Kolbäcksån är Mälarens näst största tillflöde, vilket betyder att en betydande del av det vatten som stockholmare dricker, njuter av att titta på och dumpar senare uppfiskade potentiella palmevapen i i själva verket är begagnat vatten som ludvikaborna har tröttnat på. Jag skulle ljuga om jag skrev att den tanken skänker mig mycket glädje i vardagen, men nog kan jag le i mjugg vid särskilt utvalda tillfällen åt detta faktum. Kolbäcksån själv tror jag är ganska likgiltig inför det här; jag föreställer mig att den är upptagen med att gräma sig över att den bara är 199 km och inte 200 km lång. Fortsätt läsa
finnmark
Den upptagna sandstranden vid Stora Låsen
Sommaren 2015 funderade jag på om Bibeln hade missuppfattat det här med Guds utseende bara för det där stycket om att människorna är gjorda till hens avbilder. Mina tankar gick i riktningen mot att Gud i själva verket var en knottsvärm, eftersom hen tycktes befinna sig precis överallt, som Gud ibland påstås göra. Fortsätt läsa
Gnuttarna bor inte vid Älgbergstjärnen
När jag var liten fanns det en fantastisk serietidning som hette Gnuttarna, tecknad av Hälges skapare Lars Mortimer. Konceptet har likheter med smurfarna, men i Gnuttarna har den svenska skogen en stor och närvarande roll, och kanske blev tidningen en favorit hos mig för att vi ofta åkte förbi platser som skulle ha kunnat vara hämtade ur tidningen. Beskrivningen hur man hittar till Gnuttbyn tjänar som ett gott exempel:
”Man följer stigen nedanför de blå bergen, förbi tjärnen och över myren. Sen svänger man in mellan granarna och går till jättestenen. Klätta upp på den så kan du se Gnuttbyn!”
Om Stora Sandsjön och att transportera en säng i en eka
Efter en dags badande i sjöar vars existens inte berättigas av deras fantastiska playor var det slutligen dags för ett bad på ett ställe där även normalstörda människor kunde tänkas bada. Nu uppehöll sig ändå inga normalstörda människor på stranden i badsyfte, sannolikt för att det var mulet och nitton grader i både luft och vatten, men helt ensamma var vi inte. Vid Stora Sandsjön ligger ett sommarstugeområde som jag kanske skulle beskriva som att det har det bästa läget i hela finnmarken om jag inte vid varje tanke åt det hållet angrips av stor och väldigt lokal lokalpatriotism kring ”min egen” finnby. Jag kan i alla fall drista mig till att det är väldigt vackert vid Stora Sandsjön. Bilderna nedan gör inte området rättvisa. Vägen dit har ljung i mitten och en sandig gles tallhed på båda sidor. Vid sjön ligger små röda stugor utplacerade med vy över mörkgröna skogar och blånande berg, sådana där som Dan Andersson hävdade att det fanns någonting bakom (sannolikt mer skog). Hur som helst, just den här dagen befann sig en man på stranden i full färd med att lasta av en släpvagn kopplad till en äldre Toyota och bära det avlastade godset i form av en sängbotten till ett i mitt tycke mycket mindre lämpligt transportmedel, nämligen en vit plasteka med elmotor. Fortsätt läsa
När vi 3 blir 1: Gällingen, vattenkraft och tjärnar som inte längre finns
Gälllingen har 23,4 km strandlinje och endast två av mänskligheten skapade byggnadsverk längs hela den sträckan. Då kan man ju undra varför vi valde att stanna vid just ett av dessa, nämligen vattenkraftverket från 1959, istället för någon orörd udde eller skyddad vik. Längtade vi redan tillbaka till civilisationen? Var vattenkraftverket ett arkitektoniskt mästerverk, dömt att knappt beskådas av någon över huvud taget? Hade man kombinerat fallhöjden på 33 meter med en särdeles lustig vattenrutschbana? Svaret på alla tre frågorna är nej: Det kändes fortsatt bra att vara skogsslukad, mänskligheten skulle behöva vara bra kreativ för att skapa en kategori som kraftverket skulle kunna vinna ett designpris i och man tänkte inte alls på några rekreationella värden när det byggdes. Nej, skälet till att vi bredde ut picknickfilten på den konstgjorda udden med grov sten och grus var att det här var det enda stället där vägen gick precis bredvid sjön och det gick lätt att parkera. Och ingreppen i naturen till trots får man ändå ge stället att det växte smultron där. Fortsätt läsa
