som leder ut på skogsvägen västerut, men hade jag tänkt på att den fanns hade vi aldrig kommit ut på höjden på hygget, och då hade vi aldrig sett älgen. Delvis för att vi skulle ha passerat partiet där vi såg den långt innan den kom dit, eftersom det är lättare att gå på en stig än genom kuperad skog, delvis för att utsikten gav så mycket bättre överblick än stigen skulle ha gjort.
Nästa bad i ordningen att redovisas ägde rum vid Hamptjärn nära Rifallet, och då finns det all anledning att åter ta upp farmors morfar, Gustavsson. Rifallets skolhus är byggt av honom, och det är allt jag behöver för att knyta honom till det här blogginlägget. Gustavsson var som tidigare avhandlats likkistsnickare i grannbyn. Till slut gick ju även han och dog och blev begraven, och det vore väl helt i sin ordning om inte en oväntad möjlighet som jag behöver ha hjälp med plötsligt dykt upp: Vad ska vi göra med han och fru Gustavssons gravstenar?
Plötsligt började I skratta. Så kul var det väl ändå inte just nu, tänkte jag. Här var vi på väg genom något så ovanligt som sankmark bevuxen med meterhögt gulgrönt gräs. Jag saknade helt vanligt myrlandskap, där sikten är god och man ser vad man sätter fötterna. Inte som här, där man tog ett ankeldjupt klafsande steg och förhoppningsvis kunde ta ett till precis inpå det förra utan större åthävor, men lika gärna kunde ha trampat ner i knähög gyttja. Jag såg ner mot fötterna, försökte hitta nästa tuva som kunde bära min vikt. Nej, särskilt kul var det då inte.
Vissa sjöar får man anstränga sig lite mer för att komma nära inpå.Fortsätt läsa →
581 sjöar 