OS i Paris är just avslutat. Bland de svenska höjdpunkterna finner vi överlägsna vinnare i form av Sarah Sjöströms guld på 50 m fritt den 4 augusti och Armand Duplantis världsrekord i stavhopp dagen därpå. Sarah Sjöström började simma när hon var nio år. Armand Duplantis började hoppa stav när han var tre. Det betyder att de tillsammans har utövat sina respektive gebit i fyrtiotre år. Håll den siffran i huvudet ett tag, den kommer bli aktuell snart.
”Hur går det med badandet?” är en fråga jag ganska ofta får, och jag berättar så gärna. Följdfrågan brukar vara hur många sjöar jag har badat i vid det här laget, men det är bara vid ett tillfälle den frågan i sin tur har följts av ”Inte fler?” Det gjorde mig lite förvånad, för någonstans tror jag ju ändå att det är ganska få personer som har badat i 160+ sjöar, men jag kan förstås ha fel.
Fortsätt läsaMin vän M gjorde mig häromveckan uppmärksam på fenomenet straight lining. Det innebär att man går från en punkt till en annan på en rak linje, till exempel genom ett helt land. Det skulle vara jättesvårt att göra genom Sverige på de breddgrader som går genom Ludvika kommun, där du aldrig kan vara längre än 3 100 meter från en namngiven sjö. Sjöar vet ju de flesta att man inte bara går rakt över – om de inte är frusna, vill säga. Vattensamlingar på myrar, däremot, kan man visst få för sig att gå rakt över/genom, för hur svårt kan det vara? Så resonerade mannen bakom Youtubekanalen GeoWizard – som myntade begreppet straight lining – när han korsade Norge i en rak linje.
Fortsätt läsaGenom naturreservatet Malingarna går en riksväg rakt över den mest sevärda delen. Det låter ju tillgängligt så det förslår, om än inte särskilt genomtänkt ur naturhänseende. Men om man betänker att den här sträckan har varit del av färdvägen mellan Mälardalen och Västerdalarna i åtminstone tusen år kan man ju åka runt och känna sig historisk där uppe på rullstensåsen.
Bloggens undertitel Från Väsman till Paddflyet antyder att Paddflyet är den minsta vattensamlingen i kommunen, men faktum är att jag långt innan det här badandets era badade i en ännu mindre vattensamling i kommunen. Och precis som jag lyckades bada i Siljan (den som är 354 kvadratkilometer stor) och Siljan (den som är 3540 kvadratmeter stor) på samma dag lyckades jag bada i den mindre vattensamlingen och kommunens största sjö Väsman på samma dag. Eller snarare natt.
Fortsätt läsaDet var tjugofyra dagar efter Interventionen och jag satt på den luftkonditionerade verandan och blickade ut över öknen. Den vita markens skarpa ljus dämpades något av mina solglasögon i billig plast. Jag fick ge mina medarbetare att det var ett bra ställe med inlyssnande personal. Förutom solglasögonen som jag bad om hörsammade de åtminstone under de första dagarna min önskan att kalla mig 176-176 efter min favoritbjörnbuse, men lagom till Cesar Chavez-dagen upplyste man mig om att det fick räcka med det nu. I den kvalmiga kaliforniska värmen stod 581 sjöar-koncernen på randen till en organisationsgenomgripande förändring till det bättre, men vi behöver spola tillbaka Ferro Chrome-bandet en smula för att ni ska få hela bakgrunden.
I höstas fick ni i en följetong följa mitt 40-årsfirande ute i skogen, men det fanns en lucka i den serien som jag nu täpper till. Jag låter mina ciceroner redovisa för kvällens händelser i en timmerstuga långt bort från civilisationen:
Från den fuktiga, grusströdda marken är det ett par trappsteg upp till farstubron. Vi träder in genom den bastanta trädörren och står i halvdunklet i en på bredden avlång förstuga. Här luktar det regnkläder och tjärnvåta handdukar; de hänger så tätt att vi får skjuta dem åt sidan så vi kan ta oss in i själva stugan. Där inne är det varmt! Det dånar från kaminen i det bortre hörnet och vi lägger lite förvånade märke till att den istället för en vanlig kokplatta har en stenplatta ovanpå vilken det står en kastrull. Vårt otränade öga bedömer att det är en frilagd S:t Eriks-platta i dansk sjösten, men det är lite för svagt ljus för att vi ska vara helt säkra. Belysningen, ja. Förutom det regniga kvällsljuset som sipprar in genom två fönster lyses utrymmet upp av stearinljus i tomflaskor och en gullysande batteridriven lampa. Det är mysigt!
Fortsätt läsaJag visste att jag hade påbörjat ett inlägg om den här sjön. Tänkte att jag nog bara behövde finlira texten lite grann och lägga till bilder. Öppnade Anteckningar på telefonen och scrollade ner. Under rubriken Rudputten hittade jag följande text:
”Det är brant på skogen.”
Det var allt. Ibland är det en väldigt liten hammare som inspirationen slår till en med. Men vi tar väl det vi har och utgår från det?
Fortsätt läsaNyår?
Tack gärna, jag tar ett med färre startade krig om det finns!
Vi ska se vad vi har hemma.
Världen fortsätter visa tecken på en allvarlig psykisk störning. På med skygglapparna så gräver vi ner oss i bloggstatistik och skapar oss lite andrum.
Fortsätt läsaJag har badat i havet igen. När det bar av senast var det juli och jag var ju inte helt såld på det som ni kanske minns. Så varför inte göra ett nytt försök, fast under en annan årstid? Den här gången hette det Röda havet istället för Östersjön.
Så här var alltså havet som Moses delade. Mitt första intryck, när jag själv var på plats, var att det ju absolut var en bedrift i sig, inget snack om saken, men att Moses och hans följe, om det av någon anledning inte hade funkat att dela på havet, hade kunnat vada över, ty det var väldigt långgrunt. Det gjorde inte så mycket att det dröjde på djupet, för det var ändå 25 grader varmt och det ska vi sanningsenligt plita ner på plussidan.