Paddflyet – för att även den minsta sjön förtjänar ett namn
Vi lämnade hjortron och tankar på Marnässkolans matsal bakom oss och begav oss uppåt, uppför berget, mot Paddflyet, dagens fjärde sjö, om termen sjö används generöst. Hade vi förväntat oss en bergstjärn likt Lejbergstjärnen, som en lisa för varma kroppar efter en lång vandring i sol, hade vi blivit besvikna, men nu förväntade vi oss mest ett kallt dyhål efter en kortare promenad genom oländig terräng en mulen sommardag, och det var precis vad vi fick. Men då har jag hoppat över något som så vitt S och jag kunde bedöma var ett avtryck av en björntass, så besöket vid Paddflyet var inte helt ominnesvärt. Och det var det ju inte heller om vi ser till själva badandet. För här stod vi vid projektets hittills minsta vattensamling, helt och hållet omgiven av gungfly och med en största bredd som jag inte hade blivit förvånad om Michel Tornéus hade lyckats hoppa över. Eller, rättare sagt, jag hade blivit extremt förvånad om Michel Tornéus plötsligt hade störtat fram ur skogen och faktiskt gjort just det, men poängen jag vill få fram var att Paddflyet inte är så stort. Min första tanke vid åsynen av det var ”Var de tvungna att ge den här ett namn?”, för hade den inte haft det hade jag ju sluppit bada här. Fortsätt läsa
Strejksallad vid Smalsjön: Tillbaka till Marnässkolan
En heldag i skogen kräver mat, men vad gör man om man inte är den som utan vidare drar upp en lägereld ur bakfickan och börjar woka rötter? Eller när pizzeria Jägarn i Fredriksberg ligger i fel ände av finnmarken? Svaret är ganska trist – man tar med sig en matlåda. Men varför inte då fylla den med en strejksallad? Rätten strejksallad har sin existens att tacka en fackföreningsåtgärd en vecka under det inte alltför glada 90-talet. Låt mig berätta. Fortsätt läsa
Hjortronställe 1: Lilla Käringtjärnen
Jag tycker inte om hjortron. Men jag har förstått att det finns människor som gör det (men jag har inte förstått varför). Därför är min likgiltighet inför dem (hjortronen, inte människorna) någonting som de (människorna, inte hjortronen) kan dra nytta av. För jag har ju ingen anledning att mörka de hjortronställen som jag, ibland bokstavligt, snubblar över ute i skogarna. Därav följande avslöjande: Ett sådant ställe finns vid Lilla Käringtjärnens nordöstra strand. Fortsätt läsa
Allhelgonabad 2015: Sönntjärn
Med 542 tjärnar kvar går det inte att sjåpa sig bara för att november står för dörren och bultar och kräver att få komma in i värmen. Därför begav sig min vän S2 och jag oss ut till den ensamt belägna Sönntjärn, en vattensamling som med Douglas Adams ord bäst kan beskrivas som i stort sett menlös. S2 är inte av det sjöbadande slaget, men följde glatt med som säkerhetsaspekt och leverantör av sarkasmer (Jag: ”Det här var ju inte så farligt, jag känner mig ganska varm!” S2: ”Det kallas hypotermi.”). Trots ovanstående dialog var vattnet tillräckligt kallt för att det skulle vara svårt att röra sig i det, och en av alla saker jag har lärt mig det här första, lärdomsrika terrängbadande året är att om man prompt ska i en tjärn när det är allhelgonahelg bör man välja en som är lätt att ta sig i och ur. Eftersom den lärdomen inte hade inträffat förrän just den här dagen stod jag alltså nu vid vattenkanten av ett gungfly med tjärnen långsamt sipprande in i foppatofflorna, som skänkte en trevlig men snabbt övergående våtdräktskänsla, och funderade hur i all sin dar det här skulle gå till. Fortsätt läsa
Stora Käringtjärnen, dialekter och knott
Som tidigare har nämnts är Ludvika fortfarande mitt hem trots att jag inte bor där. Det betyder inte att min nya stad inte har satt några spår hos mig. Vissa saker med den nya staden har jag tagit till mig och ser numer som normalt och icke avvikande, medan motsvarande saker i Ludvika nu ses som det som avviker från normen. (Dit hör inte färgen på bussar. Även om jag rent logiskt borde tycka att det är väldigt trevligt med färgglada bussar i grönt och gult ska en buss vara vit med mörkblåa och röda detaljer, och allra helst med en ful stiliserad häst*.) Fortsätt läsa
581 sjöar 