I slutet av september hängde Nya Ludvika Tidning, NLT, med på ett bad. Det var andra gången jag uppmärksammades i lokaltidningen, som därmed leder över sin lokalkonkurrent Dala-Demokraten, DD, med 1002-0. Visst har jag skrivit tidigare om hur jag som litet barn blev gravt tillskriven upplevelser jag inte hade av DD:s reporter? Vänta. Det verkar inte så. Då är det dags.

Året är kanske 1992, jag gick i ungefär andra klass på Marnässkolan och varken intresset för bad, innebandy eller the Beach Boys hade ännu slagit till. Tiden fördrevs i trist 90-talsform där alla förvarades i samma fålla. Två sidor fick man räkna i matteboken per lektion, även om man blev klar med dessa på fem minuter. Resterande tid fick man hjälpa fröken hjälpa de andra barnen i klassen. Sen var det nästa lektion som säkert var att öva skrivstil.

Det var därför jag med viss entusiasm såg fram emot ett besök vi skulle få på skolan senare i veckan. En magisk buss skulle rulla in på skolgården.

När det var dags parkerade ett dieselluktande schabrak i grå plåt utanför B-huset. Det såg inte särskilt magiskt ut, men väl annorlunda för att vara buss och fastän den var grå var det ändå en sällsynt färgklick i skolvardagen. Bättre än skrivstil alla dagar i veckan.

Tidningen var där; en magisk buss var som sig bör förstasidestoff. Vi släpptes in och fick titta runt. Bussen var helt okej. Frän. Det stod snart klart att det inte var något magiskt på riktigt med den, vilket man som åttaåring ändå kunde ha gått och hoppas på. Men det fanns mycket att gå runt och titta i och pilla på. Jag skulle just undersöka något som fångat mitt intresse när en röst kommenderade mig: ”Du! Ställ dig där.” Jag vände mig om och såg en person stå på ena knät med en stor kamera runt halsen. ”Här?” undrade jag och ställde mig vid ett periskop som stack ner ur taket. Jag tittade i det. Genom repigt glas såg jag skolgården. Än sen då, den hade jag just gått över för att ta mig till den magiska bussen. Skolgården var totalt ointressant och den syntes i vilket fall bättre utanför bussen. ”Titta hit!” Jag tittade mot fotografen med frågande blick. Nå? Kameran blixtrade till. Nästa dag kunde man i Dala-Demokraten läsa ”Martin Johansson känner sig som en riktig ubåtskapten när han tittar ut genom periskopet.”

Det. Gjorde. Jag. Inte. Alls. Det.

Jag var så arg på DD. Jag minns att jag tänkte att jag väl inte hade någon som helst aning om hur en ubåtskapten känner sig. Och antydan att jag skulle vara imponerad av periskopet. Vilket mörker.

Sedan dess har jag, som vilken sansad och resonabel människa med gott långtidsminne som helst, haft ett horn i sidan till DD.

Med NLT är det annorlunda. Då ska vi minnas att den tidningen inte fanns förrän 1993, då den bildades genom en sammanslagning av Bergslagspostens Ludvikaavdelning och Ludvika Tidning. Den kom alltså i en tid när jag som standard ogillade alla nymodigheter och förändringar som jag inte själv kunde rå över. Det illustreras fint av detta: En gång ca 1991 bytte kommunen ut ett av de två brunnslocken utanför mitt hus. Och jag blänger än idag fortfarande surt på det nya. NLT funkade dock på en gång, trots eller möjligtvis tack vare att tidningens framsida under en period förkunnade Nya Ludvika Tidning!. Kan DN ha en punkt kan väl vi ha ett utropstecken, lär man ha resonerat.

NLT har, med eller utan utropstecken, varit där i bakgrunden, på köksbordet hos mina föräldrar, i personalrummet på Hillängens förskola eller som tidsfördriv mellan fotbollsmatcherna på T:s TV. De dokumenterade när Ludvika FK tog sig upp i division 1 1997, det var där man kunde läsa att planerna på en riksväg genom vacker natur efter sjuttio år till sist skrinlades, och det var de som i början av 00-talet täckte försvinnandet av en tjej som jag gick tidigare gått i parallellklass med. Lyckligtvis är det NLT som följer och uppmärksammar mitt badprojekt så här 33 år efter ubåtsincidenten, den här gången genom reportrar Kewin och Alexandra.

Och efter den koncisa ingressen kommer vi fram till 2025 års septemberbad. Vi träffades på skogen norr om Norrvik, där små grusvägar löper härs och tvärs som smala livlinor till civilisationen genom den kulliga, otillgängliga terrängen. Valet föll till slut på en av de små Lomtjärnarna. Det var inget lätt bad. Det var inte så konstigt, för i det här området är det få sjöar jag har kvar. Kolla här:

Jag förevisade bad från tuva. Min ljumske var på samarbetshumör och bistod med att ta mig från fast land till tuvan utan att gå sönder, och sedan var resten en formsak. Vattnet var skiktat, så där som det kan vara på sommaren, och det var det närmaste sommarkänsla vi kom. Solen, som nog värmt upp det översta vattenlagret ganska bra under dagen, stod nu mellan trädstammarna och var inte alls lika värmande som vid middagstid. På en meters djup var tjärnen nio grader varm. Det gick ingen nöd på mig eftersom jag hade både neoprenhandskar och -strumpor, men det var rätt skönt att komma upp efter en kortare simtur. Uppe på tuvan blev jag fotograferad och jag tycker att det blev ett helt fantastiskt fotografi.

Därefter blev Kewin andre medieperson att bada i det här projektet. Det förra tillfället var två år och två kilometer åt sydost när P4 Dalarnas reporter tog ett bad i Stora Sömmtjärn. Då var det ljummen sommar. Jag tyckte det var respektingivande av Kewin att ta sitt första tjärnbad i slutet av september.

Jag fortsatte att berätta vitt och brett om mina badeskapader, så där som en man med ett konstigt projekt gör under högtidsstunden media visar intresse. Det kokades ner till en kort men representativ artikel, och ett videoklipp, som går att tillskansa sig här om man är prenumerant. Är man ändå igång kanske man vill läsa första gången NLT uppmärksammade det här, i mars 2022. Då gör man det här.

Vi skildes åt med en överenskommelse om att jag håller dem uppdaterade inför kommande, extra mediavänliga events. Kanske sjö nummer 250? Eller någon riktig utmaning som den igenväxta Malmbergstjärnen? NLT är välkomna när som. Dala-Demokraten? Jag är inte omöjlig. De är bara en ursäkt och en rättelse bort.

Lomtjärn, den större av de två Lomtjärnarna, norr om Bredsjön och Krabbsjön

Löpnummer: 187
Datum: 2025-09-26
Höjd över havet: 267 meter
Område: Norrvik

Väder: 13 grader, klart, vindstilla
Vattentemperatur: 9 grader
Botten: okänd (-)
Vatten: u.a. (3)
Strand: sank myr (2)
Placering: 7 km norr om Norrvik (4)
Tillgänglighet: 200 meter ganska platt, lingonklädd skogsmark från vägen (3)
Faciliteter: parkeringsplats intill vägen
Officiell badplats: nej
Folk: 0
Fiskesjö: nej
Närmaste andra sjö: Den andra Lomtjärn, 115 meter västerut