Bloggens undertitel Från Väsman till Paddflyet antyder att Paddflyet är den minsta vattensamlingen i kommunen, men faktum är att jag långt innan det här badandets era badade i en ännu mindre vattensamling i kommunen. Och precis som jag lyckades bada i Siljan (den som är 354 kvadratkilometer stor) och Siljan (den som är 3540 kvadratmeter stor) på samma dag lyckades jag bada i den mindre vattensamlingen och kommunens största sjö Väsman på samma dag. Eller snarare natt.

Det var augustinatt 2003, kanske den nionde, kanske så sent som den sextonde. Det var mörkt men fortfarande varmt och ingen doft av höst hade ännu trängt sig på som en objuden gäst som förstör festen. Festen, i form av en sommar i Dalarna där man fyller tjugo, var i full gång, den här kvällen på Trädgårn. På tidigt 00-tal fanns det två ställen i Ludvika att gå ut på om man inte var gammal, alltså över trettio och därmed även hade Silver Dollar att välja på – Trädgårn och Grand. Grand var det fräschare alternativet, Trädgårn det varmare, i bemärkelsen trängre och med sämre ventilation. På Grand hade man en rökmaskin medan jag tror att Trädgårn förlitade sig på röken från gästernas cigaretter och sagda underdimensionerade ventilation. Och medan Grand kändes som en nattklubb byggd för just det syftet gav Trädgårn intrycket av en ockuperad villa som det återkommande pågick en på gränsen till urspårad hemmafest i. En trång, brant trappa ledde upp till dansgolvet, och att ingen någonsin bröt nacken i den är anmärkningsvärt. Dansgolvet var i storlek som ett mindre vardagsrum och omgavs på två sidor av en midjehög rumsavdelare i trä. Man kunde dansa på dessa också. Från avdelarna gick två metallstolpar upp i taket. Jag minns, ett smärtsamt, whiskymarinerat minne, att det gick att dansa runt dem också.

Stod man på golvet i cigarrettröken framåt klockan två när diskjockeyn vevade igång ”Sommartider” kunde man känna hur golvplankorna sviktade. Det var fest.

Jag har tidigare skrivit om Trädgårns klientel, och att det inte alltid var den bästa stämningen, särskilt inte i trängseln i den branta trappen. Men som framgår av det här inlägget fanns en annan sida också – konstigt hade det väl varit annars, eftersom jag ändå gick dit regelbundet under fem sex år.

Som namnet skvallrar om fanns det en utomhusdel på utestället. Det var där vi satt den här natten, vid ett bord nära ingången intill den vita muren mot Fredsgatan. Jag minns inte vilka alla ”vi” var, för de flesta var främlingar eller kompisars kompisar, både killar och tjejer i min ålder. Vi pratade och hade roligt, stämningen var hög. Om ni tycker att det verkar okaraktäristiskt av mig att uppsluppet umgås med personer jag inte känner, även efter ett gäng prisvärda fatöl från utebaren, kan jag bara hålla med.

Till det udda gänget anslöt så småningom en av servitriserna på stället och vi började prata om att bada. (Jag hade ju inget badprojekt på den tiden, så det gick att prata om bad på ett annat sätt då.) Hur det nu var beslöt vi oss alla för att gå till Skuthamn och nakenbada – den detaljen var viktig – efter att servitrisen slutat när stället stängde kl 2. Det är så jag kan placera minnet i rätt månad, hade det varit tidigare på sommaren hade det börjat ljusna vid det laget.

Promenaden från Trädgårn till Skuthamn är bara en dryg kilometer, för avstånden är inte stora i min hemstad, så vi borde ha varit där runt halv tre. Jag minns att vattnet var svalt men inte kallt, att det var stjärnklart och att jag såg Cassiopeja, att det rent integritetsmässigt var ostrategiskt av mig att ha lämnat mina kläder precis vid lyktstolpen vid stranden (men ändå praktiskt, för D som bytte om en bit in i mörkret hade stort sjå att hitta sina glasögon) och att det stod en tjej på bryggan som inte lät sig övertalas att hoppa i. Det var ett bra bad en bra natt, men natten var inte slut ännu.

Vid den här tidpunkten hade Ludvika precis två rondeller, en på det fjärran – fyra långa kilometer från Trädgårn – belägna Lyviksberget och en väldigt centralt där riksvägarna möttes vid Sockenstugeparken. Det här var långt innan en gigantisk snigelformad transformatorlåda ersatte gruvlaven i parken och distraherade förare från när och fjärran, så det mest iögonfallande som syntes var det ett år gamla konstverket i rondellen, en blixt som symboliserade den dominerande näringslivsgrenen i kommunen, högspänningsöverföring. Blixten avtäcktes den 16 augusti 2002 och enligt artikeln i Nya Ludvika Tidning började de tusen åskådarna applådera nästan hejdlöst. Så kan det ju ha varit, men det hindrade inte att blixten tack vare sina rundade former snabbt blev att kallas Metmasken i folkmun.

Så vi har alltså ett i Italien gjutet bronskonstverk i form av en blixt. Gott så. Runt blixtens fot sprutar vatten.

Intill blixten finns en liten vattenspegel.

Ni förstår vart det här är på väg, eller hur?

Sällskapet hade nu ebbat ut till jag och två personer jag redan kände: en blond tjej och en mörkhårig tjej. Skulle vi inte bada i rondellen också, när vi ändå var igång? Efter att ha kontrollerat att inga fiskar fanns kvar – föregående sommar hade någon planterat in fyra fullvuxna gäddor – konstaterade vi att det var klart vi skulle det.

Den här gången blev det i underkläderna, för det brandgula skenet från gatlyktorna gjorde augustinatten betydligt ljusare än den var vid badplatsen, och utöver det hade fatölen och det lindrade omdömet som serverades med det börjat sina i ådrorna. Av det här badet minns jag att det var varmare än i sjön och tillräckligt djupt för att simma. Jag minns också att det bara var den ljushåriga tjejen och jag som badade. Hon skulle senare lära sig arabiska och bli poet. Den mörkhåriga var inte badsugen nu heller utan stod med korsade armar och tittade på.

Henne skulle jag gifta mig med åtta år senare.

Rondellen
Datum: 2003-08
Område: Centrum

Väder: kanske 15 grader, stjärnklart
Vattentemperatur: kanske 18 grader
Höjd över havet: 155 meter
Botten: sten (4)
Vatten: u.a. (3)
Strand: Gräsmatta, sten och vass (4). Vassen symboliserar Lyviken som enligt Nationalencyklopedin betyder ‘den vassbevuxna’. Vassen är importerad från Småland.
Placering: där riksväg 66 och 50 möts (5)
Tillgänglighet: inga problem en natt med gles trafik (5)
Faciliteter: rinnande vatten uppe vid blixten (vattnet symboliserar vattenkraften i Ludvika ström, som ligger till grund för att det över huvud taget blev ett samhälle här)
Officiell badplats: nej
Folk: 1, i form av chauffören till den lastbil som åkte förbi
Fiskesjö: nej, men de stackars gäddorna blev ju tvungna att räddas vilket skedde med hjälp av nät
Återvända: nästan varje gång jag är i Ludvika, men inte för att bada