Återigen får man vara försiktig med vad man önskar sig. Förra årets bloggstatistiksinlägg avslutades med orden ”med förhoppning om ett stort och spännande badår 2024”. Jag såg framför mig överraskande upptäckter av sällan besökta, utsökt lämpliga badställen, möten med vilda djur, vandringar förbi ödehus. Det jag inte avsåg var att jag skulle köra sönder bilen på en sten alldeles i början av junituren, men det hade jag ju inte specificerat så jag får väl skylla mig själv.
Tidigare i år deltog jag i ett fascinerande samtal om Tun Jan Erik, enligt egen utsago Sveriges sista luffare, som vandrade längs Bergslagens vägar för hundra år sedan. Den som satt på informationen var en nittiofyraårig dam från Nyhammar, som villigt delade med sig av de historier om Tun Jan Erik som hon i sin tur fått berättade för sig av sin farfar.
Fortsätt läsaVärlden slutar inte vara fin för att man lämnar Dalarna, och det är tur, för i mitt badande råkar jag ibland på såväl Värmlands som Örebro län. Ludvika kommun delar fem sjöar i mitt badprojekt med Värmlands län och tretton med Örebro län, så det inte konstigt att det blir närkontakt med utomsocknes skogar ibland. Som vid det här badet.
Badet i den lilla sjön Såsken kom mitt i S2:s och min dagstur i slutet av juli, men jag väljer att inleda redovisningen av den dagen med det här inlägget därför att så det så. För att nå fram till Såsken fick vi lämna Ludvika och Dalarna för ganska exakt en kilometer med bilen. Gränskontrollerna både in och ut ur länet är avslappnade, även vid större vägar som länsväg W 522, och det var tur för S2 hade inte med sig passet.
Fortsätt läsa”Hur går det med badandet?” är en fråga jag ganska ofta får, och jag berättar så gärna. Följdfrågan brukar vara hur många sjöar jag har badat i vid det här laget, men det är bara vid ett tillfälle den frågan i sin tur har följts av ”Inte fler?” Det gjorde mig lite förvånad, för någonstans tror jag ju ändå att det är ganska få personer som har badat i 160+ sjöar, men jag kan förstås ha fel.
Fortsätt läsaMin vän M gjorde mig häromveckan uppmärksam på fenomenet straight lining. Det innebär att man går från en punkt till en annan på en rak linje, till exempel genom ett helt land. Det skulle vara jättesvårt att göra genom Sverige på de breddgrader som går genom Ludvika kommun, där du aldrig kan vara längre än 3 100 meter från en namngiven sjö. Sjöar vet ju de flesta att man inte bara går rakt över – om de inte är frusna, vill säga. Vattensamlingar på myrar, däremot, kan man visst få för sig att gå rakt över/genom, för hur svårt kan det vara? Så resonerade mannen bakom Youtubekanalen GeoWizard – som myntade begreppet straight lining – när han korsade Norge i en rak linje.
Fortsätt läsaGenom naturreservatet Malingarna går en riksväg rakt över den mest sevärda delen. Det låter ju tillgängligt så det förslår, om än inte särskilt genomtänkt ur naturhänseende. Men om man betänker att den här sträckan har varit del av färdvägen mellan Mälardalen och Västerdalarna i åtminstone tusen år kan man ju åka runt och känna sig historisk där uppe på rullstensåsen.
Bloggens undertitel Från Väsman till Paddflyet antyder att Paddflyet är den minsta vattensamlingen i kommunen, men faktum är att jag långt innan det här badandets era badade i en ännu mindre vattensamling i kommunen. Och precis som jag lyckades bada i Siljan (den som är 354 kvadratkilometer stor) och Siljan (den som är 3540 kvadratmeter stor) på samma dag lyckades jag bada i den mindre vattensamlingen och kommunens största sjö Väsman på samma dag. Eller snarare natt.
Fortsätt läsaJag visste att jag hade påbörjat ett inlägg om den här sjön. Tänkte att jag nog bara behövde finlira texten lite grann och lägga till bilder. Öppnade Anteckningar på telefonen och scrollade ner. Under rubriken Rudputten hittade jag följande text:
”Det är brant på skogen.”
Det var allt. Ibland är det en väldigt liten hammare som inspirationen slår till en med. Men vi tar väl det vi har och utgår från det?
