Det var tjugofyra dagar efter Interventionen och jag satt på den luftkonditionerade verandan och blickade ut över öknen. Den vita markens skarpa ljus dämpades något av mina solglasögon i billig plast. Jag fick ge mina medarbetare att det var ett bra ställe med inlyssnande personal. Förutom solglasögonen som jag bad om hörsammade de åtminstone under de första dagarna min önskan att kalla mig 176-176 efter min favoritbjörnbuse, men lagom till Cesar Chavez-dagen upplyste man mig om att det fick räcka med det nu. I den kvalmiga kaliforniska värmen stod 581 sjöar-koncernen på randen till en organisationsgenomgripande förändring till det bättre, men vi behöver spola tillbaka Ferro Chrome-bandet en smula för att ni ska få hela bakgrunden.
Ekorrhjulet hade snurrat fort och obarmhärtigt. Var det inte sjöar som det skulle badas i var det investerarmöten att hålla, glödlampor av den gamla sorten att byta och enorma mängder pappersarbete, inte sällan knutna till diverse oförutsedda stämningsansökningar. Mina medarbetare hade länge hyst en oro för mig, förstod jag senare. De hade visat prov på stor tolerans när det gällde mitt infall att byta ut uppvärmningen i Sjöskrapan från fjärrvärme till villaolja och direktverkande el ”för det är ju ändå 1972”, som jag förklarade (det var det inte). Men när jag började göra planer för att höja Väsmans nivå med 360 meter så att jag av effektivitetsskäl bara skulle få en enda sjö att bada i började de bli oroliga. Och när min sekreterare hittade kontraktet mellan mig och firman som skulle bygga dammvallen var det klippt. Det var dags för Interventionen.
Jag kom in i mötesrummet iklädd grön plommonstop eftersom det var skärtorsdag. Redan när jag satte ner min bara fot på det iskalla klinkersgolvet (golvvärmen var avstängd då uppvärmningskostnaderna plötsligt skjutit i höjden; jag hade ingen aning om varför) kände jag att stämningen var annorlunda. Och när jag tittade upp och såg att Karsten, de fryntlige men något rutinbundne dansken, satt på platsen närmast dörren istället för på sin vanliga plats, intill fruktskålen och den beräknande krotonplantan, förstod jag att det skulle bli något alldeles extra.
Det visade sig sedan att Karsten satt där han satt för att förhindra mig från att fly rummet när jag förstod vad som stod på dagordningen, men det behövdes aldrig. Som jag tidigare nämnt är mina medarbetare handplockade för att fatta kloka beslut åt mig eftersom jag troligen ägnar mig åt annat. Men samtalet gick trögt i början eftersom de envisades med att kalla stället jag snart skulle resa till för ett eh, vilohem. Det var först när de tog bladet från munnen och förklarade att eh, vilohemmet var en eh, psykiatrisk klinik med inriktning på excentriska överarbetade sjöbadarmoguler som vi började få till en konstruktiv dialog.
Några dagar senare befann jag mig i Trona, Kalifornien på just den här klinikkedjans billigaste filial. Tydligen hade det kostat en icke oansenlig summa att bryta kontraktet med entreprenören som skulle anlägga en damm stor som Vättern i ett område där tjugofem tusen människor levde och verkade. Lägg därtill astrologiska el- och oljeräkningar (fastän golvvärmen var avstängd; jag förstod ingenting) och ni inser säkert varför det fick bli en revisorsvänlig lösning på chefens excentricité extraordinaire. Resultatet var att jag istället för utsikt över Grand Canyon från marmorverandan på deras mest påkostade anläggning nu blickade ut över en nedlagd boraxgruva från en nästan jämn uteplats i betong.
Gemensamt för klinikens samtliga filialer var att de låg i öknen, oavsett delstat. Filosofin var enkel, ta bort sjön från mannen så löses alla hans sjörelaterade problem (tillsammans med regelbunden psykoterapi och fotriktig kost förstås). Och visst, det lät ju bra. Just den här dagen hade jag tillbringat med min medpatient Matt och var i full färd med att berätta för honom om sjöstatistiken för mitt badande 2019. Matt började nog bli just ganska matt när han, på okända tankebanor, kom fram till slutsatsen att jag borde skaffa en portabel bastu att ta med på mina badturer i framtiden.
