När jag skriver det här inlägget har jag just läst en artikel i Expressen om en engelsman som bestämt sig för att dricka tio öl om dagen i tvåhundra dagar. Inte någon gång under de minuter det tog att läsa artikeln kände jag att jag har valt fel när det gäller obligatoriskt märkligt projekt. Ytterligare öl på min kvarn fick jag 07.55 den trettonde juli i somras, för då var det dagen efter en av mina 40-årsfester, och jag var uppe tidigt, eventuellt efter att ha druckit en eller ett par – men inte tio – öl kvällen före. Det var lite besvärligt, för nu passade det för solen att skina och kasta glittrande skärvor i Ljussjön som gjorde ont i ögonen. Var var den igår när jag var pigg och utvilad?
Bastu hade det förstås blivit kvällen före också. Ingen fyrtioårsfest utan bastu, oavsett plats.
Nå, jag hade media att göra. Det var på med hatten och iväg som gällde. Målet var Stora Sömmtjärn, en av de 581 som inte gör särskilt mycket väsen av sig. Jag tror att den blev väldigt överraskad över att en torsdagsmorgon plötsligt vara med i direktsändning i Radio Dalarna. Bakgrunden till det var att en reporter på Dalaradion kontaktade mig i slutet av juni och tyckte att det här med bad i en liten skogstjärn skulle kunna bli bra radio, gick det möjligtvis att få följa med någon gång? Klart att det gick.
Efter ett mycket framgångsrikt bad i Gäddtjärn var det dags att återställa badordningen. Den planerade förstasjön för dagen, Sultentjärn, stod härnäst på menyn och dit var det bara en norrviksbacke.
C tyckte det var otäckt att gå längs riksvägen trots att vi gick i ett välklippt dike. Som den gentleman jag är hittade jag en parallell skogsväg att bevandra. Det gick att invända, vilket blev gjort, att den var något igenvuxen. Jag förklarade att den minsann var en väl framkomlig skogsväg när jag var liten men det var på något sätt inte relevant.
När jag satt i aprilsolen och kontemplerade över det här inlägget kom jag till en insikt. Inget som skakar om världen i form av ett äpple som trillar ner från ett träd, men ändock en insikt, ödmjukande som få. Häng med här:
Här går jag omkring och säger att jag har badat i över etthundrafemtio sjöar i Ludvika kommun. Det är sant till en viss del. Ett mer rättvist uttryck vore ju att säga att jag har badat i delar av etthundrafemtio sjöar. Väldigt små delar. Ta mars månads bad till exempel. Det ägde rum i Lilla Laxsjön i kommunens nordöstra del, och det samtidigt som ungefär 99,947 procent av sjön var isbelagd. En bedrift i sig, kan man tycka, men avrundar man det har jag ju inte badat i sjön alls. Till allra, allra största delen är Lilla Laxsjön obebadad av mig. Ännu mindre blir mitt bad om man inte bara ser till ytan utan även till djupet. Under det snabba, obehagliga badet vid den lilla bäckmynningen rörde jag mig kanske i tre kubikmeter av sjöns volym. Med lite överslagsräkning och ett hastigt höftande av Lilla Laxsjöns medeldjup innebär det att jag enbart har badat i 0,0025 procent av sjön.
Jag gillar överraskningar! Eller, nja, jag gillar överraskningar som är positiva, inte innebär så stor förändring och inte kräver att jag måste ändra mitt tankesätt kring någonting allt för mycket, så med andra ord långt ifrån alla. Men överraskningen jag har i åtanke här och nu tyckte jag mycket om:
Tjugohundratjugotre! Blir det året när vi behöver räkna ut vad som är klokast av att
sälja badbyxorna för att ha råd med värme
ha på sig badbyxorna för att låta dem värma en
elda upp badbyxorna för att på så vis bli varm?
Förhoppningsvis behöver vi aldrig undersöka hur begagnatmarknaden för badkläder ser ut, eller ta reda på hur bra de brinner. Vad jag däremot redan har undersökt och tagit reda på är hur statistiken för 581 sjöar föll sig i år, och det är ju därför ni är här.
Lämpligaste vägen mellan Hamptjärn och Grävlingtjärn lär ju vara stigen söderut som leder ut på skogsvägen västerut, men hade jag tänkt på att den fanns hade vi aldrig kommit ut på höjden på hygget, och då hade vi aldrig sett älgen. Delvis för att vi skulle ha passerat partiet där vi såg den långt innan den kom dit, eftersom det är lättare att gå på en stig än genom kuperad skog, delvis för att utsikten gav så mycket bättre överblick än stigen skulle ha gjort.
Efter Kviddtjärn gick det brant uppåt och här snubblade vi över de jobbigaste av de 27 000 steg som dagen förde med sig. Lövberget och Gällingshöjden tog emot oss i gammal skog, som tyvärr verkar vara på väg att avverkas. En gata har huggits i nordsydlig riktning sedan vi var där ifjol, och det finns inte riktigt någon anledning att göra så om man inte ämnar omvandla skogen till timmer. Ska vi se det positivt? Utsikten kommer bli strålande. Åt öster ligger den långsmala Gällingen, och västerut kanske det kommer att bli fri sikt ända ner till Gravendal och Skärsjön.
I förra inlägget skrev jag om Marnässkolan och mina önskemål om att bevara dess inringningssignal. Inte så sjöaktigt, kan jag hålla med om, men jag lovade att binda ihop det till något för bloggen relevant i det här inlägget. Och det kommer jag att hålla, för nu har det blivit dags att titta närmare på Olsjön, en med mina mått lite större sjö i gränstrakterna mellan finnmark och svenskbygd. Olsjöns skolkoppling finner vi i att författaren Dan Anderssons far Adolf arbetade som byskollärare vid Olsjömossen i närheten av sjön.