Fortsätt läsaNyår?
Tack gärna, jag tar ett med färre startade krig om det finns!
Vi ska se vad vi har hemma.
Världen fortsätter visa tecken på en allvarlig psykisk störning. På med skygglapparna så gräver vi ner oss i bloggstatistik och skapar oss lite andrum.
Fortsätt läsaGruvbrytningen i Bergslagen har påverkat landskapet i skogarna. Även vid relativt små gruvor syns spåren än idag, trots att det gått många år sedan gruvorna lades ner. En av alla platser som påverkats är Rösjön, en långsmal sjö högt upp i skogarna ovanför Brunnsvik. Redan på 1700-talet bröts här silver. I modern tid återupptogs verksamheten 1922–1935, och avfallet från gruvindustrin leddes ut i sjön utan rening, så som brukligt var.
En metod för att utvinna silver ur berget kallas cyanidlakning. Krossad malm får ligga i en cyanidlösning och gotta till sig, sen tillsätter man aktivt kol och kör en elektrolys för att få silvret att fälla ut. Cyanidlösningen? Den spolades ut i sjön. Dag ut och dag in. Vid ett tillfälle, berättade en fd gruvarbetare [1], var sjön under några dagar alldeles löddrig och nästan all fisk i sjön dog, flöt runt på rygg uppe vid ytan. Vid stranden, där gruvbyggnaderna låg, är växtligheten nästan 90 år senare fortfarande väldigt sparsam.
En förgiftad sjö. Tyvärr inte den enda i de här trakterna. Men Rösjön sticker ut på grund av dess senare användningsområde. I mitten på förra århundradet, bara tjugo år efter gruvdriftens biprodukter slutade skickas ut i sjön, tjänade den som – dricksvattentäkt. Innan Brunnsvik och Sörvik fick dricksvatten inifrån Ludvika togs det alltså från en sjö där man blott tjugo år tidigare släppt ut gifter som dödat nästan all fisk och fått vattnet att se ut som det kokade. (I den misslyckade jakten på att verifiera den uppgiften hittade jag att en vattenledning drogs från sjön till Brunnsviks folkhögskola redan 1923, samma år som gruvan öppnade. [2])
Med gruvutsläppen i åtanke var det med viss spänning jag tog mig till Rösjön för bad nu i somras. Med mig var S2 och S2:s fiskespö för första gången på tre år. Fisken hade kommit tillbaka till Rösjön och nappade lydigt på jiggar och drag, vilket alltid gör S2 munter och får honom att prassla entusiastiskt med sin plastpåse som innehåller allt från fiskedrag till kanelgifflar. Jag blev också entusiastisk. Dög Rösjön för dagens fiskar att bo i (och gårdagens sörviksbor att dricka från) skulle det duga för mig att bada i.
Jag klev i nedanför där anrikningsverket stod, där växtligheten kanske borde ha kommit tillbaka vid det här laget, och simmade ut, ställde mig raklång i vattnet. Jag såg mina bleka fötter, och, en bra bit under dem, botten. Inte heller i sjön hade växtligheten återkommit. Klart vatten är häftigt för en person från insjöarnas rike. Men bara när det uppträder som en anomali; som ni kanske minns är jag skeptisk till det här med hav. Rösjöns norra sida är värd ett besök för såväl sjö- som gruvintresserade personer. Och för dem som tycker om Super Mario Bros-graffiti (se längst ner).
Rösjön
Löpnummer: 160
Höjd över havet: 271 meter
Område: Norrvik
Väder: 20 grader, halvklart
Vattentemperatur: 20,5 grader
Botten: sten (3)
Vatten: klart men kanske inte av en bra anledning (4)
Strand: brant sluttande sten (3)
Placering: på skogen ovanför Brunnsvik (3)
Tillgänglighet: precis bredvid vägen (5)
Faciliteter: bänk utan ryggstöd, eldstad
Officiell badplats: nej
Folk: 2 personer i bil åkte förbi
Fiskesjö: nej
Närmaste andra sjö: Gussjökalven (600 meter) (del av Gussjön, vars huvuddel ligger 750 meter bort)
Återvända: kanske
[1] https://www.lekomberg.se/Silvergruvans-gruva/
Bonusbilder
581 sjöar 