En mosaik av bilder trädde fram för mitt inre. Jag smakade på orden. “Bada bastu mitt ute i skogen? Vid Norsens strand? Vid Norrsjön? Storsjön? Låsen? Ursen? Torsktjärn, Abborrtjärn, Gäddtjärn och Mörttjärn? Suggan, Galten och Rumptjärn?“ Så klart!
”Sluta gör de där konstiga ljuden!” avbröt Matt mig. Matt hade dubbla diagnoser. Förutom hydrologiskt utmattningssyndrom led han även av xenoaudiologisk ångest. Okänsligt av mig!
Efter att ha bett om ursäkt återgick mina tankar till alla möjligheter som öppnade sig och låg tillgängliga, som innanmätet i en kräfta man just vridit klorna av. Bada bastu vid Öradtjärns gråa klippor! Kyla ner sig i Ljussjöns vita vatten! Värma sig efter att ha återförfriskat sig i Rödfärgsflyet! Jag såg åter framtiden an. Det var dags att åka hem.
På transkontinental telefon förklarade jag att jag fått nya uppslag till badandet och att det gick bra att ta hem mig nu, tack. Karsten frågade om planerna på att bygga en monstruös damm. Jag sa att de var lagda på is. Efter ett gäng kontrollfrågor satte han inköpsavdelningens bästa team på att hitta den lämpligaste bärbara bastun, ringde några telefonsamtal och vips! satt jag på planet tillbaka till Sverige. Resten är, som det slitna ordspråket lyder, en tältbastufylld framgångssaga i de ludvikanska skogarna.
Numera är bastun med mig på i stort sett varje tur. Det går att läsa mer om den här, men när det inlägget skrevs vågade jag inte vara lika öppen som i detta inlägg om bakgrunden till att jag skaffade den. Det här är förstås den sanna historien. Tack för att ni läst.
Appendix
Sjöstatistik 2019, i en kortare och barmhärtigare version än den som berättades för arme patient Matt en varm dag på uteplatsen i Trona:
2019 var inte en lika varm sommar som 2018, och man skulle kunna luta sig mot årets uppmätta medeltemperatur vid de bad jag ägnade mig åt. 15,9 grader var kallare än 2018, men med en tredjedel låg- och mellansäsongsbad under året är inte det konstigt. Den högsta temperaturen återfanns i Övratjärn i juni med 23,5 grader och den kallaste i Norra Kullertjärn i oktober med 5,0 grader. Enbart elva sjöar på fem turer var ett bottenrekord sett till ett kalenderår och hälften så många som året före.
Här ovan syns en missnöjd, dymarinerad Martin efter årets sämsta bad, en höstbadad Martin, en fin klippstrand vid Övratjärn, en Martin som just simmat över en myrgöl för att ta sig till en annan samt utsikt från ett vindskydd i majregnet.
Matt var inte med 2019 men de som var det kanske minns att de få baden till trots var projektet i massmedialt centrum med intervjuer i Aftonbladet/TV3, TV4 och Naturmorgon. Vilken cirkus!
Badsäsongen varade mellan 30 maj och 12 oktober, den kortaste säsongen hittills. Årets sjöar låg i genomsnitt 277 meter över havet (291 året före) och Lilla Sömmtjärn 287 meter över havet blev således närmast snittet. Hällsjön och Finnsjön låg lägst, 191 m ö h, och Norra Kullertjärn högst, 390 m ö h.
Hälltjärn en ljus junihögsommardag – för övrigt mitt hundrade bad – var årets bästa och den närnamnade Hällsjön i duggregn i maj när det var tio grader i luften och fjorton i vattnet var det sämsta. Ett bra, kort och massmedialt badår, det var 2019.
581 sjöar 