Men var exakt? Det finns en gård vid namn Olsjömossen intill sjön, åt väster, och det finns en några kilometer söderut. Jag har inte listat ut vilken av dem som skolan låg vid, men vill man fundera själv och samtidigt läsa mer om hur det kunde vara beställt med skollärarna i dalaskogarna på 1860-talet är det intressant läsning att leta reda på novellen En gammal finnes anteckningar ur Dan Anderssons novellsamling Kolarhistorier (1914). Vill man inte slita på sin signerade originalutgåva kan man läsa den online här.
Vintern är lång utanför Tuna-Hästberg, den lilla byn på gränsen mellan Ludvika och Borlänge kommun. Trots att det var april efter en vårvarm mars var snövallen otvetydig: ”Nej, du kommer inte över här. Trots att bilen du har den här gången har flera centimeter högre markfrigång än den förra du kom med. Hur gick det med den förresten? Kom ni nånsin loss ur snön du körde fast i eller står den kvar nere vid Mörttjärn?” Jag förklarade att vi så klart hade kommit loss, hur skulle jag annars ha kunnat köra fast med samma bil två gånger efter det? Med det sagt lastade vi ryggsäckar, ved och badkläder på pulkor och började gå.
Det var dags att stänga till en mer än sex månader lång ludvikabadlucka, och jag vände mig till ett vägnära sjösystem och två kallbadande kumpaner i C och H, kända från djungeln på Rameksbergets sluttning. Tack vare snömängden fick det bli ett återbad i Laxsjö-Flatnan. Det är ju inte så dumt. En stor bäck från Hästbergs-Flatnan ser till att det är isfritt en bra bit ut i sjön. Bäcken i sig var också badbar på båda sidor vägtrumman, vattnet var två grader varmt och allt var frid och fröjd.
Frid och fröjd vid Laxsjö-Flatnan.Vi gick en sväng efter tunnbrödrullelunchen. På sina håll låg snön tredecimetertjock på skogsvägen.Bredvid vägen, intill ett gruvhål, stod andra halvan av en Bubbla, en s k -bla.
Laxsjö-Flatnan och dess östra tillrinnande bäck från Hästbergs-Flatnan Datum: 2022-04-03 Område: Tuna-Hästberg
Väder: 6 grader, blåsigt, halvklart Vattentemperatur: 2 grader Höjd över havet: 255 meter (256 respektive 257 meter i bäcken) Botten: grus (3) Vatten: u.a. (3) Strand: fjolårsgräs, stenar (3) Placering: strax väster om Tuna Hästberg Tillgänglighet: precis bredvid vägen (5) som dock var ofarbar vilket föranledde 800 m promenad (3) Utsikt: kuperad skog, fin sjö (3) Omgivningar: kuperad skog och fler sjöar (4) Faciliteter: eldstad, öppen yta invid vägen (bänkarna från förra gången var borta) Officiell badplats: nej Folk: 0 Fiskesjö: ja Återvända: ”eventuellt för bad i Hästbergs-Flatnan vid bäckens frånlopp” skrev jag förra gången – 2016 – men har sedan dess bestämt mig för att den andra Flatnan är för fin för att offra på ett så obehagligt bad som det vore att bada vid bäckens frånlopp.
Eftersom sjön redan är bebadad och beskriven tar jag utrymmet i akt att skriva om något helt annat. Medan jag väntade in C och H på förmiddagen passade jag nämligen på att stanna vid infarten till Orrberget vindpark. Här står nio stycken hundrafemtio meter höga vindkraftverk och producerar el till elanvändare. Och det är ju hållbart och miljövänligt och helt oproblematiskt, eller hur? Jag vet inte, jag. Halva året tar de bort en hel del skogsmark att vistas i i och med att de har ett säkerhetsavstånd på 350 meter per torn. Isras och snökast är det man varnar för och den säsongen kan ju pågå från november till april. Dessutom avråds man att vandra i området vid åska, så då går ytterligare tiotalet dagar om året bort. Jag tycker inte det är helt oproblematiskt.
Som ett särdeles avancerat venndiagram radar säkerhetscirklarna upp sig på det 3 km² stora området. Kartunderlag från Lantmäteriet.
Är jag en grinig förgubbe som tycker att klimatkris och källsortering är en bluff och vi alla snarast borde gå tillbaka till att elda med villaolja och sänka ölburkar i sjön som på den gamla goda tiden? Knappast. Det är klart vi ska ha hållbar energi. Det är klart vi behöver göra avkall på en del av det vi tidigare har tagit för givet om det här med världen som vi känner den ska fortsätta fungera någorlunda. Men det betyder inte att det inte finns oönskade bieffekter med förnybar energi. Orrberget vindpark (åh, vad jag saknar genitiv-s:et!) är en liten vindpark med låga torn. Det är heller inget särskilt med skogen som de byggdes i. Närheten till Gyllbergens naturreservat gör att det knappast är relevant att spela ut kortet att den tar bort människors möjlighet till rekreation. Att tre av tjärnarna på min badlista ligger på snökastavstånd inser till och med jag är irrelevant i det stora hela.
Men på andra håll byggs det torn som har en totalhöjd på 280 meter, i dubbelt så stora parker. De får förstås ett ännu större säkerhetsavstånd och förvandlar stora ytor till no go-zoner halva året. Åren 2022-2024 beräknas det byggas 900 nya vindkraftverk i Sverige, att tillföras de 4 800 som fanns i slutet av 2021. De kommer bidra med mången välbehövlig MWh till en eltörstande befolkning. Är det värt det? Kanske. Troligen. Men det behöver inte betyda att jag behöver tycka om dem för det.
581 sjöar 
